EN STOPPAD UTSTÄLLNING

Den 12 november 2005 kom riksbibliotekarie Gunnar Sahlin hit till Östra Björkviken för att gå igenom den stora samling flygblad från nio månader i Paris 1870 -1871 som Gun Kessle och jag skulle skänka Kungliga Biblioteket. Men inte helt utan vederlag; vi ville göra en utställning med katalog. Vi hade också en titel: När gatan tog mediemakten.

Han var förtjust inte bara allmänt utan just för upplägget. Det var inte var konstigt han hade ju läst och intresserat sig för Robert Darnton och synen på ”den underjordiska texten” när han forskade. Det Gun och jag föreslog var en direkt fortsättning på denna Robert Darntons diskussion om texter inför 1789/1793. Vi drack champagne och skålade för den kommande utställningen.


Men riksbibliotekarien blev överkörd när han kom tillbaka till Kungliga Biblioteket. Det var ju samråd numera! Den samlingen skulle Kungliga Biblioteket sannerligen inte ta mot; den utställningen skulle inte få komma till stånd.

Om detta finns en hel del jag kan skriva. Men det väntar jag med. Nu lägger jag ut detta material ty jag hoppas att någon som läser detta har sådana kontakter att jag får möjlighet att donera samlingen, arbeta med utställningen och en katalog.

Om detta inte lyckas inom rimlig tid - Gun Kessle är redan död och jag kan ju inte leva i evighet - då tror jag det bästa är att ta denna vår samling till Paris och låta den gå på auktion.

Men helst vill jag ju att den kommer till användning här och nu i Sverige och att jag får möjlighet visa hur gatan den gången tog mediemakt!

Den som kan hjälpa till med detta är mer än välkommen. Alltid kan hon/han få någon dubblett som tack!

Jan Myrdal

 

DÅ GATAN TOG MEDIEMAKTEN

Flygbladen under nio parisiska månader 1870 - 1871

Några anteckningar efter samtalet med Riksbibliotekarie Gunnar Sahlin lördagen den 12 november 2005.

Jan Myrdal
 
Gun och jag ger samlingen till KB i avsikt att med en utställning och en bok/katalog för nutida publik tydliggöra ett viktigt skeende där hela mediesituationen plötsligt förändrades. Därmed ge dem möjlighet att se den egna tidens skeenden tydligare.

Det som mediamässigt skedde i Paris de nio månaderna från 4 september 1870 till 27 maj 1871 är inte okänt. Bernard Tillier tog upp det (mitt i sin textmassa) i La commune de Paris. Révolution sans images? och Robert Justin Goldstein skrev om det i sin Censorship of Political Caricature in Nineteenth-Century France (Kent State University Press 1989) s. 197/198:

"The outbreak of the Franco-Prussian War in July 1870, the subsequent overthrow of the regime of Napoleon III on September 4, 1870, and the civil war of March - May 1871 that led to the violent suppression of the Commune led to a short-lived but almost total transformation in the form, nature and quantity of French political caricature. The outbreak of the war and its continuation after the installation of a provisional government of national defence after the overthrow of Napoleon III led virtually every caricature journal to close down, with the exception of Le Charivari, because of the disruption caused to ordinary business by the conflict. Thus L'Eclipse announced a temporary cessation(which was to last for nine months) on September 18 1870 /.../Just as the caricature journals were closing, freedom of political caricature became possible, since the new government quickly abolished or let fall into disuse the Empire's restrictions on the freedom of the press and amnestied all those found guilty of offences under the fallen regime. As in 1814-15, 1830 and 1848, the abolition of prior censorship of caricature led to a massive flood of cartoons, which took the form of separate prints (feuilles volantes, or literally "flying sheets"), since the caricature journals were no longer available as outlets. During the entire period until the collapse of the Commune in may 1871, the feuilles volantes remained the dominant form in which caricatures appeared..."

John Grand-Carteret påpekade 1888, med citatbelägg, hur Faustin (Napoléon Betbeder) den 6 september gick till en förläggare med sin bild av Napoleon III (Dräkten gör inte munken!) men inte ens kunde få 5 franc för den. Han lät på kredit trycka 1.000 ex. Tidningskioskerna tog dem med ens. Han tryckte då 50.000 exemplar som försvann lika snabbt. (Han sade sig tjäna 10.000 franc på den bilden!). Det blev ett nytt massmedium! Ett som både uttryckte en folkstämning och bidrog till att styra den.

Det är dock viktigt att se det specifika; skillnaden mellan 1870-71 och de föregående perioderna.1814-15, 1830, 1848.

1814-15 rörde det sig om vad britterna på den tiden kallade prints. Vältryckta karikatyrblad att hänga upp. (Man kunde till och med hyra dem.) Publiken var efterrevolutionärt nyborgerlig både i Storbritannien och i Frankrike. De blad som fanns i Le Nain Jaune var avsedda att tas ut och sättas på vägg. (Liksom de karikatyrblad Delacroix senare gjorde för Le Miroir).

Även den flod av karikatyrer som spreds åren efter 1830 var av samma karaktär. De såldes i särskilda affärer som Auberts galleri. Också i La Caricature var bladen inlagda - att ta ut! Publiken var de yngre och bildade. Även när Charivari sedan publicerade dagliga bilder i tidningen (som en del av tidningen) var dess publik det unga Frankrike; inte förorternas folk.

Men 1870-71 var annorlunda. Det är viktigt att visa detta. Nu var det populo, le menu peuple - gatans och förstädernas folk - som var publiken. De hade då erövrat det Lars Gustafsson på sjuttiotalet kallade problemformuleringsprivilegiet. Detta styrde mer än formen. Olika bildade franska samtida har med avsky beskrivit den smutsflod som fram till och under Kommunen vällde fram i flygbladen. (Det bör citeras. Jag har fina exempel.) Märk att Versailles icke förmådde producera mass-spridda flygblad. Där återställdes också kejsartidens pressfientliga lagar redan den 12 april 1871. Flygbladen inne i Paris var i Versailles därefter ordrätt brottsliga!

Under dessa nio månader trycktes för denna parisiska masspublik något mellan fyra och fem tusen flygblad. Många är försvunna. Inte bara för att de också sattes upp på väggarna och regnade bort; efter Kommunens nederlag var det straff på att sprida dem - och åtminstone under de första veckorna sköts folk som påträffades med dem. Men det finns dock ganska stora samlingar och dessa flygblad har beskrivits och katalogiserats sedan slutet på artonhundratalet då det i Frankrike blivit tillåtet att ta fram Kommunmaterial på dess egna villkor.

Det gäller att se bilderna i sin tid. Att vissa konstnärer - som exempelvis både Alfred le Petit och Moloch - direkt efter nederlaget publicerade mer oförargligt lustiga bilder är inget att förundras över. De ville överleva! Men inte ens i sviter som Molochs "Paris dans les caves" saknas perspektivet från le menu peuple.

Det är också viktigt att visa på litografernas roll. Det fanns ännu 1872 fler än fyrahundra litografiska anstalter i Paris. Av kommunarderna var många just litografiska arbetare (många avrättades under den blodiga veckan, andra deporterades, jag kan ta fram siffror). Flygbladsproduktionen möjliggjordes av ett stort nätverk litografiska arbetare. Några bland dem tog klivet över till att själva stå också för att teckna bilden.

Om man skall jämföra blir det 1968 års Atelier Populaire men framförallt det nutida Internet-nätet som kommer närmast de nio månader då flygbladen behärskade mediemarknaden i Paris. Det senare är viktigt.

Jag har inte (ännu - men skall göra det vid katalogisering) räknat igenom den samling av dessa flygblad Gunnar sett och vi lämnar. Därtill kommmer sedan tidningar (Charivari, Grelot samt några av Kommunens dagstidningar) och några Gill etc.

De större utställningar som visat dessa tryck har dock inte gjort tydlig skillnad mellan de olika nivåerna. Ibland har man velat visa tiden i bild i allmänhet. Då blir det från Kommunen allt i bildväg från Courbet till Faustin och Pilotell. Det leder fel. Ett antal kända franska konstnärer var visserligen röda, gick med Kommunen (och blev fängslade och deporterade när Versailles segrade). Det är i och för sig viktigt att visa om man gör en bok eller en utställning om Kommunen. Men det förklarar inte hur ett nytt medium för en tid behärskar offentligheten. I stället skymmer det just detta.

I vissa utställningar - som den på Victoria och Albert - är det karikatyren som sådan som intresserar. Det är i och för sig traditionellt. Så arbetade även Eduard Fuchs. Men då hamnar Cham och Daumier på samma nivå som flygbladen. Gör man det som utställning skär man också loss bilderna från tidningssidan. Nå Victoria och Albert fick en donation där Daumier antingen skurits loss eller visades från den samlingsvolym om belägringen Charivari gav ut sommaren 1871 som prenumerantvärvning.

Jag tror alltså att det är viktigt att visa dagens publik hur ett särskilt nytt medium tar över och göra det med exemplet från dessa nio månader i Paris.

Då endast ett fåtal numera kan redogöra för skeendet i Paris från 4 september 1870 till 27 maj 1871 bör man naturligtvis pedagogiskt skriva korta förklaringar; visa kartor över skeendet. Samt med korta - slående - citat visa både vad som sker och hur det uppfattas.

Men man bör ha respekt för konstnärerna - även om de var tryckare och litografer blott. I görligaste mån identifiera dem. Många gånger görs det inte. Det skrivs bara "popular print" e.d

Man bör också ha såväl före som efter. Alltså visa det s.k. liberala kejsardömets grova bildkarikatyrer. Någon tidningssida med Gill, någon med Alfred le Petit (svinet som ser ut över natten t.ex.). Samt i monter några uppslag med Le Monde Illustrees grymma bilder från maj/juni 1871.)

Vi har också en del dagstidningar från Kommunen. De platsar i monter och som illustration. (Men inte några facsimiler - även om jag har t.ex. hela Vallès tidning i facs.) Och inga renskurna bilder! Hela den tryckta sidan/uppslaget.

En fråga vi bör diskutera är hur vi bör göra med kronologin. I och för sig vill jag hålla ihop konstnären; ge honom respekt. Å andra sidan bör åskådaren få möjlighet att följa ett skeende.

Nå, det kan diskuteras.

Detta bara som minnesanteckning
Östra Björkviken 051114

 

Östra Björkviken 060106

Vänner!

Detta brev går som snigelpost - litar trots allt mer på papper - både till Gunnar Sahlin (KB) och till Pelle Axelson (Leopard).

Gatans mediemakt.

 

Det finns vissa frågor vi bör söka nå fram till svar på om detta projekt så fort som möjligt. Skälet till det är mycket enkelt. I år blir Gun åttio och jag sjuttionio. Vi kan rimligtvis inte lägga upp arbetsplaner vilka sträcker sig alltförmånga år framåt. I princip borde jag börja skriva ut redan i vår.

Vi donerar samlingen till KB på samma villkor som vi gjorde med samlingen av krigsaffischer till KB och med Gill-samlingen till Nationalmuseum: Ordentlig utställning och en såväl resonerande som estetiskt tilltalande katalog.

Det särskilda med denna utställning/katalog är dels inriktningen - gatans makt över media - och dels att trycken visas/återges som det de är; konstnärliga bilder - i en annan estetisk tradition än den officiella (märk att även Courbet ingår i det på sitt sätt officiella).

Det uppdrag jag håller på med för Leopard om Dickens som redaktör innebär inte bara att jag fått skaffa in och nu läser igenom de många hyllmetrarna - Bentley's Miscellany, Household Words (med bipublikationer) och All the Year Round - utan att jag insett att jag måste mer ordentligt läsa in mig på den dåtida masslektyren. Att Marx inte uppskattade Eugène Sue och hans Les mystères de Paris och Dickens inte Reynolds Mysteries of London (den svenska upplagan gavs först ut 1878 av sjökapten Göran Gottfrid Utterström i 89 häften) hindrar inte att det var dessa (inte Balzac som ju var borgerlighetens och inte ens Dickens som mest var mellanskiktens läsning) som var de då arbetande klassernas i våra länder lektyr. Det var Sue och Reynolds som formade ett folkligt medvetande och handlande. Märk att Reynolds var chartist! Liksom det är viktigt lyfta fram och tydliggöra detta är det viktigt att estetiskt synliggöra dåtidens ställningstagande populärbild. (Att jag skulle kunna övertyga Leopard om att ge ut Reynolds tvivlar jag på; men kanske borde de övertygas om att ge ut Disraelis Sybil!)

Det vi nu gör med denna utställning/katalog har inte gjorts. Till Victoria and Albert Museums utställning 1971 gjorde Susan Lambert katalogen: The Franco-Prussian War and the Commune in Caricature 1870/71. Men hon skiljer inte mellan Charivaris Cham och Daumier och vad värre är inte ens mellan dem och Moloch eller Faustin. Ja de alla som Pilotell och de andra flygbladskonstnärerna förs in under samlingsbegreppet Caricature. Därtill kommer att de i svartvitt återgivna bilderna - förminskade - inte blir estetiskt tillgängliga.

I första delen av sitt stora fembandsverk om Tredje republiken sedd genom L'Imagerie Populaire - Histoire de la commune et du siège de Paris - går Paul Ducatel år 1973 ännu längre. (Nå, han styrs i bildvalet av sin grundhållning - han är republikan i samma mening som Thiers vilket präglar alla de fem banden om bilderna 1870 till 1944.) Dessutom är de svartvita bilderna av honom återgivna i så litet format att de knappt är tydbara.

Den arbetsgrupp som år 1976 för Würtembergischer Kunstverein i Stuttgart gjorde utställningen Die politische Lithographie im Kampf um die Pariser Kommune hade en särskild politisk inriktning. Efter utställningen skänkte Helmut Poetter för övrigt samlingen till kulturrevolutionens Kina. Bilderna valdes för att åskådliggöra det politiska skeendet. Katalogen visade de avfotograferade skärmarna. Något egentligt intresse för bilderna som folklig konstart hade arbetsgruppen dock inte. Vilket kanske också kan förklaras av den spända situation den befann sig i - katalogen avslutas ju med faksimil på det åtal som Staatsanwaltschaft Duisburg inlett mot professor Klaus Gerard Schneider för Verunglimpfung des Staates und Beleidigung.

Denna vår utställning och katalog bör tydliggöra just striden om hur gatan tog mediemakt september 1870 till maj 1871. Hur flygbladen uttryckte och formade ett samhälleligt medvetande. Det innebär att varken Charivaris Cham eller Daumier - för att inte tala om L'Illustration - är med annat än möjligtvis som exempel. Att skeendet dessa månader numera för en svensk publik är mindre känt innebär att vi får sätta in förklarande texter. (Som vi gjorde med krigskartorna i Sälja krig som margarin.)

Flygbladen sätts upp i utställningen och återges också i katalogen på ett sådant sätt att de tydligt framstår som det de är; uttryck för en folklig estetik. Det blir nog inte möjligt att som i Fem år av frihet återge dem i fullt format; men katalogen bör utformas estetiskt njutbar som André Gill-katalogen eller katalogen till Sälja krig som margarin.

Vad utställningen beträffar är det sant att den kanske inte behöver samma utrymme som Sälja krig som margarin (två salar och en vestibul). Men den behöver dock utrymme för att bli begriplig.

Att det vore bra om utställningen/katalogen kunde komma också i Frankrike är självklart. Men vi bör vara medvetna om att det kan dra ut på tiden. De första diskussionerna om Fem år av Frihet med BN ägde rum för ett tiotal år sedan. Intresset var stort. Sedan har frågan sakta avancerat. Nils Andersson i Paris har varit mycket aktiv. För nu mer än två år sedan hade jag diskussioner med Picassos gamla förlag Cercle de l'Art och Philippe Monsel var där intresserad. Vi diskuterade kontraktsfrågor och royaltysats till och med. Men först skulle utställningsfrågan lösas. För att förlaget skulle kunna gå iland med uppgiften måste det finnas ett museum som ville ställa ut det hela. BN arbetade samman med Monsel för detta. För ett och ett halvt år sedan bilade vi så med hela materialet till Paris. I juli i fjol kunde Philippe Monsel på Cercle de l'Art meddela att man kommit så långt att Bruno FoucartBibliothèque Marmottan var mycket intresserad men att det behövdes ytterligare något/några museer. Vi får se. Fast Gun menar att om det inte blivit klart innan jag fyller åttio nästa sommar bör vi återta samlingen från Paris. Men det har jag inte meddelat förlaget. Jag utgår från att de gör vad de kan.

För tjugo år sedan eller så när jag och Rune Hassner höll på med Bilden som vapen skrev jag på en text - mest för att klara tankarna - "Den för folket mångfaldigade politiska fantasien". Har nu tagit fram dessa sextionågonting sidor om reproducerbarhet, bild och bildsyn. Janken läste den i går och menade att den efter någon putsning (men ej omarbetning) borde ges ut.

Nå, läs och hör av er. Och glöm inte att om vi blir lika senfärdiga som de franska vännerna hinner nog både Gun och jag smälla av innan arbetet kommer igång!

Hälsningar
Jan Myrdal