Myrdal mot Myrdal; om Jan Myrdals självbiografiska författarskap

Cecilia Cervin talade på Jan Myrdals 75-årsfest. Nu är hon ordförande i Jan Myrdalsällskapet sedan det bildades 2008.

75-årsfesten hölls i Stockholm, på restaurang Gyllene Cirkeln i ABF-huset. Cecilia Cervin är den enda litteraturvetaren som doktorerat p Jan Myrdal, hittills. Här är hennes tal.

Jan Myrdal har myntat flera uttryck som, från att ha väckt förargelse, småningom kommit att bli normala fraser i svenska språket. Begreppet mygel / myglare / mygla är ett exempel. Det är inte uppfunnet av JM, men odödliggjort av honom i filmen Myglaren, och ingår numera som ett helt normalt och vardagligt uttryck i svenskan.

Ett annat exempel, mera aktuellt för denna betraktelse, är frasen ”skriva sitt liv”, en gång myntat och noga preciserat av Myrdal för att beskriva just hans säregna arbete med det självbiografiska stoffet. Numera är det en vardagsfras för vilken självbelåten och egotrippad posör som helst, som vill utgjuta sig över sitt eget dyrbara jag.

Vad Myrdal själv tycker om sådant vet jag inte; han skulle kunna känna berättigad stolthet: han präglar det svenska språket! Eller en lika berättigad surhet: folk förvanskar hans eget speciella språk. Hur som: Hela sitt liv har han skrivit sitt jag, före, under och efter det att de relaterade händelserna faktiskt ägt rum. Även före? Jo, faktiskt har han omvittnat att domen över redaktören Boelsson i Hemkomst (1954) var ett beskrivande fördömande av det jag han som 27-åring inte ville bli, en gammal, trött, desillusionerad svikare.

Egocentriskt? Självupptaget? Självbelåtet? För all del, kanske det, men faktiskt mindre så, än som Myrdals belackare ofta påstår. Dels kan man säga att han verkligen har brottats och gått till rätta med sitt jag, djupare och strängare än någon kritiker, dels och viktigare att hans ”jag” inte funnits där som isolerad företeelse, utan som ett exempel att lära av – och därmed också att ta avstånd från, när så är befogat, enligt författaren själv eller hans belackare.

Är man nu intresserad av personen Jan Myrdal så bör det sägas att jodå, det är möjligt att i hans egna skrifter följa berättelsen om hans liv från hans tillblivelse och genom livet t.o.m. den senaste – sannolikt inte sista – boken om honom och hans liv från 2003.

Det börjar med Barndom, En annan värld, Tolv på det trettonde, En Meccanopojke berättar – så fattas faktiskt ett par år – Pubertet som var avsedd som debut, men inte blev publicerad förrän långt senare, ungdomstiden med det tidiga politiska arbetet i När morgondagarna sjöng, Maj – en kärlekRescontra, Samtida, Confessions om författarens inställning till det egna arbetet, över Ord och avsikt, En annan ordning, Inför nedräkningen, fram till nutid med den senaste Gubbsjuka. Kontinuerligt förekommer också personliga notiser i de olika årgångarna av Skriftställning

En annan möjlig uppläggning vore att följa publiceringskronologin. Den följer då inte livet från början till slut - inte ens Jan Myrdal började skriva på allvar redan i vaggan – utan där börjar vi i så fall när den skrivande och politiskt engagerade författaren reflekterar över sig, sitt skrivande och sitt sociala och framför allt politiska ansvar i en ond tid, för att först senare gripa sig an det andra självbiografiska stoffet som börjar med barndomen.

Och det är i själva verket där, där Myrdal själv började, i de böcker där JM rannsakar sig själv och sin samtid, jag vill börja i dag. Samtidigt vill jag markera Myrdal som en del av en stor litterär tradition, i jagbeskrivandets historia. Det rör sig om det komplex av verk som påbörjades med Rescontra 1962 småningom sammanfattas till Confessions of a Disloyal European 1968, översatt till En illojal Europés bekännelser 1983. Och här menar jag i enlighet med författaren att den senaste utgåvan är den som gäller. Alltså: Confessions. Redan titeln visar ju mot traditionen. Confessions på franska; visst, Rousseau, men äldre än så år det ju.

Många forskare brukar mena att självbiografin och dess historia börjar med kyrkofadern Augustinus och hans Bekännelser - Confessiones - i skarven mellan 300- och 400-tal. Som bekant är hans verk en självbiografi, som utformas till en rättegång med det egna jaget inför Guds ansikte, eller, om man så vill, en försvarsskrift som visar att Augustinus visst vore lämplig som biskop i Hippo – allt vad som kunde läggas honom till last hade han redan bekänt inför Gud.

Bekänner gör man om man är anklagad och överbevisad om sin skuld. Det är självbiografin som rättegång, en rättegång som kan resultera i en bekännelse, som motiverar titeln på det här lilla anförandet, ”Myrdal mot Myrdal”. Författaren Jan Myrdal går till rätta, ofta med sin omgivning, sina samtida, men särskilt med personen eller personagen JM. JM är på många sätt, men kanske inte helt, identisk med författaren själv.

Om sådana förhållanden, vem som är självbiografins jag, om denne är en fiktion eller inte, och om självbiografins sanningskrav finns det en lång teoretisk diskussion. För den finns det inte utrymme här. Men i andra sammanhang, när han använt egna erfarenheter, har Myrdal betonat att JM inte behöver vara identisk med honom själv. Figuren kan behövas för bokens komposition. ”Jag valde JM, han är nära till hands; han protesterar heller inte.” Hur som helst har han tillräckligt många drag gemensamma med sin upphovsman för att boken skall kunna ses som en viktig del av Myrdals självbiografiska författarskap. I fortsättningen väljer jag beteckningen JM för böckernas jag, (i Barndom Jan) och Myrdal för att beteckna författaren.

Confessions är en bekännelse. ”Ordet bekännelse är mångtydigt. Det har en religiös innebörd. Men även om jag nu upplever min aktuella situation som en där jag ’rannsakar mitt samvete’ så avser jag med ’bekännelse’ mer av apologi än tillstående.” Det innebär inte ett smaskigt rotande i vare sig det egna eller andras privatliv. JM bekänner inte vare sig stöld av päron som Augustinus eller sexuella perversiteter utan han bekänner sig till en centralt radikal europeisk tradition, den som han i senare verk benämner den refraktära, den radikala uppstudsighet som han kan finna hos Thomas Münzer, (som var Luthers samtida och revolutionäre motpol), hos upplysningens författare, de politiska karikatyrtecknarna, Jules Vallès och Strindberg etc.  

Ändå är boken en rättegång. Eller som författaren själv uttrycker det om den uppgift han givit sitt jag: ”att så uppriktigt det var mig möjligt undersöka det egna handlandets moraliska halt. Inte som privat uppgift utan som publikt medvetandegörande exempel (s. 158 efterord t. Samtida bekännelser…1964, 2002). JM befinnes skyldig. Inte till bristande medvetenhet. Tvärtom. Men till att liksom de europeiska intellektuella i alla tider, trots insikten om vad som borde göras, alls inte ha handlat eller att ha handlat så, att vi gått rakt emot vad vi sade oss tro på. För den som uttrycker sig i religiösa termer handlar det om underlåtenhetssynder.

Boken, medvetet litterärt uppbyggd – den kallas på försättsbladet för roman - börjar med en dröm om en rättegång och ett försvarstal för den drömmandes rätt att leva. ”Jag” hade ”försökt bevisa för mig själv att det jag gjorde också berättigade mig att existera.” Varför skulle han nu inte få lov att existera? Jo, därför att alla vi västerlänningar, bara genom att leva på våra villkor, på vårt sätt, alltid är delaktiga i skulden, utnyttjandet av hela u-världen. Läser man Myrdal så, så vet man att, utan att det nämns varje gång, så klingar någonstans bakom, efterkrigstidens försvar för att man inte protesterat mot koncentrationslägren: ”vi visste ju inte”. Jo, svarar Myrdal oupphörligen, vi visste, vi vet, och ändå handlar vi inte.

Här var det som Myrdal blev en hel generations samvete. Han ville inte göra det genom att tala om den kollektiva skulden. ”Få bördor är så lätta att bära som arvsynd eller kollektiv skuld. Att berätta historier är en fara och fiktionen en frestelse som måste undvikas. Konsten ljuger med form.” I stället väljer han alltså sig själv som dåligt exempel och korrigerar gång på gång det berättande jaget. ”Du ljuger, Jan”; detta blev för vackert, för känslosamt, inte tillräckligt uppfordrande. Genom att så strängt rannsaka jaget kan han också likt en gammaltestamentlig profet eller en sentida väckelsepredikant låta åhöraren / läsaren känna att skulden är på en gång gemensam och individuell. ”Det här var JM. Men du då?” Varifrån kom tandguldet i JM:s mun? Från en av de judar som avlivades i Polen? Ingen kan slippa undan. I jakten på jagets alla ursäkter och undanflykter avslöjas också läsarens. Hade boken skrivits i dag kanske JM hade fått fundera över vilka barn som drivits att slavarbeta för våra billiga kläder från Kina...

Mot en rad episoder ur jagets erfarenhet, (flera kommer igen i något annan belysning i andra böcker) som var och en får illustrera olika arter och grader av naivitet och okunnighet, kontrasteras den allt annat än oskuldsfulla naiviteten hos imperialismens representanter i Indien, i Sverige och överallt. Deras är inte barnets okunnighet och därför är de, och JM och vi som läser honom, skyldiga.

Allt detta mynnar så ut i berättelsen om A som typexempel och ”det handlande som – hur jag än vrider och vänder på skeendet, hur jag än skalar mitt handlande som jag skalar en lök, hur jag än väljer mina ord och hur försiktig jag än är med tolkningarna – måste upplevas som ett brott. Brottet var inte omedvetenhet. Utan den medvetna overksamheten.” A var en ung flicka, nätt och jämnt bekant, som en kortare tid fick låna JM:s lägenhet. Hon sökte kontakt, JM insåg att hon behövde hjälp, gjorde en del, enligt honom själv halvhjärtade, insatser men lät sitt arbete i stort sett gå före och förhindrade alltså inte hennes självmord, som han dock hade förutsett. ”Min skuld är att jag var tillräckligt medveten om vad som höll på att ske, att jag började handla, men inte sedan fullföljde handlandet. Min skuld är den medvetenhet som inte bär sitt ansvar.”

Och så, förklarar författaren, är vi skyldiga, för vi vet. ”Vi beskriver hur de fattiga utplundras av de rika. Vi lever bland de rika. Lever på plundringen och är idéernas hallickar bland de rika. - - - Nu kan vi åter analysera världssituationen och beskriva krigen och förklara varför de många är fattiga och hungriga. Men vi gör heller inte mer.
Vi är inte medvetandets bärare. Vi är förnuftets fnask.”  

Så blev Myrdals självbiografiska uppgörelse den stora samvetsprövningen för en hel generation. Den drabbade då och den drabbar lika mycket nu, vid en omläsning. Pröva och se! Om nya exempel skulle behövas är det ju tyvärr lätt för läsaren att uppdatera ur egen aktuell erfarenhet.

Men självbiografisk har Myrdal varit också på andra plan. JM som person, eller personage har han använt också i mindre allvarlig form. Han förekommer ganska ofta i Skriftställningarna, för att exemplifiera eller illustrera ett eller annat. Här serveras ett slags offentligt jag, inte helt olikt de myrdalska familjereportagen där Gunnar och Alva Myrdal då det begav sig visade upp sin modärna livsstil och familjelycka i veckopressen.  Men den ibland irriterande präktige JM, arbetsam, försedd med stort bibliotek, djurvän etc. är som sagt inte ett självändamål att yvas över utan ett exempel att arbeta med.

Också rättegången som form med JM som huvudperson serveras litet mera lättsamt i Moraliteter där anklagelsen mot honom gäller konstnärlighet och tidspillan, domen blir skyldig och straffet att noga studera Dagens Nyheters kultursidor  - Nåd! utropar JM) samt att idka själfullhet på heltid. – Det straffet torde Myrdal ha befriat sig ifrån, åtminstone vad själfullheten beträffar.

Men den andra fasen i rättegången Myrdal mot Myrdal kommer med Barndomstrilogin, Barndom 1982, En annan värld 1984, och Tolv på det trettonde 1989. Nu är det inte längre jaget som anklagas, utan jaget som anklagar. Också här står Myrdal i en litterär tradition, den som han ofta åberopar, den refraktära, den uppstudsiga, den som gör motstånd.

Jean Jacques Rousseau står som portalfigur för denna tradition, åtminstone vad självbiografin beträffar. Dennes Confessions formulerar en uttalad ambitionen:
Författaren vill med absolut sanningsenlighet skildra sig själv, att visa sig själv sådan han verkligen varit, utan att förtiga något orätt och utan att tillägga något gott. Den absoluta, objektiva sanningen blev det förstås inte; det är lätt att inse och har många gånger påvisats. Den blev i alla fall mönsterbildande och normgivande för både självbiografiförfattare och deras läsare – den fullständiga sanningsenligheten har blivit ett läsarnas krav på hela genren självbiografi.

Liksom tidigare Augustinus håller Rousseau rättegång med sig själv. Dock finner man snart att hans förmenta självutlämnande vänds i sin motsats: det han gjort sig skyldig till var i egentlig mening inte hans fel, utan omgivningens.

I stället för att som Augustinus förklara barnet skyldigt, ytterst till arvsynden, förklarar Rousseau att barnet är gott och oskyldigt och vänder anklagelsen för barnets och sedan den vuxne mannens förseelser mot dem som en gång anklagade barnet.  Det var uppfostrarna som genom sitt oförstånd och sin grymhet förstörde barnet.

Till detta mönster av barnets anklagelse mot omgivningen ansluter sig Myrdal, främst via Jules Vallès, (Barnet) 1878  och Strindberg, (Tjänstekvinnans son) 1886, Redan i en intervju i tidningen Röster i radio inför uppläsningarna av Barndom (innan boken ännu kommit ut) introducerades detta tema. Rubriken var ”Resning i målet för en förtalad femåring”, en rubrik som ett par månader senare kvitterades av Dagmar Edquist i tidningen Arbetet ”Resning i målet för förtalad mor”.

Positionerna var givna. Den vuxne författaren Jan Myrdal hade som barn känt sig vara ständigt fel, ett problembarn, som utan vidare kunde diskuteras offentligt som ett sådant. Den djupa kränkningen mot barnet ville han nu bemöta genom att visa det snälla släktingar försäkrat honom under hans uppväxt: ”du måste ju inse att det inte är dig det är fel på”. Liksom föregångarna vänder han anklagelsen från barnet mot omgivningen.

Detta visade sig vara något oerhört. Omgivningen var ju inte några anonyma föräldrar vem-som-helst, utan två nobelpristagare, tillika socialdemokratiska helgon, nu dessutom gamla och sjuka. Omkring Barndom uppstod en så våldsam debatt att man faktiskt kan tala om en kritikernas rättegång mot författaren Jan Myrdal med både åklagare och försvarsadvokater.

Anklagelserna gick i stort sett ut på att Myrdal beljög och förtalade sina föräldrar. Dagmar Edquists rubrik var sålunda symptomatisk. Hon och andra vänner kunde, menade hon, intyga att Alva Myrdal visst inte varit sådan som bokens Alva, kylig och oförstående, utan en varm och inkännande människa. Andra skribenter ansåg att genren självbiografi förutom att författaren skulle tala en absolut och kontrollerbar sanning i alla detaljer, krävde en anda av förståelse och försonlighet, och att författaren, oavsett vad han upplevt som barn, borde ha tagit hänsyn till föräldrarnas bräcklighet och skonat dem.

Men kritiken hade också andra tongångar. I det rika recensionsmaterialet finns exempel på två slags läsningar: en grupp som likt de ovan refererade läste Barndom i huvudsak som en, sann eller falsk, beskrivning av Gunnar och Alva Myrdal och då upprördes eller gladdes beroende på vilken förhandsinställning de hade till dem. En annan grupp läste boken som en barndomsskildring, en roman. Denna grupp kunde glädjas åt skildringens inre sanning. Den visade verkligheten ur barnets synvinkel, den erinrade sig känslor och stämningar med samma skärpa nu som då och den gjorde det möjligt för läsaren att känna igen sig. Den blev till ett försvarstal för alla barn, som någon gång blivit illa behandlade. Vallès tillägnan i hans bok Barnet hade kunnat gälla även för Myrdals Barndom för dem som läste den så:

"TILL ALLA DEM,  som hade dödligt tråkigt i skolan eller som fick gråta i sina familjer, som tyranniserades av sina lärare när de var barn eller agades av sina föräldrar – dem tillägnar jag denna bok."

Dessa skilda uppfattningar, om man så vill genrebestämningar, kom också att styra värderingarna. Sällan har en bok fått så mycket ovett och så mycket beröm som Barndom.

Temat var givet: I likhet med föregångarna, Rousseau, Stendhal, Vallès, Strindberg redovisas ett antal scener där barnet på olika sätt ställs inför rätta, anklagad, ofta oskyldigt, för någon mindre förseelse. Augustinus snattade päron och befanns skyldig till arvsynd, Rousseau stal ett band och sköt skulden på tjänsteflickan – fast det var nu egentligen inte hans utan den opsykologiska omvärldens fel - , Johan i Tjänstekvinnans son hade inte stulit muttrar, men dömdes fast han var oskyldig.

I Myrdals skönlitterära författarskap är sådana rättegångsscener vanliga. De modärnt progressiva föräldrarna som inte längre slår sina barn kallar in hembiträdet som åklagare och föräldrarna uppträder som domare såväl i den tidiga romanen Hemkomst (1954) som i B. Olsen löper livet ut (1972) Att det oskyldigt anklagade barnet i dessa uttalat fiktiva berättelser är och förblir misshandlat är fullt i enlighet med berättelsens logik. Det får ingen upprättelse. Att Myrdal där använder egna erfarenheter är nog troligt - scenerna påminner mycket om stoff ur Barndom och andra öppet självbiografiska notiser.

Men i Barndom använder Myrdal rättegångstemat på ett annat sätt än de tidigare, t.ex. Vallès. Hos denne upprepas de plågsamma förhören med och misshandeln av barnet efter i stort sett samma mönster. I Barndom varieras motivet med olika aktanter och med olika belysningar. Några exempel:

Som vuxen registrerar berättaren hos sig själv en oväntat häftig, negativ reaktion inför namnet på en tämligen likgiltig person. Han frågar sig varför. Svaret finner han, när han drar sig till minnes en händelse från femårsåldern. Alva och han har besökt inflytelserika bekanta, men Jan har uppträtt olämpligt, högljutt och störande. Följden blir inte en strindbergsk rotting men lika fullt demonstreras en utdragen psykologisk misshandel av barnet, som gång på gång tvingas upprepa att han ångrar sig och ber om förlåtelse.

Att det pedagogiska och psykiska övervåldet mot barnet är minst lika upprörande som ett fysiskt våld skulle ha varit, understryks av kylan i scenen: ”Herseruds vinter”, moderns blonda och kallt flöjtande röst, barnets upprepade handkyssar utan respons från modern, hans tysta invärtes gråt etc. Den förödmjukande förlåtelsescenen dras ut och varieras av Alva och avslutas med att Jan själv skickas att posta det brev om förlåtelse, som han tvingats ”diktera” för modern. Liksom Strindbergs Johan tar sin tillflykt till Lovisa i köket tas Jan om hand av Mary, som ger honom värme och närhet i form av mjölkchoklad och bulle. Episoden avslutas i nollställt läge: ..”och jag var inte ledsen eller någonting.”

Men den vuxne författarens reaktion, trettio år senare, kan ses inte bara som en uppgörelse med Alva som mor utan också som en uppgörelse med hela det programmatiska uppfostringsprogram som hon och andra reformpedagoger lanserade under sken av frihet och självförverkligande åt barnen. Till reformprogrammet hörde också att det inte längre är en fråga om en direkt skuldbeläggning av barnet i religiös eller moralisk mening. Skamsamhället har avlöst skuldsamhället Det är en social blamage Jan har gjort sig skyldig till, inte någon synd. Att skammen inte känns mindre belastande för barnet än skulden är en av de markeringar som Myrdal gör i denna scen.

Där förlorade barnet Jan, men i nästa situation något senare i boken får läsaren möta motpolen till Alva, nämligen den goda modern, farmodern. Skillnaden mellan henne och Alva är att hon är en mjuk och varm, jordnära människa, som verkligen håller av och håller på Jan. Berättelsen är lagd i munnen på Farmor, som vid hög ålder rannsakar sig själv och undrar om hon gjorde rätt eller om hon skadat Jan.

Konflikten gäller en pepparkaka som den treårige Jan i barnsligt trots kastat på golvet. Farmor menar att uppfostran kräver att Jan till varje pris skall ta upp kakan, men han vägrar. Farmor våndas över uppfostrarrollen, men känner sig till slut tvungen att gråtande gå till handgripligheter. Även Jan gråter, men när han givit vika är försoningen fullständig: ”du … tog mig om halsen och grät och sade: Jan är farmors snälla gosse. Visst är du det, sade jag och grät jag med”.

Också i efterhandsperspektivet blir farmor frikänd, då hon ställer sig själv inför rätta: … ”jag ligger ofta vaken om nätterna och grubblar om jag gjorde rätt mot dig den gången eller om jag var för hård.” [ - - - ]  - ”Grubbla inte farmor, sade jag. Det var nog rätt.”

Frikännandet är absolut, även i den vuxnes domslut.

I den tredje scenen, den som mest för tankarna till Strindbergs muttrar, är det återigen Alva som uppträder som vittne och åklagare. Hon ertappar Jan i färd med att snatta köttbullar ur kylskåpet. Hennes oväntade närvaro i köket (”Mary måste ha varit ledig den dagen för Alva kom ut i köket”) väcker känslan av skuld. ”Nu syntes hålet efter köttbullen. Det lyste som ett såsigt sår i köttbullsmängden”… Alva öppnar möjligheten för värre förseelser med sitt generaliserande ”om du skall göra någonting som är förbjudet”, ytterligare accentuerat ”om du stjäl…” Genom ordvalet har hon egentligen redan avfattat domen: Jan är en tjuv! Jämför Johans upprörda tanke efter straffet för muttrarna: ”Och så tjuv till!” Skamstraffet följer på skuldbeläggningen.

Men så följer omvändningen av berättelsen. I stället för fysiskt straff tillämpar Alva sina förfinade, av barnet redan så avskydda psykologiska metoder: hon visar Jan hur han i framtiden kan stjäla utan att bli upptäckt och uppmanar honom så att ta en köttbulle till. Efter ännu ett omarrangemang av köttbullarna sammanfattar hon sin moral: ”Så sade hon. Nu ser det naturligt ut. Nu kan ingen se att du tagit köttbullar olovandes.” Jan reagerar mot falskheten med bokstavlig avsmak. ”Nu var köttbullssmaken en kall och fet hinna i munnen.” Barnet som inte i likhet med Strindbergs Johan ”piskas till sin första lögn” utan i stället med raffinerade metoder fostras till falskhet, genomskådar och dömer. Liksom i en del andra episoder kan han själv verkställa straffet, här genom att tillsammans med den nu förhatliga köttbullen bokstavligen utspy falskheten och därmed också den falska modern ur sin mun.

Det refraktära barnet kan också straffa än mer direkt, åtminstone i fantasin. Gunnar och hans vän har tråkat Jan för hans fetma. De störtas ned i helvetet:

"Jag tittade på dem och gjorde dem små som om man såg dem bakvänt i en kikare. Sedan tryckte jag på min hemliga pedal och nu öppnades luckan och med ett vansinnigt vrål störtade Gunnar och Rolf Bergman ner i underjorden. Lågorna slog upp. [- - -] Lågorna fladdrade kring dem och de stektes på spett. De levde hela tiden. De sprattlade och fäktade och det fräste om dem."

I de följande delarna En annan värld och Tolv på det trettonde ställs inte tolvåringen längre bokstavligen inför rätta inom familjekretsen. Gunnar och Alva är ofta frånvarande och Jan är fullt i stånd att på någon distans både bedöma och döma dem. Deras missgrepp registreras noggrant, men det är snarare frågan om övergripande anklagelser mot föräldrarna än en gestaltning av dessa i enskilda rättegångsscener. I Tolv på det trettonde får Jan under en presskonferens reflektera invärtes över situationen på ett mera generellt plan:

"I vår familj gavs det inte stryk, brukade de säga och berätta om hur barn pryglats förr i världen. För det Gunnar gjorde när han ilsknade till kallades inte stryk utan det hette i familjen då bara att han retades. [- - -]
Jag kunde säga till journalisterna: - Vår familj är inte gammalmodig, den är i stället modärn och pedagogisk med en klart behavioristisk uppfostringsmetodik och därmed en beprövad och psykologiskt vetenskaplig och graderad straffskala för barnen."

De yngre syskonen behövde inte straffas,

"Men det skulle vara rättvist straff mot mig efter ordentlig diskussion där jag hade rätt att försvara mig med ordentliga argument. Fast när jag kunde göra det och lärde mig svara dem på deras eget sätt då sade de att jag var sofist. Sedan blev det ett allvarligt familjesamtal om moral och ansvar och respekt för normer där det var meningen att jag skulle svara med att säga att jag förstod hur rätt de hade och gjorde jag inte det blev det böter som drogs från veckopengen.”

Tolvåringen får genom sitt ironiska tonfall överta åklagarrollen mot föräldrarna och anklagelsen gäller deras falskhet som han utan vidare genomskådar.

Hela Barndomsserien är sålunda en det kränkta barnets rättegång, där gång efter gång nya oförrätter demonstreras och där barnet efter hand bjuder allt mera motstånd.  Här befinner sig protagonisten så långt borta som möjligt från de tidiga självbiografernas självrannsakan eller t.ex. Augustinus avståndstagande från det barn han en gång var. Barnet går ingalunda till rätta med sig självt. Ännu mindre tar det den fientliga vuxenvärlden i försvar genom att i minnets försonande ljus söka förklara och förstå.. Undantagna från rättegången är de goda släktingarna, de som ”höll på mig” främst representerade av den som får representera den goda modern, nämligen farmodern. Mot de övriga står barnets efter alla år färska anklagelser.

Allt detta förefaller dystert och Barndomsserien slutar också mycket dystert med Jans förtvivlan över att inte få återvända till det Amerika, där han funnit frihet och självständighet. I stället är han instängd i ett Sverige som inte tycktes bjuda honom någonting av värde.

Ändå är detta inte dyster läsning. Vi vet att Jan Myrdal klarade sig. Och vi tror gärna att även berättelsens Jan, som genom de tre böckerna blir allt starkare och mera självständig, som ständigt skaffar sig nya strategier, nog kommer att klara sig. Det bör bli berättelsens facit för framtida läsare.