Vad har August Strindberg med Friedrich Strindberg att göra?

Friedrich Strindberg var August Strindbergs son, juridisk sett. Modern var Frida Uhl som födde Friedrich inom nio månader efter att äktenskapet med August tog slut. Och August förnekade aldrig faderskapet, trots att det var Frank Wedekind som var biologisk far. Det fick stor betydelse senare i Friedrichs liv. Antinazisten Friedrich kunde få fristad undan Nazityskland i Sverige under slutskedet av andra världskriget.

Kurt Bäckström berättar historien i en essä i webbtidningen Kulturen idag.

Men vad har Friedrich Strindberg med Jan Myrdal att göra?

Friedrich Strindberg, 1897-1978, växte upp i Tyskland och arbetade som journalist där. Han var aktiv antinazist och tvingades 1943 lämna Hitlertyskland och fick fristad i Sverige, där han ju var medborgare. Under våren 1945, i krigets slutskede skrev han "Under jorden i Berlin", en roman om hur judar i Berlin lever, älskar och dör under Nazitysklands sista tid. Strax innan krigsslutet gav Bonniers ut den i Sverige, och den kom i Danmark omedelbart efter.

"En spännande underhållningsroman, ett dokument" skrev Jan Myrdal i sitt efterord till Bonniers nyutgivning 2002 som Myrdal aktivt medverkade till. "Die Juden in Berlin. Wie sie leben, lieben und sterben" var originaltiteln och Britta Höglund hade översatt till svenska.

"Några tusen judar, som lyckats rädda sig undan Gestapo, höllo sig gömda i Berlins ruiner. Hur de flydde, älskade och dogo, och hur under samma tid Berlin gick sin undergång till mötes, berättar denna bok." Så presenteras romanen i boken.

Få skönlitterära verk med dokumentär bakgrund skrivs och ges ut samtidigt som skeendet pågår, brukar Jan Myrdal säga. Men Friedrich Strindbergs roman är ett undantag. Den skrevs samtidigt med slutkampen i världskriget och avsikten var att sprida en sanning för och om Tysklands judar. De stora litterära verk som skildrar viktiga historiska vändpunkter brukar komma 20-30 år efteråt, eller med ännu längre dröjsmål. Det kan snarare bli nostalgi än försök att ingripa och medverka i verkligheten. Ett par svenska exempel är Vilhelm Mobergs och Sara Lidmans epos om utvandlarna och om järnbanan, eller Ivar Lo-Johanssons om statarna.

I sitt efterord skriver Myrdal:

Alldeles efter krigsslutet publicerades romaner av författare vilka från insidan genomlevt Hitlertiden, som1946 Hans Falladas postuma "Jeder stirbt für sich allein" ("En mot alla"). Men inför dem upplevde man alltid en undran om det inte också rörde sig om författarens tankar i trappan; Fallada hade ju skrivit annat under tiden.

Under decennierna därefter har kommit en hel rad berättelser; dock det avgörande ordet är "därefter"...

Myrdal skriver om judarna i romanen som inte visste att de var på väg mot döden i förintelselägren. "... det som ger Strindbergs bok dess djup och gör den så viktig är att han visste detta som offren inte ville veta. Han var den som sökte upplysa 'u-båtarna', de under de allierades bombregn helt eller halvt illegalt kvarlevande judarna i Goebbels Berlin, om att de deporterades till döden och inte till arbetsläger blott. Han kunde göra detta då hans som frilansjournalist med svenskt medborgarskap hade skaffat sig information i öster."

Han inte blott visste och sökte upplysa. Han handlade. Det trots Gestapos alla frivilliga angivare. Han var en hjälte. En riktig en.

Det finns en hedersmur i de Rättfärdigas Trädgård vid Yad Vashem i Jerusalem. Där står inskrivet också namnet på den svenske medborgaren Friedrich Strindberg ty Kommissionen för Bestämmande av de Rättfärdiga har åt honom och hans hustru Utje gett beteckningen "Rättfärdiga bland Folken" då de med det egna livet som insats räddat hotade judar undan de deportationer de tyska nationalsocialisterna genomförde.

Allt som allt står där namnen på tio svenska medborgare. Fler var de inte:

Anger, Per
Berg, Lars
Danielsson, Carl Iwan
Kihlgren, Elow
Langlet, Valdemar och Nina
Myrgren, Erik, pastor
Strindberg, Friedrish och Utje
Wallenberg, Raul

Myrdal skriver mer om Friedrich Strindbergs öde i sitt efterord. Formellt juridiskt var han August Strindbergs son och därmed arvsberättigad. Men han gjorde aldrig några anspråk. Bland annat diskuterar Myrdal vad som skulle ha kunnat hända honom om övriga arvingar 1943 fått sin vilja igenom: Att Friedrich Strindberg av utrikesdepartementet skulle fråntas sitt svenska medborgarskap eftersom han:

... tillkännagivit sin avsikt att flytta över till Sverige. Då han givetvis härvid åsyftar att uppträda under namnet Strindberg kommer detta under förhandenvarande omständigheter att skapa anledningar till missförstånd rörande hans börd och förr eller senare kommer därmed säkerligen hela denna bedrövliga historia att aktualiseras.

Myrdal funderar över vad det skulle ha betytt för Strindberg som vänsterman och judevän att bli "statslös" i Goebbels Berlin. Hade han inte varit son till August Strindberg och svensk medborgare skulle han vara son till en radikal Frank Wedekind och det fanns krafter där som betecknade Wedekind som "Judenmischling aus Hannover" (blandrasjude från Hannover).

Den vänsterradikale och verkligt hjältemodige Friedrich Strindberg hade inte överlevt om UD följt hans halvsysters och hennes halvsyskons begäran. Han hade själv stuvats in i boskapsvagnarna på väg österut den dag Gestapo fått vetskap om att han saknade svenskt medborgarskap och det skydd det erbjöd.

Det är en otäck historia. En som i alla sin grådaskiga tvetydighet väl skulle höra hemma i Friedrich Strindbergs egen roman.

Den som vill läsa denna välskrivna och spännande, och till svenska väl översatta, roman får leta på antikvariat och i bibliotek. Enligt Libris på Kungliga biblioteket finns den på 22 bibliotek över landet; på Malmö stadsbibliotek också som talbok. Orginalutgåvan från 1945 finns på tre bibliotek (men den var ju utan Myrdals efterord) och den danska på två bibliotek. I den svenska 1945-utgåvan står "Fredrik Uhlson" som författare. Strindberg skrev under pseudonym för att inte i onödan röja några faktiska uppgifter i sin roman som låg så nära verkligheten. Men Libris sorterar boken under hans verkliga namn.

Tidningen Kulturen ges ut från Umeå av förlaget h:ström - Text & Kultur. På webbsidan finns mycket material, bland annat en intervju med Kajsa Ekis Ekman - 2010 års mottagare av Jan Myrdals lilla pris - Robespierrepriset - av tidningens redaktör Guido Zeccola. Så här inleds artikeln:

Kajsa Ekis Ekman är skribent, författare och essäist. Nyligen har hon givit ut en bok Varat och varan (Leopard förlag) som har väckt uppmärksamhet i både dagspressen och teven. Reportageessän handlar om någonting politikerna tar upp ganska ofta i Sverige: prostitution och surrogatmödraskap.
Vi har träffat Kajsa Ekis Ekman för en intervju
.

Och så här presenterar Tidningen Kulturen sig själv:

Tidningen Kulturen är en oberoende nyhetstidning med kulturell prägel. Vår grundläggande värdering innebär kritisk granskning och uppmuntrande av olika åsikter att konfrontera varandra i ett gott, demokratiskt samtal. Bland våra medarbetare finns representanter från de allra flesta ideologier och politiska idéer. Det är en av Tidningen Kulturens styrkor, vilken förlänar oss en intressant och ständigt spännande utsikt över vardagens händelser och egenheter. Trevlig läsning!