Debatt i Göteborgs-Posten om Leninpriset, eller om Lenin

Samma dag som Maj Sjöwall tog emot Jan Myrdals stora pris - Leninpriset, 13 april 2013 i Varberg, publicerar Göteborgs-Posten en debattartikel av Bo Rothstein, professor i statsvetenskap på Göteborgs universitet. Han diskuterar inte det litterära priset eller Maj Sjöwalls för- eller nackdelar, bara ifrågasätter om det är riktigt att "hylla Lenin".

17 april kommer ett svar av Stefan Lindgren, författare till bland annat en biografi över Lenin. Dagen efter av Jan Myrdal. Och därefter återkommer Rothstein.

Bo Rothsteins artikel med rubriken Leninpriset främjar inte en rättvisare värld finns här på Göteborgs-Postens hemsida.

 

Leninpriset vidgar debatten

 

Ingen fredsvän kan annat än hylla Lenins ingripande i världshistoriens gång, skriver författaren Stefan Lindgren i en replik till Bo Rothstein, säger Göteborgs-Posten i sin ingress.

Bo Rothstein menar att Jan Myrdals Leninpris inte främjar en rättvisare värld. Enligt honom var Lenin en ”utilitarist” som cyniskt accepterade att offra människoliv och demokratiska rättigheter för att uppnå sina mål.

Ska man förstå det så att Lenins samtida kollegor statsledare – Clemenceau, Asquith, Nikolaj II och kejsar Wilhelm, som tillsammans skickade 17 miljoner människors i döden i första världskriget – var altruister? Och att det före Lenin rådde ”demokratiska rättigheter” i Ryssland, som han ”offrade”?

Logiken haltar, som så ofta när det handlar om politiska konjunkturer, i detta fall den nyliberala triumfalism som följt på Sovjetunionens upplösning.

Vi kan vara överens om att sovjetsystemet aldrig uppfyllde den västerländska demokratins normer, vilka Lenin hånade som ett tomt utanverk. Likväl kan man, som de flesta ryssar gör, hävda att det var ett väldigt framsteg från tsarens självhärskardöme.

Man måste förstå den stora lockelse detta experiment hade på bland annat arbetare i Sverige. Bara 19 procent av svenskarna hade rösträtt när arbetar-, bonde- och soldatråd tog makten i Ryssland. Semester, åtta timmars arbetsdag och daghem var alla rättigheter ryssarna fick före oss. ”Rätten till arbete”, som för en kort tid infördes av Robespierre i den franska författningen, skrevs in i den ryska och är nu även legio i europeiska författningar – dock realiseras den allt sämre

Till Lenins största och oomtvistliga insatser hör förstås att han förde Ryssland ut ur första världskriget, som kostat landet 2,3 miljoner döda. Oktoberrevolutionen inspirerade också tyskarna till en revolution som fällde kejsardömet och framtvingade fred på västfronten (vi fick rösträtt på kuppen). Ingen fredsvän kan annat än hylla Lenins ingripande i världshistoriens gång.

Rothstein anför ett telegram från inbördeskriget till bevis för att Lenin ville ”godtyckligt avliva helt oskyldiga personer bara de tillhörde en särskild social grupp”. Jag kan rekommendera Rothsteins studenter att använda det han skriver till en övning i källkritik.

Lenins telegram 11 augusti 1918 skrevs under brinnande inbördeskrig då 14 länders interventionsarméer stod på rysk mark, redo att ”kväva bolsjevismen i sin linda” (Churchill). Det kriget kostade Ryssland ytterligare 700 000 döda. Lenin beordrade, kan det tyckas, grymma metoder för att i sin tur kväva en upprorsunge mot sovjetmakten i Penza. Upproret kvästes dock inte enligt Lenins upphetsade telegram: 13 upprorsmän avrättades för att ha mördat fem statliga spannmålsindrivare och tre medlemmar i en bysovjet. I huvudsak löstes problemen i Penza med agitation, som samme Lenin i ett annat telegram hade lovat extra pengar till. (Se ”Lenin . Neizvestnyje dokumenty”. 1999, s 246-47. ISBN 5-86004-128-4). Verkligheten var med andra ord mer mångfacetterad än Lenins handskrivna not.

Vid samma tid arkebuserades runt om i Europa tusentals soldater för ordervägran.

De hårda angreppen på Leninpriset från personer som Bo Rothstein, Kjell Albin Abrahamson eller Carl Bildt tycks alla utgå från att det ska råda konsensus om bilden av Lenin som en massmördare. Att priset utmanar det kravet förhöjer faktiskt dess legitimitet.

Skenbart harmlösa konsensuskrav ligger i nästa steg till grund för administrativa ingripanden, outtalade kriterier vid utnämningar etc. Det vill säga en åsiktskontroll, naturligtvis under hycklande bekännelser till yttrandefrihet.

Om det ryska folket, som i alla fall har de mest direkta erfarenheterna av Lenin och hans arv, är djupt delat i sina bedömningar (betydligt fler är positiva till Lenin än de som är fördömande, och sympatin tycks öka.), kan man ju misstänka att ett unisont fördömande i ett grannland som Sverige styrs av annat än rent historiska överväganden. För politiker som förespråkar ”enda vägens politik” är naturligvis blotta förekomsten av andra vägar anatema.

Leninpriset vidgar debatten. Det återinför en central gestalt i bilden av första världskriget. Det stimulerar diskussion och forskning om hur man ska bedöma den sovjetiska erfarenheten. Akademiker som Bo Rothstein bör inse att det även vidgar deras frihet.

Stefan Lindgren författare Här är texten på Göteborgs-Postens hemsida.


Rothsteins text kräver en principiell kommentar

 

Min ungdomserfarenhet har visat sig möjliggöra insikt och medvetna val i en ständigt komplex verklighet, skriver Jan Myrdal i en replik till Bo Rothstein med anledning av Leninpriset, säger Göteborgs-Posten i sin ingress.

Professor Bo Rothstein tillhör fåtalet ofta vettiga och kunniga bland de borgerliga svenska akademikerna men hans text ”Leninpriset främjar inte en rättvisare värld” kräver en principiell kommentar. Principiell, ty om Lenin, Mao och Demokratiska Kampuchea har jag skrivit och kan jag skriva mycket. Här på ett begränsat utrymme två grundfrågor:

Det ena nyckelresonemanget i hans inlägg är: ”Men trots Aristoteles enorma betydelse för vårt sätt att se på politik så finns det veterligen inget statsvetenskapligt pris till hans ära. Skälet är enkelt – Aristoteles försvarade slaveri och kunde inte tänka sig att kvinnor skulle ha med politik att skaffa.”

Detta är snävsynt. Aristoteles (384 – 322 före vår tideräkning) kunde inte vara i någon nutida mening demokrat eller feminist. Däremot torde de flesta nu verksamma intellektuella världen över oavsett ideologi dela Karl Marx omdöme i ”Kapitalet”: ”Aristoteles, forntidens störste tänkare”. Om det inte finns något statsvetenskapligt pris i hans namn borde den Humanistiska fakulteten vid Universitetet i Göteborg - om nu den Statsvetenskapliga är oförmögen därtill - snarast inrätta ett sådant internationellt pris för banbrytande insatser.

Det andra – det som förklarar Rothsteins bristande tvesyn – är: ”Jag tillhör en generation som närde stora förhoppningar att länder som Kuba, Vietnam, Kina och Zimbabwe efter sina revolutioner skulle demokratiseras och komma att införa demokrati och mänskliga rättigheter.”

Jag är generationen äldre, hade inte bara fördelen att växa upp i en starkt intellektualiserad miljö där de stora borgerliga revolutionerna i vår kultur; Nederländerna, England, Nordamerika, Frankrike ständigt var närvarande även vid middagsbordet samman med resonemang om ansvaret för Första världskriget, Per Albins politik under det finländska kriget 1939/1940 och avvägningarna kring ”permittenttrafiken” sommaren 1940. Utan därtill läste jag av egen vilja dessa världskrigsår från trettonårsåldern den flod av dokument vilka såväl ententestaternas och senare även Sovjetunionens som Tyska rikets legationer skickade mina föräldrar. Jag tvangs ta ställning. Det tyska materialet var alls inte bara hitlersk rasidioti; därifrån kom högklassigt material om såväl brittisk-franska krigsplaner vintern 1939/1940 som Förenta staternas imperialism i Latinamerika och brottsligt brittiskt kolonialvälde. (Detta har jag kvar här i biblioteket.)

De nazistiska politiska morden, rasförföljelserna och koncentrationslägren kände jag till sedan barndomen (det satt ju också sådana emigranter vid bordet), och åtminstone sedan 1942 kände jag till den hitlerska massutrotningspolitiken mot judar och framförallt slaver.

Men jag kände också motsanningar. Det tyska Katynmaterialet och deras utställning vid Strandvägen tog jag del av och menade att det skulle kunna utredas efter kriget. Att det brittiska luftkriget var krigsförbrytelse – och därtill icke effektiv krigföring – var jag klar över. Diskuterade det med min farbror, den socialdemokratiske folkskoleläraren och luftskyddsrepresentanten Gösta Gestad. Churchills ansvar för det brittiska folkmordet i Bengalen (kanske två miljoner offer, kanske fem miljoner, det är inte färdigräknat) kände jag till. När John Scott, OSS representanten i Stockholm, våren 1944 på Grand Hotell i Stockholm bjöd på vitvin och gav mig de franska trotskisternas material kunde jag därför i läsningen tydligt se både vad de hade rätt i – att också de allierade var rovgiriga imperialistmakter – och vad de hade fel i – att man därför borde se de tyska soldaterna som klassbröder fast i uniform och bekämpa de allierades kommande landstigning. Hitlertyskland var värst och måste i grund kämpas ned.

Så skiljer sig min och Rothsteins bestämmande ungdomserfarenhet. Jag menar att min, under dessa sjuttio års praktik, har visat sig möjliggöra insikt och medvetna val i en ständigt komplex verklighet under det Rothsteins snävar in och leder till normal västvärldlig akademism.

Jan Myrdal författare Här är texten på Göteborgs-Postens hemsida.

Här är till sist Bo Rothsteins avslutning i Göteborgs-Posten med rubriken Mänskliga rättigheter "triumf" som inte får kränkas där han inte direkt bemöter Lindgrens eller Myrdals argument och som avslutas med "idén om individuella rättigheter".