Den gamle i vår kultur

Vem i bussen och tunnelbanan reser sig för en gammal människa? Jan Myrdal, 84 år, diskuterar åldringsfrågor i denna skriftställning som finns i Folket i Bild/Kulturfront nr 2001-12.
Denna sköna höstmorgon ser jag upp från tangentbordet. Utanför fönstret står björkarna kala med den mörka granskogen bakom sig och därovan på den ljust blå himmeln syns molnstrimmor. Jag skall skriva om ålderdom.

Jag skall bli åttiofem nästa gång det blir sommar så även om ämnet är av allmänt intresse har det för mig också personlig betydelse.

Visst är åldrandet - mitt, ditt, allas - biologiskt. Men ålderdomen är en social kategori, ett samhälleligt fenomen. Det har jag diskuterat många gånger. Nyss gjorde jag det när PensionärsGemenskap inbjöd mig att i Andreaskyrkan på Söder i Stockholm tala om "Den gamle i vår kultur".

Utgångspunkten var något vi alla i vår ålder i livet upplevat - oavsett politisk och religiös tillhörighet. Som PRG skrev i kallelsen till mötet:

"När man går in i en tunnelbanevagn, ibland stapplande, då reser sig kanske en förstahandsinvandrare. Aldrig andra. Så är det inte i sydliga och asiatiska kulturer."

Vi har alltså alla - troende som ateister;  kommunister som socialdemokrater,liberaler, högermän eller opolitiska - själva upplevat detta i svenska bussar och tunnelbanor. Vi har också alla hört att så är det hos oss men - vilket vi kan iaktta när första generationens invandrarbarn reser sig - inte nödvändigtvis i Sydeuropa, Asien eller Latinamerika.

Det finns sociala och ekonomiska olikheter, men därtill kulturella olikheter. Många kan tyckas utan verklig betydelse (hur - och med vilka redskap - vi äter, hur vi vinkar, melodierna vi präglats av redan som foster, hur vi hälsar och i vilken ordning vi tvättar olika kropsdelar) men andra styr oss på djupare plan.

Det är med detta som med språk. Vi kan se hur det förändras, hur ord och uttal byter och växlar. Vi kan diskutera de sociala förändringar som återspeglas i denna språkförvandling. Dock vet vi samtidigt att språket förblir under det att den sociala och politiska verkligheten förändras.

Det är lätt att bevisa. Det räcker att gå till bokhyllan. Tegnérs samhälle är inte vårt, men vi läser honom. I europeiska länder med djupare litterär tradition är detta än märkbarare. Voltaire läses, det trots att Frankrike genomgått våldsamma förändringar. Goethe läses. Tolstoy läses. (För att inte tala om att islänningarna läser sina sagor.)

Vi i Sverige bedömer nu - med rätta anser jag - en hel del andras kulturföreteelser som negativa; att bekämpa. De historiskt och socialt förklarliga men här och nu i vårt samhälle skadliga som patriarkat, hedersvåld, barnaga.

Det finns också egna kulturella beteenden vi bekämpar. Särskilt i det europeiska potatis och brännvinsbältet - Sverige, Finland, Ryssland - var kvinnomisshandel kulturellt vanlig. (Min egen morfarsfar - socialist och smed -  sattes på fästning för fylla och hustrumisshandel.)

Många nutida svenskar - och då även invandrare från Sydeuropa, Västasien och Latinamerika - går till fysiskt angrepp när de länner sin heder ifrågasatt. De reagerar som på landskapslagarnas tid då en kränkande som blivit ihjälslagen "ligge ogill då ordet var första dråparen".

Men att den svenska - eller den skandinaviska - synen på ålderdom och åldringar i världsmåttstock blir sällsam och skadlig är vi oftast inte medvetna om.

I alla kulturer har åldringar offrat sig - även offrats - när det varit oår och svält. Jag vet att i Kina slutade då farmor att äta för att sonsonen skulle få det lilla som fanns av ris. I Sydindien kunde åldringar ges vad som eufemistiskt kallades oljebad.

Men hos oss utvecklades detta till en kulturbestämd syn på åldringar som återspeglas såväl i sagorna (läs om Egil Skallagrimsons ålderdom)som i de spridda folkföreställningarna om ättestupor och ätteklubbor.

Denna kulturella särart gör åldringstillvaron hos oss obehagligare än i andra kulturer. (Om man korrigerar för allmän ekonomisk standard.) Det vet var och en av oss som rört sig utanför det egna lokala kulturområdet.

Det är denna vår kulturspecificitet som möjliggör såväl det ålderdomselände om vilket Ivar Lo skrev som den profitstyrda åldringsvård som nu blir skandal.

För att verkligen tydliggöra detta tog jag en text av Zacharias Topelius som exempel:Ur-Topelius
"Hedra din fader och din moder" ur "Läsning för barn", andra boken, Albert Bonniers föelag 1866. Läs själva!

Den texten vore helt obegriplig i Kina eller Indien eller de flesta andra kulturer. Skulle där läsas som en märklig skildring av familjesadism. Hos oss nu är språket lite ålderdomligt men gubben vid gristråget helt tänkbar. När min egen far började skaka så mycket att personalen på det dyra hem där han placerats vägrade ha honom i matsalen fick han sitta och skvimpa på sängkanten med pissankan bredvid sig. Fast senil var han inte.

Jag menade i Andreaskyrkan att det inte räckte med värdegrunden. Man måste se och ta itu med den egna dåliga traditionen.