Om könet och politiken

Jan Myrdals Skriftställning i Folket i Bild/Kulturfron nr 3-2012. Han utreder anklagelsen mot sig om homofobi.

BBC intervjuade mig i Delhi. Jag utgick från att man ville veta mer om det jag denna gång sagt på möten och föreläsningar i Kolkata, Hyderabad, Ludhiana och Delhi om inbördeskriget i Indien och om skälen till att arbetarklassen och dess organisationer - med få och små undantag - nu som förr är beredda att fungera som supporterklubb för herrarnas imperialistiska krig. Men icke. Den första frågan var varför jag var mot de homosexuella. Det hade han nämligen läst på nätet.

Frågan var i dagens Indien relevant. Överdomstolen i Delhi abrogerade år 2009 sektion 377 i den indiska strafflagen som straffbelade homosexuella handlingar (med upp till livstids fängelse). Mot denna avkriminalisering har samtliga religiösa organisationer protesterat och inrikesministeriet har inför Högsta domstolen begärt återkriminalisering med hänvisning till folkets allmänna rättsmedvetande. Debatten påminner om den i Sverige för sextio år sedan.

Men detta med en min homofobi som journalisten från BBC läst hade spritts som nätsanning från grupper i Sverige och bör redas ut.

Om sexualpolitiken i Sverige på vår kant från det förrförra åttiotalet fram genom nittonhundratrettiotalet och RFSU till när vi i SKU 1944 gav ut och gjorde studiecirklar på Takmans bok om ungdomens sexuella frågor har jag skrivit i FiB/k förr. Om just utpressarlagstiftning mot homosexuella skrev jag vad jag kan se senast i Flamman den 22 juli 2010: "Apropå Littorinaffären".

"Varför bekämpade vi på vår kant hela tiden sedan senare delen av artonhundratalet straffen för homosexuellt beteende? Vårt skäl var dubbelt. Dels allmänt, det ideologiska om man så vill.  Men dels att det var en lagstiftning som huvudsakligen tjänade utpressarintressen. Såväl privatekonomiska sådana som politiska. Säkerhetspolis i alla länder övervakade "egna" homosexuella i statens tjänst på det att "fienden" inte skulle få grepp om dem samtidigt som de spanade på pissoarer för att se om det gick att avslöja någon kommunist eller liknande med bögbeteende som kunde pressas bli angivare. (Om hur fransk politisk polis på detta pissoarsätt på trettiotalet pressade Frankrikes Kommunistiska Partis organisationsansvarige att bli angivare och hur han sedan drevs att bli nazikollaboratör har jag skrivit.)"

En del av vad jag skrivit har dock blivit kontroversiellt bland vissa som säger sig företräda de homosexuella.

Att Sveriges riksdag i lagskrivning använt ordet "läggning" och inte till exempel det rimligare "inriktning" finner jag lika principlöst som när den sovjetiska centralkommittén uttalade sig om rätt och fel i genetiken. Vår personlighet - sexualiteten inte minst - tycks överdeterminerat formad. Frågorna kan nog inte ens kan bli klart utredda med våra nuvarande begrepp. (Ända från när jag första gången läste det har Freud med uttrycket "polymorft pervers" om barnets sexualitet tyckts mig på rätt väg.) Om jag som barn placerats på brittisk public school hade jag nog för livet blivit mer eller mindre praktiserande bög. Det är dock bara troligt ty det finns inte någon given läggning som bestämmer inriktningen; det är ett samspel. Jag skräms över att ingen i vår riksdag hade intellektuellt kurage nog att kräva exakt ordalydelse.

Äktenskapet är - numera - en enkel juridisk form för att reglera inbördes ekonomi och arv och faderskap. Samkönade äktenskap är inte konstigare än mitt och Guns som av enkla skäl (hennes tioåriga sanatorietid) från början var medvetet barnlöst. Problem uppstår när förhållandet skall formaliseras samfundsmässigt; kristet, muslimskt, judiskt, hinduiskt eller på annan grund. Lösningen är enkel. Kristdemokraterna har från sitt håll föreslagit den franska modellen; statlig registrering och därefter om parterna vill och samfunden är överens kan de välja en religiös ceremoni.

Jag vägrar att utifrån bestämma över samfundens teologiska äktenskapsuppfattning liksom jag vägrar blanda mig i frågan om hur de väljer sina rituella böneledare. Att kalla detta för motstånd mot homoäktenskap är vettlöst.

Till skillnad mot i Code Napoléon där efterforskande av faderskap var förbjudet har vi i svensk tradition lagt vikt vid att fastställa faderskapet. Utlänningar - vänster som höger - som kommit till Sverige för syndens skull har ofta tvungits inse detta. Barnets rätt alltså. Men den rätten är inte bara ekonomisk. Numera har barnet också rätt att känna sitt ursprung. Det är därför jag inte är överens om anonym spermadonation. Barnets rätt är överordnad kvinnans önskan. Visst finns här en mångtydighet. Det görs ingen utredning med blodprov och dna-analys om faderskap inom äktenskapet (och ytterligt sällan i samboförhållanden) trots att vi vet att ett antal - kanske 10% - har annat faderskap än det juridiskt formella.

Jag är såvitt jag förstår heterosexuell och reagerar fortfarande på - blir förälskad i - kvinnor samtidigt som jag har många mycket nära manliga vänner.

Den som vill tolka detta som homofobi borde rannsaka sina motiv.

Relaterade artiklar (efter tagg)