Skönlitteraturen

Jan Myrdals romaner

Av Cecilia Cervin 2022-07-12

”Konsten ljuger med form” försäkrade Jan Myrdal upprepade gånger. Han ogillade starkt vad han kallade ”skönskriveri”, det vill säga ”konst för konstens skull”. Det hindrade honom inte från att vara mycket  intresserad av såväl konst som skönlitteratur. För budskapets skull, ”för att få ut [sina] ord” använde han många olika former. Ibland uppfann han nya.

I hans tidiga författarskap återfinns en rad ”folkhemsromaner”, satiriska och fortfarande roliga skildringar av det folkhem som den unge Jan Myrdal fann otillräckligt och präglat av feghet och hyckleri. Den återvändande tidningsredaktören i Hemkomst (1954) ser tillbaka på ett liv av kompromisser och svek – i allt är han en sådan person som författaren inte ville bli. Jubelvår (1955) berättar om en jubilerande småstad med pretentioner på ett stort förflutet, Att bli och vara (1956) om en ung mans anpassning till folkhemmets villkor samt Badrumskranen (1957), en rolig burlesk.

Kulturers korsväg (1960) inleder en ny epok i Jan Myrdals författarskap: reseböckerna med djup historisk och politisk bakgrund, varom mera på annan plats.

Med Rescontra (1962) Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell (1964) Samtida (1967) en pocketvolym som innehåller Rescontra, Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell, Söndagsmorgon, och Att döda A inleds det som Jan Myrdal brukade kalla ”jaglitteratur”.  Där kan han i mer eller mindre konstnärlig form diskutera politik, etik, individens personliga ansvar med mera, då använder han ett ”jag” mer eller mindre fiktivt, som utgångspunkt och exempel. Den enligt författaren slutgiltiga versionen kom först på engelska, Confessions of a Disloyal European (1968), sedan i svensk översättning. Utgångspunkten i berättelsen är flickan A och hennes självmord som berättarjaget sett komma och ändå inte ingripit tillräckligt mot. Varför inte? Och, frågar han sig, vilka katastrofer är det som han och vi alla ser och känner till utan att ingripa? Det är en drabbande självrannsakan, också för läsaren.

Till de skönlitterära verken hör också TV-filmen Myglaren (texten till filmen återfinns i Fallet Myglaren (1967)), samt Moraliteter (1967) och Garderingar (1969). I dessa verk möter läsaren den i sin samhälls- och självkritik rolige – och självironiske! – Jan Myrdal.

Men bland de verk som uppmärksammats mest, i Sverige och internationellt, finns hans så kallade jagböcker. De rör sig i gränslandet mellan biografi, självbiografi och roman. Rescontra med flera är de första exemplen.

För den som vill lära känna Jan Myrdals personliga positionsbestämningar genom livet är Barndomsserien Barndom (1982), En annan värld (1984), Tolv på det trettonde (1989) en självklar startpunkt. Böckerna ger en litterär gestaltning av ett intelligent och ganska speciellt barns vaknande medvetande i en mycket speciell miljö.

Jan Myrdals självbiografiska trilogi ”Barndom”.

Redan innan Barndom publicerades väckte den livlig debatt. Utdrag i pressen, uppläsning i radio gav smakprov. Gunnar och Alva Myrdal försökte förgäves stoppa utgivningen. Några menade att beskrivningen av de två berömda, och av många uppskattade, föräldrarna var falskt illvillig, hänsynslös och alltför utlämnande. Andra menade att detta var en av de verkligt stora barndomsskildringarna i traditionen från bland annat August Strindberg. Nu, fyrtio år senare, framstår böckerna som självklara klassiker.

Jan i Barndom är fem år när berättelsen börjar, men läsaren får såväl bakåt- som framåtblickar. Huvudintresset är barnets upplevelser av personer, sympatiska och osympatiska, och händelser. Som alltigenom sympatisk framstår farmodern, den goda modern, i kontrast till den känslokalla Alva, liksom morbröderna blir de goda fadersgestalterna.

En annan värld skildrar familjens resa till och vistelse i New York, en värld där pojkens medvetande alltmer kritiskt skärskådande utvidgas genom intensiv läsning och nya upplevelser.

I Tolv på det trettonde  tvingas Jan att ytterst motvilligt lämna det USA där han redan börjat förbereda sitt medborgarskap. I uppgivenhet måste han konstatera att han fastnat i ett avskyvärt Sverige.

Ljusare stämning är det i En Meccanopojke berättar eller anteckningar om ett borgerligt förnuft (1988) om Jans stora teknikintresse väckt just genom Meccano. Då var det nog ingenjör han ville bli… För den som är sociologiskt intresserad innehåller den också beskrivningar av den uppåtstigande familjens överklasslater.

Nästa steg i berättelsens kronologi följer i Pubertet, skriven och refuserad 1946, utgiven 1988.

I När morgondagarna sjöng (1994) ställs de nazistiska lärarna vid Bromma läroverk effektfull mot de kommunistiska internationella ungdomslägrens optimism och framtidstro.

Maj, En kärlek (1998) handlar om Jan Myrdals passionerade andra äktenskap. Läs den gärna som en stor kärleksroman!

Gubbsjuka (2002) är den sjätte volymen i den serie som inleddes med Barndom. Här är det 75-åringen som skildrar sin tillvaro i sin tid med pågående arbete och återblickar.

I utkanten av jagböckerna ligger två verk: En annan ordning (1988) utgiven som Skriftställning 15 och Inför nedräkningen (1993). De ger kommentarer till och delvis nya texter kring barndomssfären och annat.

Slutligen kom Jan Myrdals egen stora sammanfattning Ett andra anstånd (2019). Där ville han åter verkligen rannsaka sig själv, sitt liv, ”skala löken genom alla lager” och ”skära upp jaget ända in i pulpan”. Ett stort verk, inte bara med hänsyn till författarens ålder, även om man kanske kan se hans självrannsakan i böckerna kring i Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell som ännu mer allmängiltigt drabbande.

Jan Myrdal talar om Maj, en kärlek inför nyutgåva på Modernista 2020.

Senast uppdaterad: juli 28, 2022