Till frågan om den så kallade pressetiken

4 november 2011 fick Jan Myrdal tack för ett artikelförslag om frågan som rests kring ett fall i Sandviken där de sociala myndigheterna fråntagit ett föräldrapar deras barn. Det var från Svenska Dagbladets Brännpunkt:

-Vi har dessvärre ingen möjlighet att bereda den plats utan tackar nej.

Så här lyder den icke önskvärda texten:

I dag läser jag en artikel i Aftonbladet där skribenten funderar på om inte det friade paret i Sandviksskandalen trots allt var incestare.
 
Att den stod just i Aftonbladet är ointressant ty den är en nu i svensk press helt normal artikel. Det hade den inte varit när jag började i Värmlands Folkblad som journalistvolontär 1944.
 
Det som skrivits om min pågående skilsmässa hade heller inte publicerats ännu in på sjuttiotalet.
 
Min sista tid som volontär (på den tiden var man volontär i två år) arbetade jag på Ny Dag. Sedan när det börjat skrivas om Gustaf V:s "böjelser" träffade jag dess chefredaktör Gustav Johansson och diskuterade detta. Han sade:
 
   - Sådant skriver vi inte om. Om det inte är något som rör hans ämbete, en politisk handling, så tillhör det privatlivet. Det skriver vi inte om. Därtill har vi alltid bekämpat särlagstiftning mot homosexuella.
 
Vad jag vet skrev svensk press icke om att Per Albin Hansson hade två familjer. Inte ens när det vid hans död blev ett visst problem.
 
Inte heller skrev man om att mina föräldrar separerat 1950. Min mor arbetade i New York och Paris och hade där sitt privatliv. Min far sitt i Genève. Jag såg aldrig ett tryckt ord om detta deras privata liv. Att Annika de la Grandville stod min far mycket nära, var värdinna vid hans privata och officiella middagar (jag tyckte mycket om henne och mina personliga kontakter med honom gick genom henne) stod i ingen tidning. Det var privat. (Jag hade velat tala med henne om att de borde gifta sig men visste att det vore omöjligt, hon var katolik och hennes man hade lämnat henne med två barn.) Jag skrev heller inte om det - mina systrar gjorde det visst i memoarform tror jag. Men då efter deras död. I dag hade detta varit löpsedlar. Men då var den svenska pressen annorlunda.
 
Detta är inte en fråga om ett ämne att diskutera internt mellan publicister. En högtravande debatt om "pressetik". Det är en politisk fråga. De stora och viktiga frågorna skyms för medborgarna av att det då och då kastas en skithink in mot medias stora fläkt.
 
Vad jag inte förstår är kollegerna. Har de ingen självrespekt?