Myrdal skriver till kulturministern om det pågående skovet inom kulturpolitiken

Jan Myrdal tar upp den pågående omvälvningen av den statliga kulturpolitiken i ett brev till kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. Han kommenterar den så kallade arbetslinjen inom kulturpolitiken, efter en framlagd utredning:

-Det är bland det intellektuellt lägsta jag läst.

Andra frågor handlar om straffbeskattning av frivilligt, obetalt arbete och om regeringars/politikers försök att styra kulturens innehåll.

Östra Björkviken 20110505

Till:
Lena Adelsohn Liljeroth
Kultur- och idrottsminister
Kulturdepartementet

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

ANGÅENDE ETT PÅGÅENDE SKOV I DEN STATLIGA KULTURSYNEN.

Denna text är ställd till Dig i Din ämbetsegenskap, Du är kulturminister. Men då jag utgår från skrivningar i den av universitetslektor Tommy IseskogKonstnärsnämndens uttryckliga uppdrag avfattade "En effektivare och modernare inkomstgaranti för konstnärer" från april 2011, riktar min text sig också direkt till honom och till Konstnärsnämndens ordförande, vice ordförande och ledamöter individuellt och kollektivt för ställningstagande.

Jag tar först upp två grundfrågor som de iseskogska skrivningarna reser och sedan en allmän principfråga:

1) Hur - och av vad - styrs det skapande (nu konstnärliga och vetenskapliga) arbetet? Inte bara i vår s.k. västerländska kultur och i det nuvarande senkapitalistiska samhället har det sedan mycket lång tid funnits en grundläggande samsyn.

Att också sådana som vi - drömfarare om man så vill - behöver äta och att det därför finns och funnits olika sätt att bidra till våra materiella behov har varit sant under årtusenden; sedan jägar- och samlarkulturerna. I det finns ingen skillnad mellan sättet att sörja för schamanen och det som nu kallas kulturpolitik. I längden kan bevisligen inget samhälle existera någon längre tid utan oss vilken skepnad vi än tar.

Det finns alltså en skillnad mellan oss och andra som individer i samhället även om de socialistiska ideologierna ser en framtid efter klassamhället där alla kan bli fritt skapande individer. Denna skillnad mellan oss och andra kan uttryckas på olika sätt. I Rheinische Zeitung gjorde Karl Marx i juni 1842 både en viktig gränsdragning mellan näringsfrihet och pressfrihet och påpekade att för skriftställaren - till skillnad mot för skräddaren - var arbetet inte ett medel utan ett självändamål. (Skräddaren kunde inte leverera en toga i stället för en pariserfrack med hänvisning till att den bättre motsvarade skönhetens lagar.) Vad Marx skrev var inte specifikt socialistiskt utan ett uttryck för också den bildade borgarens hållning.

Detta gäller allt arbete av vårt slag. Tag ett annat exempel: den bouquiniste, Maurice Guibert, Jack Langs vän, som under åren hjälpte Gun Kessle och mig när vi samlade material till den affischdonation vilken på Kungliga Biblioteket visades som "Att sälja krig som margarin", sade om en kollega som sökte sälja sin samling dyrt för pengar: "Det är skillnad mellan samlare och krämare".

Visst vill vi ha inkomster, några bland oss kan göra sig kända som giriga till och med, men om det är något värt med vårt arbete då avslöjas drivkraften vara en annan. Jag vet det väl. Jag har bland annat redigerat sådana "brödskrivare" som Balzac, Dickens, Retif de la Bretonne, Simenon och Sartre.

Men för universitetslektor Tommy Iseskog gäller detta inte. Jag tar ett par avslöjande citat ur hans text "En effektivare och modernare inkomstgaranti för konstnärer":

-------------------

"I mitt översynsuppdrag har jag utgått från att inkomstgarantisys­temet bör reformeras i syfte
a) att inkomstgarantin uppmuntrar till eget arbete (befrämjar den s.k. arbetslinjen)"

"Saken kan uttryckas så att systemet ska motivera berörd konstnär att få så stort ekonomiskt utbyte som möjligt av sin konstnärsverk­samhet eller annat arbete."

"Den föreslagna regeln innebär att mottagaren av inkomstgarantin motiveras att skaffa sig arbetsinkoms­ter "

"Systemet motiverar inte mottagaren av garantin att skaffa sig arbetsinkomster."

"Den föreslagna regeln syftar till att uppmuntra till arbete och således befrämja den s.k. arbetslinjen. "

"För individens del innebär den föreslagna förändringen att han eller hon får tydliga incitament att skaffa sig inkomst av sin konstnärsverksamhet"

--------------

Detta är plumpt! Det är bland det intellektuellt lägsta jag läst.

I den Konstnärsnämnd som gett universitetslektor Tommy Iseskog uppdraget att skriva denna text sitter:

Som ordförande docent Ingrid Elam och som vice ordförande konstnären Håkan Rehnberg.

Ledamöter är:
Konstnär Christina Eriksson Fredriksson, fil.dr Anders Forsman, skådespelaren Niklas Hjulström, Nätverkstans Lotta Lekvall, koreografen Efva Lilja, tonsättaren Ida Lundén, f.d. rektorn för Kungliga Musikhögskolan Göran Malmgren, f.d. rektorn för Konstfack, kulturrådet Johan Bengt Pålsson, f.d. redaktören för Chaplin Jannike Åhlund.

Antingen står de kollektivt och individuellt för dessa iseskogska skrivningar eller också tar de av principiella skäl avstånd.

2) Men den iseskogska texten redovisar ännu ett anmärkningsvärt politiskt/kulturellt skov. De frivilliga oavlönade insatserna - hedersuppdrag kallas de i vissa organisationer - har varit av grundläggande betydelse kulturellt och samhällelig. Vi är också många i våra yrken som utan ersättning bidrar med såväl texter och bilder som framträdanden med tal, sång och musik.

Iseskog föreslår nu att vi skall extrabeskattas för ideellt arbete. Något så ideologiskt snuskigt har jag inte hört talas om ens i ett marknadsekonomiens paradland som Förenta staterna!

Läs själva!

-------------------------

"4 a § Utöver vad som anges i 4 § kan Kammarkollegiet besluta om att den taxerade förvärvsinkomsten ska ökas med skäligt be­lopp om innehavare av inkomstgarantin
1. förvärvsarbetar åt någon annan och inte tar ut skälig ersätt­ning för sitt arbete,"

"Den första situationen handlar om att innehavaren av inkomst­garantin förvärvsarbetar åt någon annan och inte tar ut skälig ersättning för arbetet. "

"4 a § Utöver vad som anges i 4 § kan Kammarkollegiet besluta om att den taxerade förvärvs­inkomsten ska ökas med skäligt belopp om innehavare av in­komstgarantin
1. förvärvsarbetar åt någon an­nan och inte tar ut skälig ersätt­ning för sitt arbete,"

------------------

3) Att regeringar och politiker nu som förr tar avstånd från, straffbelägger eller förhindrar dem olämplig konst, litteratur, teater, musik eller vetenskap är obestritt. Själv vet jag hur alla mina skrifter drogs in från Elbe till Stilla havet när jag skrivit om det tilltagande nationella förtrycket i Centralasien för sextio år sedan, hur "Bekännelser av en europeisk intellektuell" förklarades som fascistisk krigspropaganda i DDR, hur andra skrifter förbjöds i olika länder och senast i år hur Indiens inrikesminister hotade mig med tio års fängelse för den intervju jag gjorde med generalsekreteraren i Communist Party of India (Maoist). Men frågan är var de härskande drar gränsen.

Jag är inte säker på att det där finns någon skillnad - eller ens medvetenhet om en olikhets möjliga nödvändighet - mellan regering och opposition i Sverige nu. Denna min osäkerhet grundas på tre exempel.

a) Det på socialdemokratiska partiets initiativ som statsfinansierat politiskt opinionsbildningsorgan upprättade "Levande historia" spred en film/utställning om Demokratiska Kampuchea som till stor del hängdes upp på min person. Jag lyckades inte få en direktsänd debatt i sak i TV med den för detta högste ansvarige statstjänstemannen då han vägrade möta mig. Samtidigt visade det sig i stort omöjligt att i Sverige publikt diskutera ett skeende som jag visserligen skrivit om i ett halvt sekel men där det jag sett och visste inte stämde med den nu av hänsyn till Förenta staternas intressen statligt officiella svenska bilden. Då det heller inte gick att diskutera intellektuellt gjorde jag inte något slags juridisk anmälan.

Vore det politiskt lämpligt för en svensk regering av det ena eller andra slaget är jag övertygad om att det skulle komma fler liknande insatser. Det är ett intressant nytt sätt att föra statlig ideologispridning. Försörjer därtill ett antal lämpliga forskare och intellektuella.

b) Strax innan Gun Kessle avled 2007 öppnades hennes sista stora fotografiutställning på biblioteket i Örebro. Hon höll ett bra öppningsanförande trots att hon visste att hon var döende.

Då ingrep den socialdemokratiske byråkraten Björn Sundin (som just genom valresultatet förlorat sin post som ordförande i Kultur- och medborgarnämnden i Örebro) och ställde frågan på sin websida:

"Har kommunledningen diskuterat hur kommunens lokaler ska användas – om det till exempel bör finnas principer om att de som ställer ut ställer upp på demokratiska värden? Har Kultur- och medborgarnämnden (som ansvarar för bibliotekens verksamhet) diskuterat det lämpliga i att Myrdal/Kessle ”hyllas” i bibliotekets lokaler? (Om detta hänt under den tid jag var ordförande i Kultur- och medborgarnämnden kan jag garantera att frågan hade lyfts för diskussion)."

Med anledning av detta ganska sensationella uttalande krävde styrelsen för KLYS (Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd) besked av socialdemokraterna i Örebro om huruvida detta var partiets åsikt. Socialdemokraterna i Örebro svarade inte. Gun Kessle var ju också redan död så de behövde inte desauvuera påläggskalven Björn Sundin.

Jag tror dock att Björn Sundin mycket väl uttryckt hur den socialdemokratiska partibyråkratin i allmänhet ser på yttrandefrihet i offentligfinansierade lokaler.

Det skulle vara intressant att höra om Du Lena Adelsohn Liljeroth som kulturminister delar denna Örebros socialdemokraters åsikt eller om Du står på en tidigare - liberal om Du så vill - svensk statlig ståndpunkt när det gäller yttrandefrihet.

3) Jag tror nog Du egentligen står på Örebros socialdemokraters ståndpunkt. Kanske inte som individ men som politiker. När Madeleine Sjöstedt, en gång borgerligt kulturborgarråd (vars intellektuella insatser jag inte respekterar), upprördes över att jag hade konstnärsgaranti såg jag inga principiella ställningstaganden från Dig (eller andra borgerliga politiker) till frågan om gränser för en politikers litterära ställningstaganden.

Sammantaget blir dessa isegårdska, sundinska, sjöstedtska uttalanden symptom på ett stort och allvarligt skov i den offentliga kulturuppfattningen. I det långa loppet är jag visserligen övertygad om att den äldre - mångtusenåriga - synen på vårt arbete åter kommer att slå igenom, men loppet kan bli långt. I vart fall långt längre än det som nu rimligtvis återstår av min livslängd.

Jan Myrdal
Östra Björkviken 4
739 91 Skinnskatteberg