Läs Freud!

Jan Myrdal köpte Sigmund Freud första gången tretton år gammal och började läsa honom på allvar som fjortonåring. Det blev sedan Pehr Henrik Törngren som med Striden om Freud från 1936 gav Myrdal en begriplig redovisning av psykoanalysen. Det finns mycket att säga om Freud men han är fortfarande värd att läsas - på rätt sätt, säger Myrdal i Skriftställning i Folket i Bild/Kulturfront nr 12, 2012.

 

När jag vaknar denna tidiga senhöstmorgon slår regnet  mot fönsterglaset. Drömmandet finns fortfarande kvar som syner av återkommande bildskeenden. Dem lämnar jag ty det slående är att jag i uppvaknandet ur drömmen som sekundär bearbetning högt formulerar:  "Viktigt alltså få dem att läsa Marx men också  Freud." Ordet dem var i detta sammanhang läsarna. Under orden syntes  förklaringen: "i sina sammanhang och med förnuft". Som jag öppnar ögonen ser jag att det ännu är mörkt därute; rutan svart och jag säger mig: "Det förord till Pehr Henrik Törngrens 'Striden om Freud' du lovat Ylva Holm på Norstedt blev aldrig skrivet trots att hon sagt att hans son ville det. Hon dog ju."

Här går jag från drömlivet till medvetenheten ty i drömmandet denna natt  formulerade jag en vaken nödvändighet. Marx har jag skrivit en del om, just om hur han bör läsas. Medvetet alltså och med  en marxsk insikt om att han inte definierar ovanför tiden utan att han ställningstagande skildrar och diskuterar skeenden. Freud har jag nämnt då och då.

Men mitt drömjag hade rätt. Där bör jag skriva ordentligare. Han fanns med i min tidiga barndom. Både Alva och Gunnar hade läst honom och på olika sätt påverkats. Namnet kände jag alltså och i New York hade jag våren 1940 köpt den tjocka volymen The Basic Writings of Sigmund Freud som 1938 getts ut på "The Modern Library".

Jag ser att jag med barnslig stil skrivit in namnet Jan G. Myrdal (I Lincoln School hade man krävt ett "middle name" och gett mig ett patronymiskt, "Gunnar".)

På allvar började jag sedan läsa honom våren 1942 när jag var fjorton på det femtonde. Då hittade jag också på Björck & Börjesson just Striden om Freud. (Det exemplaret är längesedan sönderläst, det jag nu har fick jag i den samling Lennar Parknäs lämnade till mitt bibliotek.) Det som då först gjorde starkt intryck på mig var dels hans utredning om glömska, felsägning, felhandling i Vardagslivets psykopatologi och dels hans syn på sexualitet (icke blott organsexualitet ) och bortträngning. Han begripliggjorde för mig då den annars lite märkvärdiga lärarkåren i Bromma läroverk. Jag kunde iaktta dem och förstå hur de fungerade. (Insåg också varför jag i ett samhälle som det dåvarande - och nuvarande - inte borde låta dem få veta detta.) Freud var mig då i fjortonårsåldern en enorm intellektuell befrielse.  

Visst såg jag när jag läste mer också  de personliga egenheterna hos honom; kokainbruket, förhållandet till svägerskan, stingsligheten i det personliga umgänget - den kollega som inte blev troende lärjunge störtades bort och ned i ett andligt ginnungagap. Men det såg - ser - jag inte som särskilt viktigt; snarast som ett mänskligt alltför mänskligt beteende.

Fast han var en för sin tid typisk intellektuell (judisk om än inte troende) borgare i Wien. Han upprördes inte av hur de socialdemokratiska arbetarna kämpades ned 1934, politiskt var han  närmast  austrofascist (Dollfuß) och till Mussolinis sextioårsdag skickade han honom sin och Einsteins diskussion om krig - med en egenhändigt skriven dedikation: "Till Benito Mussolini med respektfull hälsning från en gammal man som erkänner en kulturens hjälte i ledarens person."Det hör  till bilden.

Det var Pehr Henrik Törngren som med Striden om Freud då dels gav mig en intellektuellt begriplig redovisning av just den strid som pågått och pågår kring psykoanalysen och dels kom med den markering som gör det möjligt att vända Freud rätt som Marx vände Hegel rätt.

"I stället för att grunda en det omedvetnas psykologi, som får att undersöka hur samhällsstrukturen återverkar på det omedvetnas driftsinnehåll (sexualhämning skapar sadism,etc.) skapar man en artificiell det omedvetnas psykologi, som gör felet att tro sitt speciella omedvetna av i dag vara den enda tänkbara. Den konservativa psykoanalysen liksom exempelvis den konservativa nationalekonomien begår misstaget att ta relativa ting för absoluta." ("Striden om Freud" s. 392.)

För mig ledde dessa ord sedan - över Nic Waal - till Wilhelm Reich. Vars stora teoretiska insatser inte bör skymmas av hans (i sin tids vetenskapshistoria helt begripliga) tro på orgonet liksom Freuds stora insatser inte bör tolkas bort av hans (litteraturhistoriskt begripliga) föreställningar om dödsdrifter.

Alltså tag Freud. Läs honom men vrid honom rätt!