Profeten Amos i vår tid – Jan Myrdal?

Cecilia Cervin är Jan Myrdalsällskapets ordförande. Hon bor i Lund och höll där ett föredrag - eller kåseri, som hon kallat det - vid en sopplunch i Helgeands församling den 7 mars 2013. Det var en kort tid efter att Jan Myrdal medverkat vid ett seminarium i Varberg med Anders Frostenssonstiftelsen - där även Cecilia Cervin var med. Hon är aktiv i stiftelsens "Psalm och sång", en grupp med uppgift att stimulera till nya psalmer. Till yrket är Cecilia litteraturvetare.

 

Det här lilla kåseriet är ett slags fundering över Matt.7:21: ”inte alla som säger Herre, herre till mig skall komma in i himmelriket utan bara de som gör min himmelske faders vilja” eller Rom. 2:14:

”Hedningarna har inte lagen, men om de av naturen fullgör lagens krav, då är de sin egen lag fast de saknar lagen. Därmed visar de att det som lagen kräver är skrivet i deras hjärtan; om det vittnar också deras samvete och deras tankar när tankarna anklagar varandra och försvarar sig.”

Alltså litet grand om det att vi kan lära mycket av dem som inte hör till oss i kyrkan.

Profeten Amos i vår tid – Jan Myrdal?

Vem profeten Amos var på sin tid känner naturligtvis alla här väl till, men kanske vi skall ta en snabbrepetition i alla fall.

Han var född i Teka nära Jerusalem i den sydligare delen, Juda, men verkade i Israel i mitten av 700-talet, den del av landet som efter delningen vid Salomos död (930) ibland kallas nordriket. Han odlade möjligen fikon, men kallar sig själv fåraherde. Om man tycker om att sortera profeterna efter deras budskap, så hör han till dem som mest talar om en snart förestående dom över folket för deras synders skull, han är en domsprofet. (Ingalunda den ende – de flesta av profeterna uppträder som anklagare – vi som var i kyrkan i söndags hörde Jesaja klaga över bristen på rätt och rättfärdighet) Men just nu alltså Amos, därför att han i sammanfattningar av profeterna och deras budskap ofta får stå som representant för ett par tendenser. Han är tydlig i sina sociala anklagelser. Och det hjälper inte med gudstjänster och offer. De handlar mycket om skillnader mellan rika och fattiga, om förtryck av svaga och hjälplösa.  Han anklagar grannfolken, men främst Israel för en allsidigt usel moral men med tonvikt just på orättvisorna och förtrycket, om vi så vill mot de ökande klassklyftorna:

Brott på brott har Israel hopat,
Jag vill inte dröja med domen.
De säljer den oskyldige för pengar
och den fattige för ett par skor.
De trampar ner de svaga
Och skuffar undan de hjälplösa.
Far och son går till samma kvinna.
Så vanärar de mitt heliga namn
Vid alla altaren vräker de sig
på kläder de fått som pant,
och i sin Guds hus dricker de
vin som de tagit i mät
(kap 2:6 -8)

Och ändå har Gud gjort sitt eget folk så mycket gott: fört dem ut ur Egypten etc, och sänt profeter och nasirer men folket har givit nasirerna vin att dricka och förbjudit profeterna att tala.

Kap. 5
Ty jag vet att era brott är många
Och era synder otaliga
Ni som förtrycker oskyldiga och tar mutor
Och hindrar de fattiga att få sin rätt
--------
Hata det onda och älska det goda,
Låt rätten råda då ni dömer

Ev. försvar om ett rikt gudstjänstliv duger inte heller:

v. 21
Jag avskyr era fester, jag hatar dem,
Jag står inte ut med era högtider.
När ni offrar till mig och kommer med era gåvor
vill jag inte veta av dem
jag vill inte se åt era offer av gödboskap,
jag vill inte höra ditt strängaspel!
Men låt rätten välla fram som vatten
Och rättfärdigheten som en outsinlig ström!

Och visst skulle vi kunna tillämpa profeten Amos direkt på vår egen tid och tala direkt om ökande klassklyftor, obarmhärtiga tillämpningar av lagrum etc etc. Men nu har jag förelagt mig ett annat ämne i dag – präst är jag inte och predikan är prästernas sak. Jag vill alltså tala om hur vi i kyrkan kan känna igen profeter i vår egen tid, bland folk som alls inte tillhör oss och har helt andra utgångspunkter än vi.

Då vill jag gärna gå tillbaka i vår egen tid, till 60- och 70-talen.
1968 var för många ett avgörande år. Det kan en hel rad av våra förkunnare också vittna om, KG Hammar m. fl. För mig innebar 68 att jag följde debatten litet på avstånd – heltidsarbetande småbarnsmamma etc – men nog kände jag igen sakinnehållet i den politiska debatten, från Amos och de andra profeterna som man i min miljö kände från barnsben, och från den kristna missionens ansvar för människor i u-länderna. Det var därför med glädje jag tog till mig de nya, politiska profeterna bland en rad författare, som tidigare skrivit skönlitterärt men som nu, d.v.s. då för 40 år sedan, skrev politisk debatt. En av Amos angreppspunkter var den om offer och gudstjänster. Det var inte det Gud ville ha. För Jan Myrdal och hans generationskamrater blev angreppspunkten estetiken, skönskrivandet.

Sven Lindqvist, Sara Lidman, Göran Palm, Jan Myrdal. Gemensamt för dem tyckte jag mig på den tiden finna en misstro mot estetiken, mot skönlitteraturen, mot skrivande och läsande för nöjes och njutnings skull. De var för skribentens uppgift att medvetandegöra, att med argument och sakupplysningar få människor att ta ställning.

Göran Palm, prästson från Göteborg, skrev i En orättvis betraktelse kapitlet ”Kom Jesus tillbaka” en predikan så god som någon, men mera därom en annan gång. I den boken citerade han Jan Myrdal och det är JM som profet som är dagens ämne.

Han är inte kristen, det är han noga med att betona. Han vistades långa tider hos sin fromma farmor, och till sin förvåning och bestörtning lyckades han som barn inte med alla sina rationella argument att övertyga henne om hur fel hon hade. Men han höll av henne, respekterade henne och ville inte göra henne ledsen.

Nå, han är väl inläst och förtrogen med både Bibeln – även om han helst läser den i den gamla, gamla översättningen från Karl XII:s tid - och med teologiska resonemang. Och han visar oss kyrkokristna samma respekt som han som barn visade mot gamla farmor. Det visade han inte minst när han för några veckor sedan talade inför Frostensonstiftelsens psalmskola.

En hans synpunkt är att fastän han och vi har helt olika utgångspunkter kan vi ändå enas kring profetens budskap mot förtryck och för rättvisa och rättfärdighet. Där, i de böcker där JM rannsakar sig själv och sin samtid, vill jag möta honom från vårt håll.

Det rör sig om det komplex av verk som påbörjades med Rescontra 1962, småningom sammanfattas till Confessions of a Disloyal European 1968, översatt till En illojal Europés bekännelser 1983. Och här menar jag i enlighet med författaren att den senaste utgåvan är den som gäller. Alltså: Confessions, bekännelser. Redan titeln visar ju mot traditionen. Confessions på franska; visst, Rousseau, men äldre än så är det ju.

Låt oss säga att bekännelserna som litterär genre – dock mycket olika en del exempel i vår tid - börjar med kyrkofadern Augustinus och hans Bekännelser - Confessiones - i skarven mellan 300- och 400-tal. Som bekant är hans verk en självbiografi, som utformas som en rättegång med det egna jaget inför Guds ansikte, eller, om man så vill, en försvarsskrift som visar att Augustinus visst vore lämplig som biskop i Hippo – allt vad som kunde läggas honom till last hade han redan bekänt inför Gud.

Rousseau kan vi tillsvidare lämna därhän – hans bekännelser handlade inte särskilt mycket om att själv känna sig skyldig.

Bekänner gör man om man är anklagad och överbevisad om sin skuld. Rättegång, gå till rätta med är kanske omoderna uttryck i vår religiösa tid, men bekännelsen känner vi ju ännu till i vår gudstjänst.

Författaren Jan Myrdal går till rätta, ofta med sin omgivning, sina samtida, men särskilt med personen eller personagen JM. JM är på många sätt, men kanske inte helt, identisk med författaren själv.

Confessions är en bekännelse.

”Ordet bekännelse är mångtydigt. Det har en religiös innebörd. Men även om jag nu upplever min aktuella situation som en där jag ’rannsakar mitt samvete’ så avser jag med ’bekännelse’ mer av apologi än tillstående.”

Det innebär inte ett smaskigt rotande i vare sig det egna eller andras privatliv. JM bekänner inte vare sig stöld av päron som Augustinus eller sexuella perversiteter utan han bekänner sig till en centralt radikal europeisk tradition, den som han i senare verk benämner den refraktära, den radikala uppstudsighet som han kan finna hos Thomas Münzer, (som var Luthers samtida och revolutionäre motpol), hos upplysningens författare, de politiska karikatyrtecknarna, Jules Vallès och Strindberg etc.

Ändå är boken en rättegång. Eller som författaren själv uttrycker det om den uppgift han givit sitt jag: ”att så uppriktigt det var mig möjligt undersöka det egna handlandets moraliska halt. Inte som privat uppgift utan som publikt medvetandegörande exempel (s. 158 efterord t. Samtida bekännelser…1964, 2002). JM befinnes skyldig. Inte till bristande medvetenhet. Tvärtom. Men till att, liksom de europeiska intellektuella i alla tider, trots insikten om vad som borde göras, alls inte ha handlat eller att ha handlat så, att vi gått rakt emot vad vi sade oss tro på. För den som uttrycker sig i religiösa termer handlar det om underlåtenhetssynder. Vi kan citera en av de alternativa syndabekännelserna:

”Genom min synd är jag skyldig till mer ont än jag själv förstår och har del i världens bortvändhet från dig”.

Boken, medvetet litterärt uppbyggd – den kallas på försättsbladet för roman - börjar med en dröm om en rättegång och ett försvarstal för den drömmandes rätt att leva. ”Jag” hade ”försökt bevisa för mig själv att det jag gjorde också berättigade mig att existera.” Varför skulle han nu inte få lov att existera? Jo, därför att alla vi västerlänningar, bara genom att leva på våra villkor, på vårt sätt, alltid är delaktiga i skulden, utnyttjandet av hela u-världen. Läser man Myrdal så, så vet man att, utan att det nämns varje gång, så klingar någonstans bakom, efterkrigstidens försvar för att man inte protesterat mot koncentrationslägren: ”vi visste ju inte”. Jo, svarar Myrdal oupphörligen, vi visste, vi vet, och ändå handlar vi inte.

Här var det som Myrdal blev en hel generations samvete. Han ville inte göra det genom att tala om den kollektiva skulden.

”Få bördor är så lätta att bära som arvsynd eller kollektiv skuld. Att berätta historier är en fara och fiktionen en frestelse som måste undvikas. Konsten ljuger med form.”

I stället väljer han alltså sig själv som dåligt exempel och korrigerar gång på gång det berättande jaget. ”Du ljuger, Jan”; detta blev för vackert, för känslosamt, inte tillräckligt uppfordrande. Genom att så strängt rannsaka jaget kan han också likt en gammaltestamentlig profet eller en sentida väckelsepredikant låta åhöraren / läsaren känna att skulden är på en gång gemensam och individuell. ”Det här var JM. Men du då?” Varifrån kom tandguldet i JM:s mun? Från en av de judar som avlivades i Polen? Ingen kan slippa undan. I jakten på jagets alla ursäkter och undanflykter avslöjas också läsarens. Hade boken skrivits i dag kanske JM hade fått fundera över vilka barn som drivits att slavarbeta för våra billiga kläder… över förgiftade bananarbetare, över utvisade flyktingar, över de missbildade barnen i Irak, över…

Mot en rad episoder ur jagets erfarenhet, (flera kommer igen i något annan belysning i andra böcker) som var och en får illustrera olika arter och grader av naivitet och okunnighet, kontrasteras den allt annat än oskuldsfulla naiviteten hos imperialismens representanter i Indien, i Sverige och överallt. Deras är inte barnets okunnighet och därför är de, och JM, och vi som läser honom, skyldiga.

Allt detta mynnar så ut i berättelsen om A som typexempel och ”det handlande som – hur jag än vrider och vänder på skeendet, hur jag än skalar mitt handlande som jag skalar en lök, hur jag än väljer mina ord och hur försiktig jag än är med tolkningarna – måste upplevas som ett brott. Brottet var inte omedvetenhet. Utan den medvetna overksamheten.” A var en ung flicka, nätt och jämnt bekant, som en kortare tid fick låna JM:s lägenhet. Hon sökte kontakt, JM insåg att hon behövde hjälp, gjorde en del, enligt honom själv halvhjärtade, insatser men lät sitt arbete i stort sett gå före och förhindrade alltså inte hennes självmord, som han dock hade förutsett.

”Min skuld är att jag var tillräckligt medveten om vad som höll på att ske, att jag började handla, men inte sedan fullföljde handlandet. Min skuld är den medvetenhet som inte bär sitt ansvar.”

Och så, förklarar författaren, är vi skyldiga, för vi vet.

”Vi beskriver hur de fattiga utplundras av de rika. Vi lever bland de rika. Lever på plundringen och är idéernas hallickar bland de rika. - - - Nu kan vi åter analysera världssituationen och beskriva krigen och förklara varför de många är fattiga och hungriga. Men vi gör heller inte mer.
Vi är inte medvetandets bärare. Vi är förnuftets fnask.”

Så blev Myrdals självbiografiska uppgörelse den stora samvetsprövningen för en hel generation. Den drabbade då och den drabbar lika mycket nu, vid en omläsning. Pröva och se! Om nya exempel skulle behövas är det ju tyvärr lätt för läsaren att uppdatera ur egen aktuell erfarenhet.

Och ändå: JM säger att vi vet och visst gör vi det i största allmänhet – vi vet att andra människor är fattiga, att folk svälter och far illa, men vi tar det knappast till oss. Kanske ser vi på TV, kanske stänger vi av för att vi inte orkar höra på mera elände. Det är då vi inte minst vi i kyrkan behöver lyssna till vår tids profeter, de som reser, ser, vet och analyserar. För naturligtvis har JM inte slutat skriva om världens orättvisor, krig, klasskrig och elände. Genom hela tiden har han läst, sett, skrivit och debatterat. Det finns ett antal samlingsvolymer av tidigare publicerade texter, Skriftställningar, där han deltagit i den politiska debatten. Men han har också tidigare än de flesta och flitigare än de flesta rest i världen och själv sett efter. Han har skrivit om Afghanistan, Indien, Kina, Mexiko, t.ex. En del har han blivit mycket klandrad för, för en del har han fått mycket beröm. Mest är han numera kanske mest läst internationell, översatt till bengali, telugu t.ex. förutom de vanliga europeiska språken.

Här är inte tillfälle att peka på allt han skrivit om sådant utan jag skall bara kort dröja vid hans senaste bok, Röd stjärna över Indien.

För tre år sedan reste JM till Indien för att möta de indiska naxaliterna/maoisterna. Som förevändning för att få inresetillstånd kunde han använda en föreläsning om Strindberg vid universitetet i Delhi och sitt  dokumenterade intresse för konst och arkitektur. Han klarade sig så undan de svårigheter som senare drabbade de båda journalisterna i Etiopien. För han gjorde precis vad de hade tänkt sig att göra. Han förenade sig med gerillan i djungeln och vandrade med dem ett par veckor under livliga diskussioner och under hot från regeringsstyrkorna. Resultatet blev boken Röd stjärna över Indien.

Ty vad vill naxaliterna? Jo de kämpar för de fattigastes och de mest utsattas sak, för adivasier (de olika grupperna av Indiens urinnevånare) och för daliter (de oberörbara, de kastlösa). Sedan gammalt, sedan han arbetade med boken Indien väntar som kom ut 1980, och ännu tidigare har JM kontakter i Indien, som alltså nu hade inbjudit honom. Han visste vad det handlade om, nämligen å ena sidan diverse storbolags önskan att expropriera, lägga beslag på, de väldiga tillgångar på järnmalm, kol, bauxit och mangan och å andra sidan ”de uppstudsiga som kämpar för att hålla sig kvar på förfädernas jord”, d.v.s. de urinnevånare som i årtusenden har levat i och av djungeln. Deras byar bränns.  De som försöker försvara sin mark och de som stöttar dem kallas terrorister. Den här konflikten står det inte mycket om i våra tidningar. Så vi har inte känt till det, wir haben es nie gewusst. Men kanske behöver vi ta reda på vad våra mobiler och datorer är gjorda av och till vilket pris för vem. Och naturligtvis kan vi som kristna fundera över vad Amos skulle ha sagt och vilken sida Jesus skulle/kommer att stå på om han kom tillbaka, när han kommer tillbaka…

Jag tror jag slutar där för att vi skall hinna med någon diskussion.