Ära att få tala till Sven Lindqvist och Jenny Wrangborg

När Jan Myrdal för fjärde gången i Varberg talar vid prisutdelningsceremon för Jan Myrdals litterära pris – som han själv inte beslutar om – ser han att pristagarna bildar ett mönster, en utfälld solfjäder, skapar en kulturell profil av annat slag än den såväl officiellt som officiöst accepterade akademabla.

Mattias Gardell, Roy Andersson, Kajsa Ekis Ekman, Maj Wechselmann, Martin Schibbye, Sven Lindqvist, Jenny Wrangborg.

Det är en ära att i dag få tala till Sven Lindqvist och Jenny Wrangborg. Mer än en ära, en glädje, jag har ju läst dem. Det bör sägas. När det är sagt vill jag ta upp något allmänt och grundläggande. Nu när dessa priser delas ut för fjärde gången börjar med namnen på pristagarna för första gången på länge en klart synlig samtida svensk samhällelig kulturell profil framträda:

Mattias Gardell, Roy Andersson, Kajsa Ekis Ekman, Maj Wechselmann, Martin Schibbye, Sven Lindqvist, Jenny Wrangborg.

Den kulturprofilen blir som en utfälld solfjäder. Inte snäv, inte ideologiskt renlärig eller möjlig att sätta gängse etikett på. Dock just som en utfälld solfjäder med tydligt markerade gränser.

Att jag själv ser det specifika med denna i nuet på en gång breda och avgränsande svenska kulturprofil innebär inte att det jag ser därmed är allmänt och för andra giltigt. I vad mån det är så kommer så småningom att visa sig. Dock vill jag nu redovisa min syn.

En radikal och ställningstagande tvesynthet säger jag för att ta de stora orden först. Dialektisk insikt för att tala med med Hegel. Med honom inse både att det är lika omöjligt att ta språnget ur sin tid som att springa från sin skugga och att vi som människor skapar oss själva och det därmed blir oss möjligt ställa tillvaron på huvudet, på förnuftet; revolution kallas det.

Tag namnet på en av dagens priser: Robespierre-priset. Det ligger mer än två sekel av smuts och fördom över namnet men den som går till källorna kan själv läsa Maximilien de Robespierres demokratiska rättighetsförklaring från 1793.

Med dess paragraf 10 upphävde han den absoluta äganderätten i 1789 års förklaring. Den rätt som än i dag nyliberalt används för att bevara utsugning och monopolförtryck. Han skrev:

"Samhället är skyldigt att sörja för alla sina medlemmars uppehälle, antingen genom att förse dem med arbete eller genom att garantera existensmedel åt dem som är ur stånd att arbeta."

Sjuka, arbetsoförmögna, gamla och föräldralösa barn skulle vårdas av samhället och samhället skulle stå för såväl den elementära som den högre utbildningen. Kostnaderna för allt detta skulle proportionellt efter förmögenhet betalas av samhällets medborgare. Slaveriet skulle avskaffas och rösträtten vara allmän.

Så formulerade Robespierre de grundprinciper som i Europa efter Andra världskriget blev kärnan i de reformistiska strävandena till social välfärdsstat.

De politiker och ideologer i våra länder som i yrket verkade för detta projekt erkände naturligtvis inte arvet från Robespierre. Troligen hade de aldrig läst honom. Nu försörjer de sig ju också mest med att nyliberalt avveckla det som i vårt land nyss kallades folkhem.

JM_1790

Men för den som förmår se stereoskopiskt, med djup, tvesynt alltså, framträder just den borgerliga vänsterns Maximilien de Robespierre på gott och på ont bakom de reformer folk hos oss kämpade sig till under nittonhundratalet.

Kämpade sig till var de viktiga orden. Det bestämmande dessa senaste femtusen år eller så av klassamhälle är inte (det i officiell epik och dikt och historieskrivning hyllade) handlandet uppe i toppen på samhällspyramiden utan hur skeendet drivs i basen. Båda årets pristagare har i sina arbeten konkret visat att det är underifrån - som Lenin skrev till Gorki – den stora översikten blir möjlig.

Jag var i Indien i februari - mars för att där lansera upplagorna på min nya bok: Röd stjärna över Indien. Till den indiska statens dubbelhet hör att jag erhöll visum för detta. Om än ett till en månad tidsbegränsat ett och att jag stod under ordentlig polisbevakning. Men i Dandakaranya-djungeln, Kolkata, Hyderabad, Ludhiana, Delhi var det en fråga mina värdar, naxalitledarna i djungeln, aktivister för politiska rättigheter, radikala studenter, indisk vänster från gamla ghadarpartister till maoister ville ha svar på:

– Hur ställer sig arbetarklassen, det arbetande folket och det som kallar sig vänster i de västliga länderna till de pågående koloniala och imperialistiska krigen?

Frågan var mig mycket svår. Fredsarbete och solidaritetsarbete i våra länder finns. Uppoffrande och ibland nästan framgångsrikt. Dock därbakom öppnar sig de stora och tunga frågorna; varav en avgörande ställdes vid inledningen till vår epok av imperialistiska krig:

Det var i augusti 1914 den dåtida europeiska folkliga framtiden bröt samman. Enhälligt hade den starkaste världsorganisation historien dittills sett – Arbetarinternationalen – på sitt extraordinarie möte i Basel 24 – 25 november 1912 i detalj analyserat det kommande kriget och representanterna från partier och fackliga organisationer världen över enhälligt antagit resolutionen om hur man skulle handla vid ett krigsutbrott för att omöjliggöra kriget och krossa det kapitalistiska system som gav upphov till det.

När det enligt teorierna tydligt förutsedda kriget två år senare blev verkligt då gjorde de som valts till ledare i denna International inte som de lovat i Basel utan de röstade för kriget och ledde sina väljare och medlemmar ut i skyttegravsdöden, massdöden. Det fanns då den hösten ytterligt få undantag – Lenin var en av dem.

Men varför detta massdödliga och totala moraliska sammanbrott? Den 3 mars 1915 påpekade Lenin (omtryckt i Gegen den Strom 1918) att de officiellt revolutionära i tyska riksdagen röstade för kriget för att 11 000 tyska socialdemokratiska funktionärer inte skulle förlora sin försörjning och partiet riskera de 20 000 000 Mark det hade i sina tidningar.

De döda dog av institutionella skäl; de dödades. Det de byggt upp till sitt försvar blev instrumentet för deras död.

Så har det visat sig fungera också fram i vår tid under denna de nya krigens tid. Det instrument Lenin själv sökte forma slog om och ledde till urartning och sammanbrott för en stat som dock förmådde stå Hitlertrupperna mot. Våra egna arbetarrörelseidkare, i Sverige som Norden som Europa, har dessa senare år heller inte kunna hålla sig när nya imperialistiska krig inletts, de ställer in sitt folk i ledet och skickar soldnärer. Vänster i våra länder är som tysk socialdemokrati under Första världskriget. Nu är den ju därtill inte ens medlemsfinansierad utan statsfinansierad.

E pur si muove. Dock rör hon sig. I vår livstid upplever vi hur imperiekrigen fortsätter men samtidigt bryter kolonialismen samman och stora folkliga motrörelser tvingar de i nedgången allt mer vildsint klösande imperierna till återtåg.

Dock därbakom en ohyggligare sanning; en som Sven Lindqvist arbetat med. Våra samhällen bygger på massmord. 

I Indien tog jag två exempel. Det ena vill man - särskilt på så kallad vänsterkant - inte erkänna; det andra känner man inte till. Jag nämner dem nu i korthet. Från den internationellt övervakade Saaromröstningen 13 januari 1935 blev det tydligt att det tyska folket faktiskt stödde Hitler. 97,9 procent av de röstberättigade röstade. Av dessa röstade 90,36 procent för Hitler; för omedelbar anslutning till Tredje riket. Inte av okunnighet om Hitlerfascismens brott, de var uppenbara redan då, och inte av ideologiskt/psykologiskt konstiga skäl som nationalism och antisemitism utan av enkla materiella skäl. "Först kommer käket, sedan moralen."

Titta på tysk arbetslöshetsstatistik 1933 till 1938! Upprustningen för ett nytt krig gav folket bröd. Men mer än så! När Hitlertrupperna härskade över större delen av Kontinentaleuropa då pressades de härtagna ländernas folk allt djupare ner i armod för att hålla levnadsstandarden uppe för herrefolket. Därtill kom att de tyska soldaterna inte bara mördade och plundrade på order, de stal också för egen räkning. Bertolt Brecht beskrev detta i "Vad fick soldatens fru?" Ja efter alla godsaker från Frankrike och Danmark var det från Ryssland änkedoket hon fick. Eller som versen lyder i Jan Hammarlunds version:

"Säg vad fick soldatens fru
från det vintriga Stalingrad
från Ryssland fick hon ett änkedok,
ett begravningsdok och ett änkedok.
Det fick hon från Stalingrad"

Men inte blev änkorna medvetna för det! Och vad med de dödas kamrater? Den vanlige menige tysken i öster hade själv deltagit i de stora folkmordsbrotten, doppat sina händer i blod, blivit medskyldig. Av feghet inför de eventuella följderna stödde han Hitler. Därtill kom den starka tyska propagandan om hemliga vapen och den ytterligt välorganiserade nazistiska folkhjälpen för luftkrigets offer (läs Klemperers dagbok).

Hitler hade såvitt jag förstår vunnit seger i allmänna hemliga val i Tyskland ännu nyåret 1945. Något vi då av taktiska skäl inte sade. Nu när Tyskland åter dominerar kontinenten knips det mun än hårdare om den sanningen.

Det vi kallar vår västerländska kultur vilar på folkmord. Också jag har skrivit om det förr, tar här bara en fråga: Massmordet på de autochtona i Nordamerika. Nu talar jag inte om tjugo miljoner döda i Mexico, jag talar om massmordet på "indianer" i det som blev Förenta staterna.

Folkmordet fick sin juridiskt formella utformning när president Andrew Jackson undertecknade The Indian Removal Act den 28 maj 1830. Det gällde jorden. "Indianerna" hade då börjat med modernt jordbruk. Slavägarstaterna ville ha "indianernas" jord då deras egen bomullsodling sugit ut jorden till dess de i Georgia måst börja gå över till produktion av slavar i slavfarmer. Konflikten om denna jord blev intensiv och fortsatte in i inbördeskriget då  president Lincoln den 20 maj 1862 undertecknade den Homestead act som gav envar, vit eller färgad, som inte tagit till vapen mot Förenta staterna, rätt till "indianernas" jord.

Den lagen var progressiv. Den gav möjlighet för de från despotiernas Europa flyende få jord och frihet. Den skapade en klass av självständiga farmare. En av grundvalarna för ett republikanskt Förenta staterna i Nordamerika. Det är sant men sant är också att den var en folkmordslag som avslutades med massakern vid Wounded knee den 29 december 1890 då "indianernas" väpnade kamp nådde sitt slutliga nederlag.

Märk dikotomin. De från Europas despoti flyende nådde sin frihet genom det folkmord som sedan gav dem möjlighet att bilda stora socialistiska massrörelser i Förenta staterna från Första Internationalens tid fram genom segrar och nederlag  till de stora nederlagen de senaste decennierna.

Vi vet detta. Det är vår tid och vår värld. Men just i denna har vi att arbeta. Vi vet att vad man kunde kalla de våra hela tiden kämpat mot. Minns abolitionisterna på 1850-talet, minns det (fåtal) som med Marx stod upp för det indiska folkets rätt i vad britterna kallade "myteriet" 1857, minns den handfull som vägrade krigshysterien 1914 och tänk på sådana i dag som den grupp vilken nyss arresterades efter att fredligt sökt storma det i Europa som Asien krigande NATOs högkvarter i Bryssel.

Vi vet att det bestående blott är tillfälligt och att härskande sanningar med nödvändighet slår om i sin motsats. Makten av i dag är en papperstiger. Men papperstigrar har verkliga klor som ordförande Mao påpekade och kommer att använda dem vår tid ut och långt längre än så.

Men det finns en fara med de stora perspektiven. Det blir lätt att förenkla. Konsten är heller inte enkel. Vi kan tala om den litterära kampen mot krigets meningslöshet och betydelsen av litterära skildringar som Remarques På Västfronten intet nytt. Sedan läser vi Ernst Jüngers I stålstormen. Den skildringen av vidrig massdöd är än hårdare - och därtill litterärt långt mer lysande - än Remarque. Dock verkar den tvärtemot. Den brändes inte 1933. Hitler älskade den. Inte för att Jünger var nazist utan just för hans inspirerande skildring av dödens meningslöshet.

Och går vi till oss själva, utnyttjar jaget också i konsten då inser vi - eller drivs vi att inse - att vi själva styrs av starka krafter långt nere i personlighetsstrukturen. I bästa fall kan vi medvetandegöra oss - exempelvis ta Freud eller Reich eller någon annat teoretiker till hjälp. På trettiotalet gjorde flera av våra föregångare det. Själv kände jag både Erik Blomberg och genom Nic Waal Sigurd Hoel. (Läs Sigurd Hoels och Nic Hoels brevväxling!)

Vid snart åttiofem års ålder vet jag alltså att också jag styrts och styrs av känslovågor långt tyngre och kanske mörkare än dem jag kan höra beskrivas i välvilliga konsumentupplysande program som Ligga med P3 där jag kan få veta hur sperma smakar, hur flickor gör när de onanerar eller risken att få spansk krage om man har trång förhud. Våra verkliga passioner är mer komplicerade än så. Heinrich Mann skildrade ju inte "en tyranns undergång" genom professor Unrath år 1905 (filmen Blå ängeln kom 1930) utifrån enbart. Han skrev om sig själv och tog känslan ur det äktenskap han skulle ingå trettio år senare med Nelly. (Som förföljdes av den finare brodern Thomas och hans intriganta hustru.)

Medvetenhet har jag sagt. Visst. Men också insikt om att det finns starkt styrande krafter långt nere i personligheten. Om dem har inte bara Sven Lindqvist utan även jag - liksom så många, många andra av oss - sökt skriva.

Sammantaget anser jag allt detta skapar en kulturell profil av annat slag än den såväl officiellt som officiöst accepterade akademabla.


 

Relaterade artiklar (efter tagg)