Luciamorgon

Mörkt och kallt. Inte för att jag brukar bry mig om det.  Fast ibland brukade Gun komma in med kaffe och lussebullar. Ljus i håret till och med minns jag. Sjöng gjorde hon också. Fast inte luciasånger: "Den skall vi binda upp svansen på." Men hon är nu mer än fyra år död. Andrea och Isolde kom också de någon gång tror jag. Svensk tradition. Men det är redan flera månader sedan de flyttade ut i knektstugan och nu bor de i Fagersta och det äktenskapet är snart också juridiskt förpassat ner i glömskelådan. Nu är det bara Sushi, den så småningom ganska gamla kattan.

Hon däremot är väldigt mån om den återställda tvåsamheten. Sover i min säng. Uppträder som om allt äntligen blivit normalt, livet är henne som vanligt. Andrea kommer ibland förbi för att hämta något av sitt. Hon rynkar då på näsan redan i dörren och menar att det luktar kattpiss i huset. Ja, Sushi markerar. Hon har också passat på att skita en rad hårda korvar under Isoldes säng. Jag tar upp dem. Det är väl närmast ett slags segermanifestation. Sushi vill berätta att hon äntligen är av med intränglingarna. Jag noterar hennes åsikt utan att bråka med henne. Nu trampar hon på mig. Vill ha mat. Det är ju hennes rätt.

Fast låg trots detta kvar en stund i mörkret och tänkte på vännerna. De döda. Allt det som inte finns längre. Hur många är kvar som var med om Lucia i Paris 1955? Det är nog bara Maj. Men henne var det länge sedan jag talade med. Hon är måttligt road av sådana minnen. Fotona finns dock. Vet inte ens om Birgitta lever. Henne var jag då (hemligt) kär i. Sade det aldrig till henne. Hon kom upp till mig i våningen på Boulevard Jules Sandeau ibland. Hade med sig Simenon minns jag. Vi pratade. Gick på teater. Maj misstänksam - men tyckte nog mer om Birgitta än mig då.

Telefonen ringer alltmer sällan. Egentligen är det ju lite märkligt att allt personligt också blir så likgiltigt. Det som glimmar till därbakom i livet avslöjar sig som kattguld när jag öppnar tiden och ser efter.

Undrar hur denna dag blir. Erik från Indiensolidaritet skall komma. Han får ursäkta att huset är skitigt. Flytten. Några andra har aviserat. Men vet inte.

Måste skriva ut reseräkningarna både för Stockholm och för Tyskland. Undrar varför jag haft sådan motvilja mot att gräva i papperen.

Har också (minst) en text att skriva ut. I morgon är sista lämningsdag. Ser plötsligt mycket tydligt framför mig ovan datorn nyhetsartiklarna om "tågdöden". Det var nu snart sextio år sedan. Folk, män mest,  som av misstag öppnat vagnsdörren och sugits bort i natten. Undrar om det bara var en pressanka. Men tror SJ ordnade med spärrar för dörrlåset efteråt. Ser tidningssidan med bilden av mannen som tumlar ut i mörkret. Tror det var en teckning i Expressen. Sidan gulnar, blir fransig innan den försvinner och jag bara ser tomma bokhyllor.

Sushi ligger på datorpaketet bredvid mig. Varmt under henne. Hon snusar lite, i sömnen spärrar hon ut klorna. Ja, någon kontakt av mänskligt slag har jag kvar. Även om sådana som Andrea menar att det bara är ett märkligare svenskt kulturdrag detta med husdjursnärhet.

Nej, nog med sentimentalitet. Åter till arbetet.