Det svenska eländets försvarare

Carl David af Wirsén ruvar på kulturtoppen medan Strindberg, Heidenstam, Levertin med flera protesterar. Carl David af Wirsén ruvar på kulturtoppen medan Strindberg, Heidenstam, Levertin med flera protesterar. Puck 1902

Recension av Jan Myrdal i Dagens Nyheter 2 maj 2010

Per Rydén
Den framgångsrike förloraren
En värderingsbiografi över Carl David af Wirsén
Carlssons 2010

Professor Per Rydéns 772 faktaspäckade sidor om Carl David af Wirsén ger möjligheter till en fördjupad diskussion om det bestående i det svenska intellektuella eländet.

Vi är alla fostrade i vår tid. Hade Per Rydén varit född tio år tidigare - alltså som jag 1927 och inte 1937 - då hade han under Andra världskriget fått gå i ett svenskt Högre Allmänt Läroverk där de värderingar Carl David af Wirsén gjorde sig till tolk för från artonhundrasjuttiotal till nittonhundratiotal egentligen var de vilka där gällde för det de flesta lärare spred ut. Inte för alla, det fanns undantag 1942, som det funnits 1822, 1872 eller 1922.

Skälet tycks till synes enkelt det var elevernas sociala ursprung som bevarade den wirsénska andan; antalet studenter från prästhem var då lika stort som antalet studenter från arbetar- och småbondemiljö. Efter Andra världskrigets slut nödvändiggjorde den åtrådda ekonomiska utvecklingen också i Sverige en radikal breddning av den sociala basen för högre utbildning. I och för sig var inte enbart detta det som bestämde att de officiella värdesystemet i skolan ändrades. Tvärtom; själv hade jag som barn kunnat iaktta det som många gånger påpekats i litteraturen att de flesta jämnåriga från underklassen som gavs möjligheter komma in i överklass-systemet snabbt anpassade sig uppåt och som vuxna blev mörkblå. Men efter Tredje rikets fall när de härskande tankarna byttes ut omformulerades de gällande officiella europeiska värdesystemen även i Sverige. Jag och andra likasinnade - refraktärer kunde vi kalla oss med ett fint men korrekt ord - såg då detta som att värderingshöljet bytte färg men att innehållet bestod. För Per Rydén och hans generationskamrater vilka gick i högre skola på femtiotalet när skiftet pågick - eller senare när det genomförts - var detta inte lika synligt.

Men den som nu långt senare själv vill se kontinuiteten och få belägg för den och därmed förstå sammanhanget bör läsa blogginläggen till Ulf Gudmunssons ledarkommentarer på Svenska Dagbladet. Om han/hon då är av vad jag skulle kalla rätt virke blir upplevelsen av förakt lika stor som den blev för oss 1942 i Bromma Läroverk. Eller som den upplevelse vilken präglade skrivandet för de författare från 1830-tal eller 1930-tal vi då läste (det går ju som Mencken påpekade inte att underskatta boobokraternas begåvning). Detta den radikala intelligentsians (som den då på ryskt manér kallades) förakt plågade C. D. af Wirsén starkt åren kring 1880.

C. D. af Wirsén verkade som intellektuell i Sverige från tidigt 1860-tal till sin död 1912. Men det framgår av Rydéns biografi att ingenting av det vi nu kan se som då politiskt, kulturellt och vetenskapligt avgörande angick honom. Han håller sig till det ideala. Detta är inte individuellt utan typiskt svenskt. Från det Almqvist flydde landet fram till - och förbi - Strindberg i "Det Nya riket" och "Giftas" (och när Mäster Palm kom hem och höll sitt första föredrag) var Sverige just det elände som Engels beskrev i sitt brev till Marx i skiftet november/december 1846:

"Som ett oskyldigt sidonöje har jag i denna senaste dåliga tid utom med
flickor umgåtts med Danmark och resten av Norden. Det Du var svinskt.
Hellre den minste tysk än den störste dansk! Ett sådant klimax av
moralitets- skrå- och ståndsmisär existerar inte längre någon
annanstans. /.../ Det svenska Aftonbladet är tamt som Kölner Zeitung,
men anser sig ´demokratiskt i ordets rätta innebörd'. Därtill har
svenskarna fröken Bremers romaner och danskarna ´Herr Statsrådet
Oehlenschläger, Commendör af Dannebrogsorden'. Också finns fruktansvärt
många hegelianer där och språket, där vart tredje ord stulits från
tyskan, är famöst lämpat för spekulation." (MEGA2, III 2 s. 68/69.)

Den som tror att detta bara var en vänsterståndpunkt kan slå upp Annuaire des Deux Mondes 1852.-53 och läsa det utförliga kapitlet "SUÈDE ET NORVÉGE" som inleds på sid 389:

"Om det är sant att de lyckligaste länderna är de om vilka det pratas
minst då är Sverige själva lyckans hemvist ty sedan länge har nästan
ingenting skett på den skandinaviska halvön som påkallat någon
uppmärksamhet. Till och med mitt i den häftiga oro vilken 1848 och 1849
skakade den gamla världen från väster till öster och från söder till
norr och som drev ett Sveriges grannkungadöme av samma ras som Sverige
att vackla, höll sig svenskarna instängda inom sina vanda göromål utan
att ens ruska på sig och under alla omständigheter utan att fästa
blicken på Europa."

Ja, under den tid då C. D. af Wirsén verkade var Sverige kontinentens eländiga Kråkvinkel. Det fanns dock också där under överklassens officiella offentlighet sådant som skulle visa sig framtidsbådande och drivande. Men liksom Wirsén trots sin beläsenhet inte förmådde urskilja vad som skedde i världen (Lincoln t.ex.) och vad som på nytt återspeglades i dess litteratur och konst, kunde han heller inte se vad som på djupet betydde något i Sverige. Här byggde tekniken inte på teorien utan på praktiken (Polhem och Kungliga Modellkammaren); det som uppifrån tycktes konstigt läseri skapade folkliga föreningsformer vilka i nästa fas skulle göra fackföreningsrörelsen effektiv; den en gång av prästerskapet påtvingade läskunnigheten hade först fostrat ett folk som diskuterat nådens ordning men sedan ett som kunnat se noga på lagar och förordningar och därmed alltmer börjat ifrågasätta dem.

Men även om C. D. af Wirsén inte kunde se och verkligen begripa dessa skeenden så kände han på sig - och så mycket insåg också hans store vän Oscar II - att det var nödvändigt med intellektuella och ideologiska värderingar som spärrar mot ett hotande ifrågasättande. Detta styrde hans arbete. Hans idealism var stabilt samhällsbevarande. Just därför var han inte omedgörligt åsiktsfast utan helt beredd att byta åsikt som underkläder när det passade sig. Vilket Per Rydén visar.

Hade Per Rydén varit tio år äldre och därmed själv i läroverket upplevat den wirsénska kontinuiteten runt sig och så lärt sig känna igen den oavsett i vilka ideologiska maskeraddräkter den klätts då hade han inte kunnat ge sin "värderingsbiografi" undertiteln "den framgångsrike förloraren". Den C. D. af Wirsén han beskriver är ju ingen förlorare utan en segrare än i denna dag bestämmande. En vars framgångar därtill formats av ett slugt intrigerande.

Det var han och inte våra refraktära föregångare som blev bestämmande. Rydén redovisar när han skriver om Nobeltestamentet C. D. af Wirséns framgångsrika intrig för att bevara Svenska akademien och säkra dess ideologistyrande inflytande i ett läge när de flesta insiktsfulla och radikala i Sverige (läs Strindberg!) ansåg den dömd att sjunka ner till obetydlighet. Han gjorde detta genom att säkra nobelprisutdelandet åt Svenska Akademien.

Det var slugt. Ty han visste att den akademi "i Stockholm", som enligt Nobels testamente bland de fem personer "som under det förlupna året hafva gjort menskligheten den största nytta" just skulle ge pris till "den som inom litteraturen har producerat det utmärktaste i idealisk riktning" inte kunde vara Svenska Akademien. Det framgår med all tydlighet av Nobels skrivning: "Det är min uttryckliga vilja att vid prisutdelningarna intet afseende fästes vid någon slags nationalitetstillhörighet..." Svenska akademien hade ju av Gustaf III fått uppdraget att syssla med det svenska språket och svensk litteratur. Den internationella litteraturen var Vitterhetsakademiens uppgift.

I Sverige blev det publicistisk skandal när varken Tolstoy eller Ibsen, Zola eller för den delen den svenske Strindberg, gavs det första Nobelpriset utan att det i stället tilldelades den idealistiskt rättänkande Sully Prudhomme "som knappast är diktare fastän han skriver vers" som Strindberg påpekade i Svenska Dagbladet 24 januari 1902. I "L'Illustration" nr 3068, 14 december 1901 hade nobelprisutdelningen den 12 december däremot fått en helsida, särskilt ansågs Sully Prudhommes pris vara en hyllning till Frankrike. Man hade kanske misstänkt att radikaler däruppe i norr skulle passa på att skymfa Frankrike genom att ge den dömde Zola priset.

I Sverige spekuleras mycket i pressen kring det litterära Nobelpriset. Det omges också med ceremonier. Ja, Nobelpriset är stort och blir vederbörligen omskrivet men har egentligen ingen större litterär betydelse. Nobels föreställning att det skulle ges till unga författare har i praktiken omvandlats till sin motsats. De som fått det är vanligtvis redan färdigskrivna, på slutet av sin karriär. Några extra bokexemplar säljer det nog åt dem men annars är det som Laxness sade att priset innebar att han förlorade sina läsare.

Men priset har haft en annan betydelse. Det har medfört att av det som i Sverige höll på att bli en obetydlig utkantsföreteelse, en som det nuvarande statliga ideologiverket "Levande Historia" ungefär, blivit till en stark och bestående ideologiskt styrande institution. Den är djupt skadlig för litteraturen på det svenska språket. Det har inte med urvalet av ledamöter att göra. Många har varit eländiga. Några tidigt senila som Heidenstam, andra med i sitt skrivande försiktigt dold ideologisk bastardsträng under ordytan som Sundman. Andra åter var/är bara medelmåttor. Men det har funnits ordentliga intellektuella bland dem; Henrik Schück var en sådan liksom hans motpol Sven Hedin (en lysande skribent och tecknare och geograf trots att han var Hitlervän och vår öppne ideologiske motståndare). Horace Engdahl är en sådan ordentlig intellektuell liksom Birgitta Trotzig är en viktig svensk författare. Men namnen betyder ingenting.

Om Lars Forsell fått igenom att jag skulle kallats till ledamot och jag accepterat det trots att jag sagt att jag skulle vägra eller om Lars Gustafsson skulle kallats och accepterat trots att också han sagt att han skulle vägra skulle detta ingenting ha förändrat i Akademiens profil. Ja, jag som Lars skulle kunnat utses till ständig sekreterare (den litterära överblicken och den formella skickligheten har vi ju båda) men ingenting skulle ändrats. Det finns ingen väg genom institutionerna! Det är som i det akademiska, först tar du dig till professuren och sedan tar professuren dig.

Det som hållit vårt språk levande är att vi på svenska haft så starka berättare utanför akademi och det akademiska. Den franska litteraturen har - som Nils Andersson och jag och Ivar Lo diskuterade för tjugotalet år sedan - fått sitt bestående konstnärliga nageltrång genom den mycket starka akademi som ser till att blott tio författare i var generation anses kunna skriva riktig franska.

Fast också vår akademi skulle kunna bli ett skydd om svengelskan fick fortsätta att breda ut sig. Lyssna på sångspråket i program tre om nätterna! Brr.

Per Rydén påpekar helt korrekt att "C. D. af Wirsén hade lätt för att forma vers. Men det räckte inte för att skapa poesi." (s.395). Att han dock fyller sida efter sida med dessa wirsénska versar förstår jag därför inte. Kanske är det en litteraturhistorisk yrkesskada. Tankeinnehållet kunde ges oss på enklare sätt. Att C. D. af Wirsén var känd som skald i sin direkta makts dagar vet jag. Men han är varken en Snoilsky eller en Runeberg om det är den sorten man vill ha. Det räcker med att läsa hans poem högt. De traskar fram hans stavelser!

Men det är en sidoanmärkning. Rydéns bok är användbar och viktig. Om man läser den jämsides med Gunnar Ahlströms "Det moderna genombrottet i Nordens litteratur" blir också samtiden tydligare i konturerna.