Professor vägrar tala på samma festival som Jan Myrdal

När Jan Myrdal 2 september 2010 kom till Molde i Norge för att inbjuden tala på Björnson-festivalen om "Björnson og Nasjonstanken" fick han höra att hans närvaro gjort att en annan huvudtalare vägrade delta. Det var Bernt Hagtvet, professor i statsvetenskap vid universitetet i Oslo. Dagen innan hade han publicerat ett brev i Dagbladet med förklaringen att Myrdal är "Nordens fremste venstrefascist, folkemordsforsvarer og diktaturtilhenger". Han fick svar i Dagbladet av Edvard Hoem, författare och medlem av Bjørnsonfestivalens kunsneriske råd med "Hagtvets endelause korstog" och Hagtvet återkom med "Man diskuterer ikke dyrevern med kobraslanger".

Myrdal bjöds också in av tidningen att göra ett inlägg. Nedan finns också hans tal på Björnson-festivalen, som återges i Folket i Bild-Kulturfront.

Länkar till debatten i Dagbladet:
Bernt Hagtvet
: Avbud til Bjørnsonfestivalen
Edvard Hoem: Hagtvets endelause korstog
Bernt Hagtvet: Man diskuterer ikke dyrevern med kobraslanger
Jan Myrdal: Tilfellet Hagtvet
Myrdals svenska text följer här:

Fallet Hagtvet; principiella påpekanden

Av Jan Myrdal

När jag kom till Molde för att på Björnsonfestivalen tala kring nationsfrågan och det moderna genombrottet i

Bjrnstjerne_Bjrnson
Björnstierne Björnson

Nordens litteratur möttes jag på flygplatsen av norsk TV. Professor Hagtvet hade plötsligt vägrat komma till sitt avtalade föredrag om "nasjonsbyggeren Björnson" då Jan Myrdal skulle tala där dagen innan.

Jag sade att jag var beredd betala hans flyg tur och retur till Molde, hotellrum och normalt arvode för en offentlig debatt oss emellan i sak, argument och motargument. Det står jag fortfarande för; öppen offentlig debatt i Oslo på för oss båda lämplig tidpunkt.

Men det var fel att jag inte tidigare råkat ut för något liknande. Efter det jag rest i dåvarande sovjetiska Centralasien 1965 gav jag 1966 ut "Turkmenistan, en revolutions övergångsår". Jag tog kritiskt upp frågor som det nationella förtrycket av turkmenerna och deras kultur, hur historien skrevs om och vad kolchosbönderna sade om att Moskva utan deras hörande tog ut så mycket vatten från Amu Darja att skördarna blev lidande och miljön utvecklades till katastrof. Jag blev då av Moskva utmålad som fiende utan att ges möjlighet att svara. I den nya upplagan publicerade jag därför de minst osakliga angreppen så läsarna själva kunde döma. Under ett kvarts sekel var mina böcker sedan förbjudna. ("En Illojal Europeers Bekjennelser", PAX 1970 beslagtogs vid DDR:s gräns som "fascistisk krigspropaganda".)

Då Bernt Hagtvet är "professor i statsvitenskap ved Universitetet i Oslo" blir hans beteende och uttalanden en fråga för Oslo universitet. Kan en akademisk lärare i humaniora som uppträder på detta antiintellektuella sätt ges fortsatt förtroende? Men han är inte ensam. På skandinaviska universitet finns nu fler befattningshavare med likartat antiintellektuellt beteende.

Detta är ett ideologiskt och akademiskt uttryck för våra staters underordnade position (att bidra med soldnärer i imperialismens krig) och ekonomiska realiteter som att Norge faktiskt är ett avhängigt oljemonopol med nationsbihang och att Sverige på världsscenen smyger som en skygg schakal med gula betar efter de stora rovdjuren i Afrika, Asien och Sydamerika.

I imperialistiska huvudcentra som Förenta staterna är den akademiska standarden allmänt högre och professorer av Hagtvets sort inte dominerande. Trots svårigheter med myndigheter, viseringar och reaktionära maktpolitiker har jag därför alltid trivts intellektuellt bättre i Frankrike, Förenta staterna, Indien och Kina än i det nordiska hemland vars natur, folk och kultur jag annars är så bunden vid.

Men professor Hagtvets beteende och språkbruk ("man diskuterer ikke dyrevern med en kobraslange", Dagbladet 3 september 2010) aktualiserar något annat viktigt. Jag var mycket nära Nic Waal från maj 1945 till hennes död 1960; först som analysand i en reichiansk karaktärsanalyse och sedan som vän. En av de saker vi resonerade mycket om var de emotionella angrepp hon, men också t. ex. OIa Raknes och Wilhelm Reich, utsatts för från vissa norska auktoriteter. Hon menade att man måste lära sig se dessa övertoner som irrationella karaktärsstörningar och själv hålla sig till sakfrågan; även om det ibland gjordes svårt. Jag menar därför både att Hagtvet och jag borde ha en diskussion i sak och att han borde fråga sig själv vad som driver honom att handla och uttala sig som han gjort.

De frågor han tar upp om mitt skrivande är fel ställda, de borde "hyfsas" som vi på svenska säger. Här tar jag av utrymmesskäl blott upp yttrandefrihetsfrågan: Det är rätt att jag under kriget och det första efterkriget menade att fascism, rasism och krigshets borde förhindras men också att jag därefter för femtiotalet år sedan ändrade mig och började hävda att den borgerliga revolutionens tydligaste juridiska uttryck fanns i den svenska Tryckfrihetsförordningen och i det första tillägget till Förenta staternas konstitution ("first amendment").

De mycket starka inskränkningarna i Sovjetunionen och de allt påtagligare straffbeläggandet av ord och åsikter i Frankrike, Tyskland, det som höll på att bli EU och vårt Norden var farliga och felaktiga.

Det är inte enbart en teoretisk inställning. Erfarenheten visar att den militanta antirasismen och antifascismen i den sovjetiska rättstillämpningen både utnyttjades för att skydda makten från nästan all kritik och i praktiken fått till reaktiv följd att just de mest motbjudande formerna av rasism, etnicism och nazism där nu fått brett stöd. (Björnson skulle verkligen reagerat mot Ungern i dag!)

Detta har bland mycket annat inneburit att jag ansett att en Faurisson för sina ord inte bör avsättas, ställas inför rätta och - som hänt såväl i Frankrike som Sverige - fysiskt misshandlas, utan läsas och bemötas i sak och med argument. En del av vad han hävdar är riktigt, en del är diskutabelt och en del helt fel.

Det har jag inte bara gjort i Sverige där jag - ännu - blott riskerar att utsätta mig för en Hagtvets angrepp utan även i Frankrike och Tyskland där ett principiellt försvar för tryckfrihet och sakdiskussionens nödvändighet numera kan betecknas som lagstridigt och straffvärt och många (som jag inte delar politisk uppfattning med!) grips, ställs inför rätta och döms till fängelse.

I våra samhällen efter den borgerliga revolutionen alltså Tryckfrihetsförordningen och "first amendment". Det finns här ingen diskussion om huruvida Salman Rushdies "Satanic verses" skall åtalas eller icke. Hans ord är helt skyddade av vår tradition. Dock, det finns inga enkla sanningar; allt är dubbelt. Ur en annan rättstradition än vår - den som Ruholla Khomeini representerade - blir Rushdies ord brottsliga.

Detta påpekade jag. Jag hade ju levat tillräckligt länge i länder helt eller delvis styrda av just de normer som var Khomeinis. Vägen framåt var alltså insikt om historiskt motsatta tolkningar och därmed möjligheten att nå en lösning.

Men det ville man inte i väst och bland följsamma västintellektuella. De utnyttjade Rushdiesituationen för att bygga upp en antiislamism. En vilken de styrande anser behövas i deras kamp för makt över råvaror och intressesfärer och för att skapa folkhat nog att hålla nere det inhämtade, invandrade underproletariat som behövs i imperialismens länder när de egna befolkningarna (av skäl bland annat mina föräldrar redogjorde för på trettiotalet) inte längre reproducerar sig.

Nu är det inte Rushdie som är ideologiskt aktuell i detta krig om makt över världens rikedomar och för att hålla den nya underklassen under klacken utan nu tar det sig sådana former som framställandet av Profeten som rondellhund i Sverige och som karikatyr i Danmark.

Av den som i ord och handling är mot imperialismen kräver detta därför dialektiskt tänkande och medvetenhet också i konfliktsituationer.

 

Det mångtydiga arvet

Av Jan Myrdal

(Tal "Björnson og Nasjonstanken" vid Björnsonfestivalen i Molde 2 september 2010)

Nu är Björnstierne Björnson något mer än hundra år död. I Norge är det Björnsonår och här i Molde är det Björnsonfestival. Det är riktigt ty särskilt i Norge är hans ord ännu lästa och därmed lever och verkar han. Död på allvar blir en skribent först när han oläst glömts bort.

Det är därför både traditionsenligt och allmänt riktigt att man nu samlas i Molde för att hylla och för att resonera om hur den dödes ord verkade i hans livstid och för att ta fram vad som är det ännu levande i texterna. Rätt tid att summera liv och gärning.

Men det gör andra här bättre än jag. För att vara konkret; det verk Edvard Hoem påbörjat med "Vilskabens år. Björnstjerne Björnson 1832 - 1875" tycks mig kunna bli en vår tids klassiska biografi. Jag vill något annat. Jag vill genom nationstanken gå in i Björnstierne Björnsons tid för att se de möjligheter som gavs; den tid som inte blev.

För att tydliggöra detta bläddrar jag i den dåtida pressen och ser närmare på minnesorden från våren 1910. Det finns en intressant tveksamhet. I vissa fall är det blott klangfullt men innehållsligt tomt ordbajs som det den då klättrande John Landqvist lämnade efter sig på sidorna 291 till 309 i Ord och Bild 1910; "Aldrig brast för Björnson lifslustens daggtindrande slöja öfver tingen".

I andra fall som i Herman Bangs nekrolog som fick sin stora intellektuella spridning i Siegfried Jacobssohns "Schaubühne" (nr. 18 1910) spände texten från inledande ord som gör sig bäst på tyska ("Ein Führer der Völker Zielen entgegen, welche die Völker selbst vorerst noch undeutlich wahrnehmen") till det kalla konstaterandet: "Norges störste diktare var han inte. Men han var dess störste son."

I "L'Illustration" 7 maj 1910 får han dela nekrologsida med Mark Twain, den kultiverade juristen Henri Barboux och krögaren Marguery. Man framhåller Björnsons politiska insats för unionsupplösningen men hänvisar också till att "det fanns en viss kyla" mellan honom och Frankrike på senare tid; Björnsons ställningstagande i Dreyfusaffären alltså. Efter att ha skrivit erkänsamt om hans dramatik tillfogar "L'Illustration" något som lika gärna kunde ha skrivits om den i Sverige världsberömde August Strindberg. "Tyvärr är hans romaner och dikter som haft ett stort inflytande på hans landsmän ... helt okända för oss."

Den anständigt borgerliga svenska "Hvar 8 dag" av den 8 maj 1910 gör intressant nog en nästan motsatt slutkommentar i sin annars helt hyllande dödsruna:

"Och dock - mycket af Björnsons, demokratens och pangermanistens, gärning är omtvistat och hörer framtidens dom till; men den hädangångne skaldens storhet har redan samtiden kunnat enigt värdesätta."

För att få perspektiv bör vi tänka på att Björnstjerne Björnson dör efter den unionsupplösning vilken inträffat först efter sammanbrottet för det vi kallar det moderna genombrottet i nordisk litteratur.  Här finns en skärningspunkt att noga iaktta.

Unionsupplösningen var en stor seger för den svenska arbetarklass vilken med massmobilisering lyckades förhindra kungahusets och högerns avsikt att med vapenmakt hålla Norge kvar i unionen. Med rätta ansåg Lenin att den svenska arbetarklassens handlande var föredömligt. Principen om rätt till självständighet innebar inte för arbetarklassen i den nationellt förtryckta delen en plikt att genomdriva ett avskiljande - det var alltid en fråga om politisk lämplighet. Men den innebar för arbetarklassen i den härskande delen en total plikt att aldrig motsätta sig de nationellt missgynnades självständighet. Inte ens om denna självständighet blev skev och sken och ny monarki.

Här återknyter jag till att denna unionsupplösning politiskt genomdrivs först efter det att det moderna genombrottet havererat. Detta haveri var inte endast att August Strindberg i Sverige gick in i mystik (den frågan är i och för sig mångtydig, inte enbart en flykt - men det har jag diskuterat i annat sammanhang) eller att Björnsons handskemoral av Strindberg och bröderna Brandes med rätta stämplades som rena gamla hycklerska skenheligheten. Men haveriet kom att förändra förutsättningarna för den nationella frågan.

Det verkliga skeendet var något vi känner igen från egen tid att författarradikalismen gått förbi sin klassbas. Som om ett brospann utan stöd i hållfast grund sträcker sig ut över ett stup. Och där är vi tillbaka från litteraturen till samhället. (Om detta det moderna genombrottets tvetydighet i nordisk litteratur bör ni läsa i dr. Gunnar Ahlström. "Det moderna genombrottet i Nordens litteratur" Den är så lysande att Gunnar Ahlström helt förlorade alla sina akademiska möjligheter ty den publicerades 1947 när de svenska universiteten börjat anpassla sig intellektuellt i det begynnande kalla kriget. Ahlström anklagades för bristande akademabel idealistik; ja, för näst intill marxistiska tankegångar.)

Innan jag går vidare vill jag reda ut en fråga. Diderot lät sin Jakob, fatalisten, hävda att allt redan var skrivet i den stora boken därovan. Men så är det ju inte. Inom det givnas ramar står en oändlighet av möjligheter öppna. Först i efterhand - när vi blickar tillbaka - framträder det som blev bestämmande.

Det finns tider då allt står och väger. De bör vi alla ha varit med om. Jag minns när jag bodde i Norge sommaren 1945. Jag gick här på möten som ordnats av Arbeiderpartiet och Norges Kommunistiska Parti tillsammans. Det finns nog en och annan som minns vad vi då kunde tro. Det var inte fel, det låg inom det möjligas gräns. Men det blev fel och vi kan nu reda ut hur det blev så. Men vi bör inte som Jakob hävda att det stod så skrivet!

Ännu 1893 kunde Franz Mehring skriva ("Die Volksbühne", II  Jahrg. Heft 5) att Björnson och Ibsen var de sista stora dramatikerna i borgerlighetens värld. Skälet till detta var att dessa skandinaviska dramatiker hade djupa och äkta rötter i en egen småborgerlighet. Inte en eländig spetsborgerlighet som den tyska som led och fann sig utan ett kämpande småborgerskap.

Franz Mehring var inte ensam bland dåtidens socialister om denna syn på det norska småborgerskapet. Engels hade skrivit utförligt om det.

Det är inte en inomlitterär fråga. Med den bedömning som Engels och Franz Mehring gjorde av Norges samhälle och dess möjligheter : "... den norske småborgaren stammade från fria bönder; Norge var det enda land som efter den europeiska reaktionens seger vid Waterloo bevarade en demokratisk grundlag ..."  (Franz Mehring om Ibsen i "Der Wahre Jakob" Nr 365, 17 juli 1900) stod en folklig demokratisk utveckling öppen.

Det finns ingen stor bok därovan där allt redan står skrivet. Många, även sådana som kallar sig marxister tycks tro det. Jag minns den stora upprördheten år 1977 när jag i "Den onödiga samtiden" skrev om den möjlighet som stått öppen i Tyskland och Frankrike kring 1848. Man ville inte tro att den öppningen funnits.

Men gå till läggen, ta fram och läs "Rheinische Zeitung" 1842/43, "Neue Brüsseler Zeitung" 1847/8 och "Neue Rheinische Zeitung" 1848/49; jag väljer de tyskspråkiga tidningar där Karl Marx och Friedrich Engels medarbetade då jag har dem alla i bokhyllan i faksimil! Dessa kamrater skriver där då de ser just den möjlighet till en förändring i grund som fatalistiska marxologer nu bestrider. (Läs Kommunistiska manifestet!)

Redan 1849 hade det fönstret (för att tala med rymdfartspråk) dock slutits som det i Norge 1910 när han låg döende i Paris slutits för Björnstierne Björnsons demokratism.

Jag tror det är viktigt när man läser Björnstierne Björnson att komma ihåg att de norska - och svenska - soldater som dör i Afghanistan i imperialismens tjänst dör lika helt i onödan som alla de miljoner vilka tjänstvilligt stupade på fronterna i det första stora omfördelningskriget 1914 - 1920 och som våra frontkämpar 1941 - 1945. Alla stupade de såväl plågsamt som i det ondas tjänst.

Det går att förändra världen.  Det visste såväl Marx och Engels som den store småborgaren Björnstjerne Björnson. Men inte kan man det så som den anständiga vänstern i Norge och Sverige (och i Danmark 1941) tror genom att man låter småstaterna våra uppträda som schakaler på världsmarknaden.