Ett svenskt föredöme: August Strindberg

Till hundraårsdagen av August Strindbergs död i Stockholm skriver Jan Myrdal sin Skriftställning i Folket i Bild/Kulturfront nr 2-2012.

Myrdal har ju, år 2000, skrivit en hel bok om Strindberg, som alltid på sitt eget sätt. Denna Skriftställning är en komplettering, ingen upprepning, om en av Myrdals viktigaste förebilder. Han ser Strindberg på sitt eget personliga sätt men menar att svenskar i allmänhet förstår Strindberg på ett annat och bättre sätt än icke-svenskar. Det är därför Strindbergs är stor internationellt bara som dramatiker, inte som skönlitterär författare som i Sverige.

Nu denna vår när han blir hundra år död kommer vi att kunna läsa allt kring honom. Från "Om ackusativen hos Ågust" till akademiskt psykologiska studier om den litterära betydelsen av hans korta penis och insiktsfulla studier om hans psykotiska skov i Paris.

Nåja. Han dog femton år innan jag föddes. Länge upplevde jag hans liv som långt, 63 år och fyra månader. Sedan gick åren och nu har jag själv levt och arbetat 21 år längre än den tid som blev honom utmätt.

Det verkar personligt, privat kanske, men detta är medvetet. Ty så är det. Många, särskilt vi svensktalande - däribland jag - har en intensiv personlig relation till hans ord. Han blev oss ett styrande föredöme.

Det behöver skrivas. Ty om hans skrifter och arbete har jag publicerat artiklar och böcker sedan 1949. Men det får inte skymma min insikt i det märkliga att hans ord varit och är så avgörande för så många bland oss.

I februari 1944 när jag var sexton på det sjuttonde upphörde jag att gå i skolan. Satt läsande på bibliotek. Tog för att fixa försörjningen ströjobb på fabrik och på Centralstationen. När det upptäcktes sökte min farbror, Gösta Gestad (som jag tyckte om och som också var en bra lärare i Solna), tala förstånd med mig. Men jag hänvisade till August Strindberg. Honom hade jag då läst intensivt i fem år. Också när jag bodde hos Gösta och Elsa. I det hörnrum jag sov i fanns i bokhyllan Samlade Skrifter i 55 röda klotband.

- August Strindberg hade helt rätt om skola och officiell utbildning, sade jag. Jag visste ju. Skolan stal tid från mitt läsande, lärarna var okunniga, anpassade barnen till det vrånga samhället. Jag visste bättre då jag läst Strindberg och visste att det fanns ett annat liv att leva; ett större ett.

- Du får inte ta det du läser på så stort allvar. sade Gösta. Strindberg är mycket bra. Men du måste skilja på litteratur och verklighet.

Om jag inte haft möjlighet att just inför och under de första tonåren läsa Strindberg och genom att ta ord på allvar därmed bli i stånd att välja liv och hållning hade jag väl nu suttit som emeriterad svensk - eller amerikansk - professor. Kanske jag till och med tillbringat detta mitt livsslut på en golfbana i Spanien.

Jag är inte unik. Några skriftställare - diktare klingar falskt och författare säger ingenting - förmår så forma oss med sina skrivna ord.

Det beror inte på att han vore entydig. Tvärtom. Hjalmar Branting sökte vid hans död skriva in honom i partiet. Vissa präster gjorde motsvarande på sin kant. Men min morfar Albert Reimer som varit fackligt aktiv och socialist och var principfast nykterhetsman (då hans far trots sin socialism suttit på fästning för fylla och hustrumisshandel) och hård ateist (och mycket annat under livet) var också Strindbergläsare med många förstaupplagor (som jag ärvt) i hyllan. Han hade också själv träffat honom en gång. Som bud hade han levererat böcker till honom från det bokbinderi där min morfarsbror var förgyllare.

Sommaren innan morfar dog bodde jag hos honom i den undantagsbostad han låtit bygga åt sig när han sålt Kvicksta.

- Hur kan du tycka så bra om Strindberg? frågade jag. Han var ju alls inte som du. Drack gjorde han, var på olika sätt troende hela livet, feministerna har skällt på honom som kvinnohatare.

- Javisst, sade morfar. Men du förstår han var en av oss.

I det hade morfar rätt. Det visade sig också mot slutet av Strindbergs arbetsliv. Då tågade Stockholms arbetarklass förbi hans fönster och hurrade för folkets diktare.

Till detta hör att Oscar II avskytt honom och att patrasket i Svenska Akademien gjorde sitt bästa för att skada honom. Det hörde till. Så skall det ju vara hos oss.

Strindberg själv fann det följdriktigt att den då nyss adlade och erkänt hyllade Sven Hedin (som han klätt av så som han klädde av den andre reaktionäre tyskvännen Heidenstam) skrev om honom i Dagens Nyheter den 22 juli 1910:

"Strindberg är en fenomenal begåvning, med en rutten karaktär, en häpnadsväckande blandning af titan, sfinx, vampyr och parasit. Likt schakalen föredrar han lik, men går äfven på lefvande, om de icke bitas. Ja det är synd om honom! Man går förbi hans bostad här i Stockholm med en känsla af att passera ett sorgehus, där båren redan står bäddad. Och ändå sitter han där och skriver, ensam med sitt hat, och förtäres dag och natt af afunden värre än kvinnan af sin svartsjuka. Ett blekt återsken från forna ljusare tider är den enda lager som smyckar hans silfverhår."

Ja, i Sverige bör en skriftställare som det är något med behandlas på det sättet av de officiella och rättroende. Det har vi lärt av Strindberg. Jag måste erkänna att jag därför kände det som om mina ord i vart fall gjort någon nytta när medlemmarna i nätforumet "Jag hatar Jan Myrdal" fick lova öppna en flaska champagne när jag smällde av eller när den officiella "Levande historia" gjorde film och utställning för att angripa mig och den för detta ansvarige statstjänstemannen vägrade ställa upp ansikte mot ansikte i TV:s Debatt för att diskutera sanningshalten. Nåja, hans feghet var kanske klokhet. I direktsändning hade jag skurit tasken av honom - andligt ty teolog är han ju.

Så här är det. Strindberg skrev och skrev inom en viss svensk tradition. (Dit hörde den Almqvist han avskydde.) Ibland fanns han bland vad som kunde kallas vänster. (Dock uttrycket är så suddigt att det saknar mening. I min ungdom var platta tak "vänster" i snölandet Sverige). Då och då fördömdes han därifrån. Gustaf af Geijerstam slog knut på sig för att på en gång inställsamt beundra och anpassligt bespotta honom. Den officielle vänsterman som bäst beskrivit motviljan mot den mångskiftande Strindberg är Victor Svanberg i Clarté 1930, "Strindbergskulten" (ofta omtryckt).

Han är därtilll just i kraft av sitt språk oöversättbar. Till och med hans vacklande franska blir därför bättre än den bästa översättning. Hur skulle någon begripligt till engelska, franska eller tyska (för att inte tala om utomvästliga kulturspråk) kunna översätta:

"Det skulle bli spökdiné hos professor Stenkåhl, men bara andra klassens uppbåd ty kraschanerna hade ryckt ut där dagen förut."

Men de strindbergianer i ämbetet som nu organiserar hyllningar kan inte få till en riktig jubelfest. Överheten - kung, drottning, statsminister,Wallenbergare, Stenbäckare, arbetsrörelseidkare och akademiledamöter - skulle inte som vanligt kunna framträda i Blå Hallen utan att deras jubeltalande denna gång fastnade dem taggigt i halsen. Och i den mån Strindberg fortlevde som poltergeist vet vi att Kung Karl sedan på väg upp till dansen därovan skulle halka och åka ned på rumpan med alla kraschanerna klirrande.

Det är därför han läses under det att en Heidenstam bara är pekoral och senilitet.