Novemberstatus.

Många, Andrea t.ex. eller Peter eller andra, har de senaste månaderna blivit alltmer irriterade på mig; i Andreas fall betydligt mer än irriterad. Det kan jag förstå och skulle kunna med henne och även med var och en resonera. Fast tror inte det skulle leda någon vart. Hittills har det inte gjort det. Vill i stället skriva i princip.

Av Jan Myrdal

Jag hade lovat Petra HolmbergÖstasiatiska att skicka henne några bilder apropå japansk populärbild. Gick i går ut i övre biblioteket och tog fram tre. (Dels en bild ur Adam Kabats /Edo bakemono zo-shi/Edo Monster Stories/, 1999; dels en bild av hur en man på väg till sin nya älskade möter hennes döde man ur Osaka Nisikie-Sinbun nr 8 ,1877, Meiji-periodens motsvarighet till senkapitalismens populärpress i Sverige som Expressen/Aftonbladet; dels en bild för japanska barn om erövringen av Nanking - Chop! Chop! flyger kineshuvudena - ur Masami Akiyama, Maboroshino Sensomanga no Sekai; dåtidens japanska motsvarighet till dagens dataspel.

När jag tog fram dem ur det tjugotal hyllmeter japanskt som är kvar sedan Östasiatiska till sitt bibliotek - i samband med Guns och min gåva av bilder till ”Hundra skratt...” - hämtade vad de behövde och Glenn till Bokauktion lämnade det verk Svenolle fått Gun att köpa för 12.000:- (enligt Bokauktionen, dit Glenn på min uppmaning gått med det, värt c. 5.000:-; man skall aldrig ha affärer ihop med vänner!) upplevde jag meningslöshet. Intresset fanns länge men det är väl nu trettio år sedan Gun och jag i Tokyo började samla material till något om bildsynens förändringar Japan. Men vi lärde oss inte - ansåg oss inte ha tid och möjlighet - japanska. Det omfattande projekt vi hade - och som stipendienämnder satsade så stort på - rann också ut i sanden. Kvar blev bara den nog intressanta utställning och katalog jag nu varit med om att göra för Östasiatiska. Jag kommer aldrig att hinna/kunna förverkliga/skriva vad jag tänkt mig och vad jag ser när jag bläddrar i volymerna i dessa tjugo hyllmeter. (Men gör nog något till FiB/k om Nisikie-Sinbun och den första japanska sensationspressen efter Meijirevolutionen.)

När jag går in i de andra rummen i biblioteket tilltar nedstämdheten. Förfall! och framförallt förfallna tankar. Även om jag arbetar som en gnet (ohyra!) var dag - vilket nu går saktare - kommer jag inte att hinna ens en liten bråkdel av vad som där står i hyllorna och kräver på att skrivas ut och förklaras. Och ingen kan ta vid. Jag orkar ju inte ens ta vid efter Gun! Hennes utkast ligger här i en låda. Den tanke vi hade att man skulle kunna lämna samlingarna efter sig och andra skulle kunna utnyttja dem stupar inte bara på att det som tänkts men inte förverkligats blåser bort som morgondimman vid dödsögonblicket (Guns projekt!) utan på att det inte finns någon praktisk möjlighet att bevara hus och samlingar. Guns arbete med att skapa ett forskarrum var skrift i vatten. Eller rättare sagt ritat i den snö som föll i förförsfjol.

Det är inget att bråka om. Det bara är så. Vilket jag naturligtvis inser med förnuftet. Men därmed blir det förnuftiga missmodet än djupare. Jag skiljer mig inte från andra. Det är bara att gå in i det ena årtalet eller det andra. Hur såg det ut? Vad troddes, hoppades, fruktades? Allt lösts upp och försvinner. Kvar tycks dock från mitt liv i Kaffatorp eller på Albogatan eller Skånegatan (tre platser där jag sökte formulera då på fyrtiotal och femtiotal) återstå den egna upplevelsen av det samtida i Grimmelshausens "Simplicissimus" och Callots ”Les misères de la guerre”. För att hålla sig till Europa. Sextio år senare skulle jag kunna ta materialet från den ena eller andra kulturen i den ena eller andra världsdelen - Afrika, Amerika, Asien. Fast sällan upprepas varken ord eller bild så konstnärligt skickligt som av Grimmelshausen/Callot. Själv har jag heller varken förmåga eller lust/vilja. Vad tjänar det till? Allt är ju gång på gång skildrat.

Dock har jag under åren arbetat med också denna frågeställning. Många bland de artonhundratalsgrafiker jag - och Gun - lyfte fram åt FiB/k och Förr och Nu och Aftonbladet tog detta som motiv. Men vi lyckades inte ens lyfta fram Disteli till synlighet. (I Schweiz är han stor som en Strindberg hos oss men utanför Schweiz också lika okänd.) Jag har aldrig sett att någon annan tagit fram hans arbete med ”Schweizerischen Bilderkalender” som exempel på hur nå ut till folket trots censur och fördom. Kanske någon efter min död tar fram volymerna och fortsätter den diskussionen. Men jag tvivlar också på det. Fåfänglighet.

En gång höll jag på att skriva om Peytel. Stockholms Stadsteater hade till och med beställt en pjäs om honom efter det jag på nittonhundrasjuttiotalet där på scenen uppträtt och talat om honom och hur han hängdes som en oss typisk gestalt. Men det gick i stå. Blev bara en pärm. Liksom stycket om den professor Karl Westermann som ensam och okänd, dog i Bremen den 26 september 1866. Skulle skriva det som vore jag en Palmblad hämnandes på en död Almqvist. Ty visst kan jag med Jonas Love Almqvist både undra varför allt är en trasa och samtidigt försöka bena ut vad som drev Palmblads skriverier mot honom. Men det finns ingen resonansbotten bland publik i landet ty hur många har Palmblads ”Tiden” aktuell eller har ens någonsin bläddrat i den. Luntan med årgångarna 1848 - 1851 ligger just nu här bredvid mig på arbetsbordet då jag åter för ro skull höll på att kontrollera vad han skrev om Almqvistaffären. Men jag fastnade i att det han under den revolutionen skriver om kommunister och revolutioner och vänsterns hemliga sällskap. Det är som om det var skrivet i går - eller i morgon - av Svenska Dagbladet eller Expressen. Nå inget blev - eller blir av mig någonsin - skrivet av och om detta.

Andrea menar gång på gång att jag borde svara om Kampuchea. Men jag har ju i detalj skrivit först om vad jag och Gun såg i det Kambodja dit vi tillåtits komma av Sihanouk och sedan om besöket i Demokratiska Kampuchea 1978 och i guerrillaområdet 1979 och framåt. Allt finns dokumenterat. Ett tag tänkte jag åter lägga ut det tal jag höll på Åsö gymnasium 19 oktober 1979 som blev spritt på olika språk världen över och bidrog till grunden för det internationella solidaritetsarbetet. Det där jag/vi krävde alla främmande trupper ut, mat till de då under den vietnamesiska ockupationen svältande, FN-övervakade val, och en ordentlig undersökning av alla folkmordsanklagelser för vad som skett från 1965 till nu 1979. Men vad tjänar det till? Det finns på olika språk ute på nätet någonstans men jag har aldrig märkt att något jag bevisligen skrivit och sagt betyder något när det finns ett välfinansierat politiskt intresse av att använda mig som måltavla. (Jag har därför inte ens roat mig med att offentligen hänga ut det privata eländet för en arme ledaren för Levande Historia.)

I går tror jag att jag hittade bild och ljudmaterialet till den film Rune Hassner klippt om min resa till guerrillan 1979. Den som visades blott en gång i svensk TV och som jag i Förenta staterna sålde - åt CBS tror jag - för så mycket pengar att det kunde finansiera den stora internationella Kampucheakonferensen i Stockholm. Men vad skulle det tjäna till att hyra ett klippbord och se efter? Staten har redan slagit fast den tjänande sanningen. ”Det blir då”, som Gun brukade säga, ”som att försöka med naglarna krafsa sig igenom en betongvägg”. Hon visste. Hon hade sanatorieerfarenhet.

Och det privata? Jag har aldrig låtsats som om jag vore särskilt bra eller trevlig. Hade man frågat min första hustru - Nadja Wiking - skulle hon gärna upplyst om mina usla sidor. Hon gjorde mig så ännu sista gången vi sågs mer än trettio år efter skilsmässan. Men hon är nu död. Nåja, man kan vända sig till Maj Liedberg som ännu lever och står i telefonkatalogen. Hon har nog mycket att säga om min uselhet som människa. Eller fråga Andrea, min nuvarande hustru. Hon kan bidra med sitt.

Om de dock gitter säga något vet jag inte. Gun skulle kanske haft något gott att säga vi var ju samman femtiotvå år- och hon ringde mig faktiskt från sjukhuset i Köping något år före döden för att säga mig att det varit ett bra halvsekel och att jag borde veta det. Men det var kanske mest ett sätt att tala sig själv ur depression. I vart fall är hon nu död. Birgit lever och kunde kanske säga något hyggligt om 1946 års Jan men det är så länge sedan så det gills inte.

Jag tror jag varit uppriktig i jagböckerna. I vart fall ville jag det. Det finns ett par ganska utförliga angrepp som hävdar såväl min lögnaktighet som min allmänna karaktärslöshet tillgängliga på nätet (Hans Hederberg i ett par artiklar i DN och Mats Parner i en längre essä; båda är rätt bra inlästa; men enligt min uppfattning skevt och med många faktafel).

Skall nu försöka skriva färdigt den bok jag håller på med. ”Red Star over India”. Vet inte om jag skall skriva den rubriken med frågetecken eller inte. Ty med åren och åldern känner jag mig som trollet i sagan: “Sju ekeskogar har jag sett växa och multna men än syns ingen rättfärdighet.”