När höljet spricker

En recension av en aktuell bok blev Jan Myrdals krönika i Aftonbladet 20 juli 2013. Han skriver fem krönikor under lika många veckor där på den plats där semestrande kulturchefen Åsa Linderborg brukar skriva.

Myrdal som dagen dessförinnan fyllde 86 år recenserade nyutkomna A Delicate Truth av John Le Carré, 82 år.

På engelska var det i förra förkrigsåren Eric Ambler som i sex spionromaner fortsatte traditionen från Somerset Maugham och Graham Greene. Då skrev han som vänsterman. Sedan blev Ambler politiskt försiktigare och tappade stinget. På sextiotalet utvecklade John le Carré med egen bakgrund i brittisk underrättelsetjänst genren och gjorde det allt längre och längre bort från den offentliga lögnen.

Carre

En ny bok
som Jan Myrdal rekommen-derar.

Lagom till att svenska medier börjat kalla Snowden ”spionmisstänkt” och samtidigt upphört i detalj redovisa vad han avslöjat kom posten med John le Carrés just utgivna ”A Delicate Truth”. Jag har frågat Bonniers om den är under översättning men inte fått annat svar än att det är semester. I vart fall bör boken köpas eller lånas, i vart fall läsas. Ty där tydliggör le Carré det otäcka som nu sker runt oss i våra länder.

Egentligen är den i all sin medelklassrealism en ohygglig bok. Visst finns anständigt folk, också lite tråkiga men i grund hederliga ämbetsmän. En och annan. Men under den vanda verkligheten kring dem med brittiskt parlament och svensk Almedal och någorlunda rättsstat sväller en annan struktur. Sprickbildningen tilltar. Ytan över svulsten börjar rämna. Det är därunder nu inte längre som med Gyllene gryning i Grekland, Jobbik i Ungern eller svensk vardagsrasism bortom SD bara ett trettiotal med fascism.

Ty den stat de tjänat – här de brittiska regeringar som utåt framstått som av arbetarrörelse, liberaler eller konservativa – visar sig i le Carrés text kapitel för kapitel som den korrupta spetsen på en samman med halvprivatiserade säkerhetsorgan från Förenta staterna svällande och av profit driven maffiaorganisation.

Huvudpersonen är Toby Bell. En rätt vanlig och normalt begåvad ämbetsman i utrikesdepartementet som i karriären varit lagom tjänstvillig åt ministern, i detta fall från New Labour. Han är inte helt ensam om det men det märkliga med honom är att han faktiskt till slut reagerar i enlighet med vad som i brist på annat kan kallas moralisk integritet.

En god bok att läsa med den bittra eftersmaken att för denna vår nya stat som spränger upp genom den vanda ytan blir den enklaste lösningen på visselselblåsarproblem ett krossat bakhuvud.