Var det jag som dog?

Jan Myrdal blickar bakåt: Kristianstad är sig likt, vart tog ”Ingengörskonst för gossar” vägen och vem var det som egentligen dog den där dagen i augusti?

Ingress till Jan Myrdals Skriftställning i Folket i Bild/Kulturfront nr 4-2010.

På väg till utställningen på Järnvägsmuseet går jag Västra Storgatan genom Kristianstad. Det är sommarsöndag. Sensommarsöndag år 2004. Här i centrum är staden just så som den var när jag kom hit 1948.

Nu skall utställningen stängas. Jag skall hålla ett slutanförande: Att leka för livet. Jag talar fritt. Det gör jag nästan alltid. Då fångas publiken. Det levende ord som Grundtvig sade. Men jag har formulerat en inledningsmening: Människan leker sig till människa!

Jag går förbi huset med Gustafs lägenhet. Allt är som vanligt. Fast frisersalongen på andra sidan gatan är borta; den dit Gustaf gick var morgon för att bli rakad. Kanske huset är rivet. Gatan är tom.

På Järnvägsmuseet i Kristianstad har jag för sjunde gången satt upp denna utställning: ”Ingenjörskonst för gossar”. Jag använder bygglådor och uppbyggda modeller samman med ångmaskiner från Eskader som lockbete.

Jag vill visa praktikens betydelse. Traditionen från Polhem och hans mekaniska alfabete. Andra hade teorien, vi hade praktiken. När Chalmers inrättades 1829 krävdes för att bli antagen att den ansökande förmådde visa sitt handlag med en väl utförd modell. Den som, inte hade praktiken i fingrarna kunde inte bli tekniker. De dåtida elevmodeller professor Jan Hult visade när utställningen invigdes i juni var fascinerande. Men så sade han:

– I dag kan eleverna bara matematik. Inte ens en skruv kan de dra åt.

När jag gått över bron ser jag nere i fonden att det myllrar folk vid ingången till museet. De lämnar plats för mig. De är svartklädda ser jag. Men affischen ser jag inte. Den snygga, med en nästan pornografiskt tydlig ingenjörsromantisk utopibild från tjugotalet. Den skulle finnas här i fönstret. Vara som ett avstamp. Men den finns inte.

Min utställning finns heller inte. När jag går in i museet visas i hallen i stället skånsk lokaltrafik. Bibanor. Också Kaffatorps station – där jag hade postlåda nr. 13 från 1948 till 1950 – kan jag se på bild. Det är en i och för sig intressant utställning. Men inte min.

Jag går därifrån gången upp och ut på gatan med en obehaglig osäkerhetskänsla. Jag vet inte vad jag skall tänka. Med ens står jag då framför hotellet. ”Lillemors Bed and Breakfast” heter det nu. ”Rum för resande” stod det på skylten när jag och Nadja kom dit till våren 1948. Fast det är renoverat nu och uppiffat dock.

Jag håller portnyckeln i hand och låser upp. Man hade lämnat mig nyckel då jag var enda gäst över söndagen. Värdinnan och hennes man hade kört till kusten. Det var värdinnans moster som haft det när det var rum för resande då för snart 60 år sedan kommer jag plötsligt ihåg.

Receptionen var tom. Speglarna blänkte. Det var alldeles tyst. Jag visste att jag hade en hela Gordons gin och en stor Schweppes tonic på rummet. Skulle hälla upp en ordentlig gin och tonic och sedan sitta i lugn och ro och fundera. Över den försvunna utställningen och över livet mitt. Det som blivit av det livet de femtiofem år som gått sedan jag bott här i staden.

Det stod en hylla med böcker bakom receptionsdisken. Böcker för hotellets gäster att låna och läsa. Kanske en jag kunde trivas med. En att läsa vid groggen.  Liksom Brecht läser jag deckare när jag vill koppla av. Det skäms jag inte för. Hegel läser jag ju också. Goethe med.

Men deckarna har sin funktion de med. De är inte spänningsläsning; de är avspänningsläsning. Fast jag läser inte de otrevligare. De själfulla, de där poliserna bara grälar med varandra eller de blodiga.

Jag sträcker handen tvärs över den tomma, blanka disken och tar ut en bok ur hyllan. Den bok jag då fick i handen var dock en av mina. En volym skriftställning. Men en jag inte känner igen.

Titeln var konstig: ”Den siste skriftställaren”. Det fanns ett foto av mig på framsidan. En bild jag aldrig skulle godkänt. Vem som tagit den vet jag inte. Jag står med en kameraväska hängande över axeln klädd i kakishorts och ett slags montyskjorta. Det måste vara taget i en flygterminal. Paris? Men jag såg ut i kroppen som jag gjort sommaren 1988 innan operationen. Fast då gick jag inte i sådan montydress; det har jag inte gjort sedan 1953.

När jag öppnar boken inleds den med vad som tycks vara en nekrolog. Den var skriven av Ingmar Björkstén av alla människor. Nå, det var en vän fast han fanns på andra sidan. I flera avseenden. Länge död är han dock också.

Texten började: När Jan Myrdal i augusti 1988 gick bort – eller dog som han själv skulle föredragit att uttrycka det – på Karolinskas operationsbord...

Men det var ju inte jag som dog då 1988. Det var han i sängen bredvid min. Vi skämtade om detta möjliga döendet när vi drack kaffe kvällen innan vi båda skulle hjärtopereras.

– Man märker ingenting. Man är inte bara utan medvetande; man är utan verkligt liv när man ligger där och hjärt-lungmaskinen tagit över, sade han och tog en bit sockerkaka.

– Ja, sade jag, vi kommer att i ordets egentliga och äldre mening vara kliniskt döda när hjärtat då slutat slå och lungorna slutat arbeta.

Jag mins inte när man berättade att han fick hjärt-stillestånd just som operationen var över och man börjat nita ihop honom. Det bör ha varit när jag vaknat upp ur narkosen i intensivvården. Jag vägde boken i handen, den Björkstén skrivit. Den var alltför lätt. Riktig bok var det inte; inte sydd, bara limmad. Dåligt papper.

– Inte kan man läsa den i badkaret, sade jag mig. Den skulle upplösas. Inte en riktig lumppappersbok ens.

Jag vände mig om. Ville se mig i spegeln. Men i spegeln fanns blott bilden av ett tomt rum med blank receptionsdisk och en dörr öppen på glänt ut mot Trefaldighetskyrkan. Kanske var det jag som dog i augusti 1988.