Skriv ut denna sida

Fira Strindberg hundra år död

17 juni 2012

Ja, nu är August Strindberg hundra år död. Liket hans är längesedan nästan helt förmultnat i graven därute vid eketräkorset i kvarter 13A på Norra begravningsplatsen i Solna.

Detta är ingressen till Jan Myrdals Skriftställning i Folket i Bilds nr sex/sju 2012, sommarnumret.

Denna hans död firas nu i vårt land. Inte av regeringen dock. Vilket är begripligt om än lite anmärkningsvärt. Den nuvarande eländiga svenska regeringen hade Strindberg kunnat hänga ut för hundratrettio år sedan.

Också i övrigt är firandet på teatrar, bibliotek och auktionshus rätt dubbeltydigt. Ty vore detta nu institutionellt firade nationallik vid kroppsligt liv då skulle det också i dag vara uteslutet från det gode selskab i våra länder. Att han, om liket gick igen, skulle kunna accepteras som medlem av Strindbergsällskapet i Stockholm är helt otänkbart, sådana vill vi inte ha!

Dock lever Strindberg naturligtvis. Han lever i sitt arbete, sina ord. Och Strindbergs ord är märkliga.

Skådespelare vet det väl. De vet det i yrket. De känner i munnen hans ord när de talar ut dem; ljudar dem. Också vi andra känner det om vi säger orden högt. Det är bara att öppna en bok och börja, texten hugger.

Men de är inte bara ljud. De är sammanhang och det är de sammanhangen som både gjorde och gör honom omöjlig i det gode selskab.

För två generationer sedan, då när vinden, den intellektuella och ifrågasättande blåste i trädkronorna också i detta svenska utkantsland, gav jag därför ut en samling av hans texter: Ordet i min makt. Läsebok för underklassen. Avsikten var att återställa hans ord. Befria dem från avlagringar av konstnärlig finhet. Det urvalet har sedan dess kommit på olika språk; på svenska i den tredje upplagan.

Den upproriske Strindberg alltså. Men den som är det på annat sätt än det gängse. Och här gäller det att se upp. Vid Strindbergs femtioårsdag 1899 satt Hjalmar Branting och andra ur generationen yngre vänner (Det unga Sverige) som utgjorde dåtidens officiella svenska vänster drickande och sörjande över Strindbergs avfall. När Strindberg sedan verkligen dog tretton år senare sökte Branting som då var ledare för det stora – och ytligt sett nästan revolutionära – svenska socialdemokratiska partiet postumt enrollera August Strindberg som ett slags partikamrat.

Brantings trick kan fortfarande brukas. Man tar lite ur Mäster Olof, Röda Rummet, Det nya riket, Esplanadsystemet och lägger till något av Tal till svenska nationen, Folkstaten och Tsarens kurir eller Sågfilarnas hemligheter. Fram kan då träda en August Strindberg som nästan acceptabel reformist. Fast inte helt. Vi vet ju att han inte som en Östros var karaktärslös nog att för det egna snöda penningintressets skulle kunna ta språnget från socialdemokratisk ordförandeaspirant till vd på Svenska Bankföreningen. Fast hans styrka var att han hade kunnat skriva figuren Östros i ett Det nyaste riket. Men berättigad avsky.

Men för att lyckas med det brantingska litteraturpolitiska taskspelet krävs att själva inkråmet i livsgärningen som Giftas, En dåres försvarstal, Inferno, Till Damaskus, Drömspelet, Svarta fanor, Blå böckerna och annat liknande lämnas åt sidan. I Brantings fall var detta taktiskt klokt. Publiken kunde ju råka komma ihåg vad han skrivit om Svarta fanor. Men det är ju just i detta som August Strindberg skiljer ut sig från den olyckliga allmänvänster som Branting representerar. Den som förvandlat den en gång starka och radikala internationalen av 1912 till den rumpvänster som i Sverige och de andra våra stater för arbetarrörelseidkanrnas egna höga löner och provisioner skickar folk att delta i imperialistiska krig, monterar ner den välfärd de nyss stoltserade med att ha bidragit till att bygga upp och låter sina väljare stuvas i arbetslöshet.

Hjalmar Branting kanske menade väl - åtminstone på 1880-talet - men hans politik gick snett redan tidigt. Det visade sig under det stora folkmordet; 1914 års världskrig. I likhet med sina åsiktsfränder i Andra Internationeln bar han ansvar för att löftena i Basel 1912 sveks. Hur? Han förtmådde inte i sin politiska praktik inse det Karl Marx i Den tyska ideologin påpekat: ”Den härskande klassens tankar är under varje epok de härskande tankarna; det vill säga den klass som är den härskande materiella makten i samhället är samtidigt dess härskande andliga makt.”

Men det var August Strindberg som år 1910 förtydligat detta. Alltså tjugo år innan Antonio Gramsci skrev sina fängelsedagböcker och mer än fyrtio år innan det blev till en internationell intellektuell diskussion skrev Strindberg:

Om Underklassen (och medelklassen) visste vad Samhället är och vad Överklassen är.

De undre ana det ibland när de väckas ur sin slummer, men då stirra de sig åter blinda på den ekonomiska fördelen, och glömma, att det finns andra tryck uppifrån, som håller de undre i osynliga kedjor.

Folket (vi veta nog vad ordet betyder) får mottaga lagar stiftade för dem, eller rättare mot dem, uppifrån, det veta de. Men allt vad de tänka, själva tankelagarna äro stiftade där uppe ...

Vägen fram till denna hans teoretiska insikt gick genom just det inkråm som Det unga Sverige såg som avfall. Där styrdes den Strindberg som 1883 valt att gå i exil från Sverige av att han 1884 läste två författare som sedan livet ut bidrog till att ge honom samhällelig klarsyn: Nils Herman Quiding - "Nils Nilsson, arbetskarl" - och Nikolaj Gavrilovitj Tjernysjevskij.

Kring den 20 juni 1884 skickar Strindberg Quidings Slutlikvid med Sveriges lag till Carl Larsson och skriver:

Gör mig nu glädjen att läsa denna bok jag sänder dig. Den är skrifven av den man som först af alla genomskådat eländet. Han har först af alla sett en glimt af hvari Samhällets Hemlighet, det Bakvändas nästan outgrundliga mysterium ligger! /.../ 'Samhället är en uppfinning af Öfverklassen för att hålla Underklassen under sig.' Det är Samhällets hemlighet.

Tag och läs!

Och till Jonas Lie skriver han 30 augusti 1884 om Tjernysjevskijs Vad Göra?:

    Har Du läst
    Tchernyschewsky: Was Thun?
    (Brockhaus.Lpzg.1883)
    Denna roman har gjort epok i mitt författarliif.
    Läs den!!!!!!!
    Jag har af den lärt:

Att kritik duger ej mer. Vi ha nog nu!
Att vi måste börja måla framtiden
Att om vi rifva grunden, så falla skorstenarne af sig sjelfva Att vi ha nog af kritik Att det positiva måste komma. Att människorna skola vinnas på känsel
Att det är lättare att rifva ner historien än Carl XII Att teorierna gå först, sedan få menskorna draga ut korollarierna sjelfva o.s.v.

Livet ut, skrev jag. Det är lätt att visa då Quiding återkommer gång på gång i Strindbergs texter ända till slutet liksom tankar och figurer från Tjernysjevskij. Fast Quiding görs till fotnot och Tjernysjevskij hålls i det närmaste okänd för svenska akademiska litteraturvetare. Inte undra på. Lenin tog 1902 hans titel Vad gör göras till den text som blev själva inledningen till bosjevikernas revolution och sanningen att hela samhället är en uppfinning av överklassen för att hålla underklassen nere är så uppenbart att det måste tigas om den.

Men den litterära påverkan som är undertryckt i svensk litteraturdiskussion är inte okänd utanför Sverige.

D. M. Sjarypkin skrev om det 1975 i sin genomgång av den ryska litteraturen i de skandinaviska länderna (se Stefan Lindgren i Ryska Posten 2010-05-21)  och den i Sverige bosatte polske svensköversättaren Mariusz Kalinowski har skrivit studier speciellt om hur Strindberg lyft namn, scener och tankar från Tjernysjevskij i Fröken Julie och senare i Drömspelet.

Sjarypkin visar på hur just Tjernysjevskijs Vad göra? samman med Nils Herman Quidings Slutliqvid med Sveriges lag kom att tydliggöra och styra August Strindbergs världsuppfattning från åttiotalet och fram till 1912.

Det viktiga med dessa arbeten är att det tydliggör den kontinuitet i Strindbergs hållning som förnekas av de svenska – och än mer de icke svenskläsande västliga – litteraturteoretikerna. De är avlönade att framställa hans arbete decennierna efter åttiotalet som blott stor konst, avfall och religiöst grubbleri eller kanske även psykos och kris.

Intellektuellt och emotionellt rörde sig dock Strindberg - just genom Quiding och Tjernysjevskij - i ett större och historiskt längre sammanhang än det provinsiellt svenska. Ett vilket möjliggör att genom hans ord bättre urskilja karaktären av de ständigt återkommande sammanbrott som kännetecknat även den eländiga officiella "vänstern" i Sverige och "Västvärlden" dessa hundra år efter Strindbergs död.

Relaterade artiklar (efter tagg)