Cecilia Cervins tal till Eija Hetekivi Olsson, Robespierrepristagare 2014

Eija Hetekivi Olsson är 2014 års mottagare av Jan Myrdals lilla pris - Robespierrepriset. Vid prisutdelningen på Varbergs teater 12 april höll Cecilia Cervin talet till pristagarna. Hon är ordförande i Jan Myrdalsällskapet och därmed en av de ansvariga för priset.

Eija!

På fyrtiotalet, för över 70 år sedan, var jag barn i Haga i Göteborg. Då hade jag en barnslig dagdröm.

Jag såg de gamla, fuktiga, förfallna husen med dass på gården, för långe sedan medvetet förslummade av kommunen.

Min dröm gick ut på att man skulle flytta ut alla som bodde där, till stora, nya höghus med balkonger! Det finaste jag kunde tänka mig! Husen skulle vara av betong, för råttornas skull. Det fanns gott om råttor i Haga! Sedan skulle det ruffiga Haga, vars unika kvalitéer jag inte förstod som barn, förintas, gärna brännas, och därmed också fattigdomen och nöden som fanns där.

 DSC2283-EHO EW

Eija Hetekivi Olsson läste ut sin roman Ingenbarnsland på Varbergs teater.

 

Foto: Eva Wernlid

   

 

I folkhemsvisionernas tid blev miljonprogrammet svaret på mina barnsliga drömmar. Det svarade på många andras drömmar också: varmvatten, badrum, moderna kök, ljus och rymd. Men också där eftersattes underhållet med tiden. Huvudpersonen Miira i din bok Ingenbarnsland upplever det som ett sjaskigt betonghelvete, i Gårdsten, i Bergsjön, och de andra förorterna.

Inte försvann klasskillnaderna, inte. De följde med till förorten. Men du nöjer dig inte med att bara beskriva det utflyttade klassamhället. Du låter inte heller din läsare förfalla till något slags sentimentalitet. Din skildring är just så rå och brutal som verkligheten, och din huvudperson Miira får som en sann refraktär och alltmer av klasskämpe göra ett vilt och våldsamt motstånd.

Miira har en stark personlig integritet och värjer sig mot varje form av påflugenhet: ovälkommen fysisk beröring, fula överklassgubbar och förnedrande välgörenhet.

Hon ser sina föräldrars av hårt och otacksamt arbete söndervärkta kroppar, hon känner klassorättvisorna under det till välvilja maskerade tvånget att gå i hemspråksklass. Själv vill hon gå bland de coola eleverna i den svenskspråkiga klassen, även om hon så småningom blir varse även deras underläge.

Skolan, som förstärker klasskillnaderna genomskådar hon, och hon gör motstånd med de medel hon har att tillgå: slagsmålen och språket, den råa, genuint och medvetet underklassiska göteborgskan. En klok och förstående lärare möter hon, en som ser hennes begåvning och styrka, men han är bara vikarie och försvinner snabbt ur synhåll..

Efter skoldagen väntar med tiden det tröttande och äckliga städjobb, som hon delar med föräldrarna. Men trappstädning skall inte bli hennes framtid: hon skall bli statsminister eller hjärnkirurg. Vid valet till gymnasiet väljer hon därför varken ”barn och ungdom” eller killarnas ”fordon” utan den svåraste linjen: ”natur”.

Vid högstadiets slut får hon vinna vid idrottstävlingarna på Slottskogsvallen. Det blir en symbolisk seger i den klasskamp där Miira blivit mer och mer medveten. Och så blir din bok en barnets klasskildring i modern tid, i en miljö som behöver sina refraktärer, sådana som Du och Miira.

Tack för den boken! Fortsätt att skriva!