Efter partiledardebatten i riksdagen: Trygghet och familjesammanhållning

Partiledaredebatten i riksdagen idag, 13 juni 2012, gav Jan Myrdal en tankeställare. Han skrev om sina farhågor inför politikernas liberala tal om vårdval och privatisering och frivilliga insatser. Aftonbladet Debatt tog in inlägget.

Visst är det fint med familjesammanhållning då närstående hjälper varandra. Så tänker jag under det radion står på och jag lyssnar till den svenska partiledardebatten.

Ty min hustru är undersköterska, för närvarande arbetssökande och hon skall nu flyga tillbaka till Mexiko där katastrofen drabbat familjen.

Hennes yngsta syster har legat på sjukhus i djup koma efter en grav hjärnblödning. Man hade opererat och gjort sitt yttersta men läkaren menade att endast ett underverk kunde rädda henne. Det inträffade. Hon kom till nästintill medvetande. Log, svarade nästan. Skrevs ut. Då slog meningiten till. Nu är det ohjälpligt; man fruktar hjärndöd.

Systerns man hade varit mäklare i Tijuana och det fanns skulder. För att lösa dem hade systern samlat ihop vad hon kunnat få tag i: 20 000 USA-dollar. Dem hade hon satt in på bankkonto den dag hon drabbades. Endast hon visste kontonummer och kod. Nu kan ingen längre nå henne. Advokater vill ta villan. I den finns nu bara den sextonåriga dottern.

Att detta är tungt och svårt förstår inte bara den som haft släktingar och vänner döende just som konkursen deras står i farstun.

Fast det var inte det jag menade när jag skrev att katastrofen drabbat familjen. Ty vad som hänt familjen i Mexiko är något som är gängse där och i Förenta staterna och andra liknande stater men sedan länge inte kan drabba oss här i Sverige. Inte ännu i vart fall.

Sjukhus och specialistvård kostar. Släktingar bidrar med skötsel. En syster är sjuksköterska och med sin man som är läkare har de varit i Tijuana en månad. Den större familjen, en yrkesarbetande medelklassfamilj vid Stillahavskusten har fått ta ut alla besparingar och realisera vad de kunnat för att bekosta vården av den sjuka lillasystern.

Ja, vård kostar. Den stora hjärtoperation som räddade mig till liv och arbete för tjugofyra år sedan kostade som en villa. En min nära vän räddades i våras till livet med intensiv vårdinsats efter en brusten aortaaneurysm. Till vilken kostnad? En större villa kanske. I Sverige tog samhället dessa kostnader. Jag fick till och med sjukpeng vad jag minns.

När politiker talar om vårdval och privatisering och frivilliga insatser så är det ytterst dessa ohyggliga nordamerikanska perspektiv som öppnar sig mitt i tryggheten framför den lite fetfyllige liberale medelsvensson som i kvällssolen går med sin gräsklippare framför den villa han köpt med lån från banken.

Aftonbladet Debatt satte rubriken Dumpa inte över ansvaret för vården på individen