Ett bibliotek att fundera på: Bertolt Brechts

Nättidningen Kulturen presenterade 10 februari 2011 en artikel av Jan Myrdal om Bertolt Brechts bibliotek som det var vid hans död 1956. Här är Kulturens ingress:

Vilka var böckerna Bertolt Brecht använde sig av i sitt skrivande?

Jan Myrdal har närmare skärskådat Bertolt-Brecht-Archivs nya praktutgåva av den bibliografiska förteckningen över författarens efterlämnade bibliotek.

Nu har Bertolt-Brecht-Archiv i en tjock och dyr volym på Suhrkamp gett ut en kommenterad förteckning över de 4.218 titlar vilka utgör Brechts efterlämnade bibliotek.

Nå, mycket förlorade Brecht under de år då han oftare bytte länder än skor. Till exempel är den Villonupplaga han bevisligen begagnade till Tolvskillingsoperan borta. En del volymer fick han från sin son Stefan. Annat tillhörde kvinnorna kring honom. En stor del av den läsning som påverkade honom sköttes också av dem honom förutan och kom aldrig att ingå i hans bibliotek. En hel del är tillfogat efter hans död som de 144 volymer vilka tillhört hans bror i Augsburg. Ytterligare annat bara anlände särskilt under Berlinåren dedikationsexemplar vilka aldrig ens skars upp.

Därtill vet man naturligtvis inte vad han gett bort, vad som lånats och aldrig återställts. Trots det finns det en del att resonera om kring de efterlämnade böckerna.

Att Brecht läste deckare är känt. 390 stycken förtecknas i avdelningen Kriminallitteratur. De övertogs, lånades, lämnades bort tillsynes slumpartat. Han och grannen Jürgen Kuczynski bytte deckare och cigarrer med varandra, sägs det. Ja, kanske Kuczynski plockat russinen ur samlingen ty vad som återstår är som läshörnan i ett anglosaxiskt middle-brow pensionat i mitten på femtiotalet. Inte för att det är helt dåligt. Det mesta av vad som står i detta deckarbibliotek Brecht efterlämnade fanns väl med bland det jag själv hade i min etta på Skånegatan i Stockholm för femtio år sedan då när han dog.

Men de intressantare författarna finns knappt med i samlingen. För Brecht fattas såväl Eric Ambler som W. R. Burnett, David Goodis, Samuel Dashiell Hammett och Horace McCoy. Ja, i hans hyllor står inte ens sådana som Edmund Clerihew Bentley och Nicholas Blake (Cecil Day-Lewis) för att inte tala om de festliga (och in på fyrtiotalet ännu revolutionära) Rex Stout och Gypsy Rose Lee (Barbara Stanwyck gjorde huvudrollen i den film Lady of Burlesque som byggde på hennes The G-String Murders).

Märkligt nog för den Brecht som läste in sig på förlagorna för att kunna skriva ut Tolvskillingsoperan tyder detta på att han bara använde sig av denna uppslagsrika populärlitteraturgenre som ett slags skval. Ungefär som en snickare vilken låter radion stå på och flöda muzak under det han arbetar.

Men annat är intressantare. Samuel Becketts I väntan på Godot läste han i tysk översättning. Eller rättare sagt, han arbetade med den tyska översättningen. Bearbetade utförligt och omsorgsfullt de 33 första sidorna av texten med kulspetspenna i två omgångar.

Att Brecht efterlämnade nitton volymer Thomas Mann men blott tre volymer Heinrich Mann förvånar lite (fem blir det för Heinrich Mann om man även räknar hans översättning av Anatole France och hans förord till en av de första koncentrationslägerrapporterna från 1934). På vår kant till skillnad från bland den finare borgerligheten var det ju då som nu Heinrich och inte Thomas som var den intellektuellt och konstnärligt (för att inte tala om politiskt) betydelsefulle av bröderna Mann. Själv upplevde jag att nobelpriset till Thomas var en medveten politisk skymf mot den betydligt djupare Heinrich.

Om den då under efterkriget samtida skönlitteraturen är inte mycket att säga. En hel del har skrivits av vänner och arbetskamrater som Vladimir Pozner men det mesta har väl bara kommit och blivit kvar. Fast mycket ryskt exempelvis är läsvärt. Men jag noterar att han måste ha slängt den antologi, Freundschaft siegt, från 1951 som jag vet att han fick det var ju min bokdebut. (Den unge författaren JM alltså samman med Johannes R. Becher, Nazim Hikmet, Pablo Neruda, Arnold Zweig och andra; vilket fortfarande gör mig glad när jag ser volymen.)

Dock är klassiker som Shakespeare, Schiller och Goethe ordentligt lästa. Förstrukna (till arkivariers fasa med rödpenna, blåpenna, bläck och blyerts!) och kommenterade. Offenbachs Les Contes d'Hoffmann/The Tales of Hoffmann har han tryfferat med fem maskinskrivna sidor. En text långt intressantare än Jules Barbiers lite platta originallibretto. Att detta Brechts utkast aldrig kom till användning som filmmanuskript är en stor förlust.

Lutherbibeln, både faksimilutgåva och arbetskopia, ordentligt läst och förstruken med rödpenna. Där finns möjlighet att undra varför Brecht valde den versen och den, men inte den. Men att han kunde sin Bibel vet man ju redan från hans stycken.

Tre avdelningar är riktigt goda. Dels de grekiska och romerska klassikerna. Ett omfattande urval i goda upplagor. Många volymer i samlingen ordentligt genomarbetade. Till Aristoteles Über die Dichtkunst (Om diktkonsten) skrev Brecht på maskin (med blyertstillägg) åtta sidor kommentarer. Också Horatius, Livius, Plutarkos, Suetonius och Vergilius förstrukna och kommenterade. Därtill många upplagor Homeros (på latin, tyska, engelska). De hyllorna skäms inte för sig.

Filosoferna har fascinerat honom. Bacon förstruken liksom olika volymer i hans samling Hegelutgåvor. Men kanske mest uppslagsrikt är hur Brecht arbetade med Mê Ti, des Sozialethikers und seiner Schüler philosophische Werke i Alfred Fornes utgåva från 1922. Den har han låtit binda i Svendborg under sin exil i Danmark. Denne Mê Ti, som nu transkriberas till Mozi verkade ca 470 till 390 före vår tideräkning. Om Konfucius var de övres, de bildades, företrädare var Mozi hantverkarnas, de undres. Han var tekniker och uppfinnare. En specialist på bland annat fästningsbygge och belägringsteknik men en krigsmotståndare som vägrade låta denna sin kunskap tjäna erövrare. Som filosof själva motsatsen till Konfucius; dialektiker, logiker, utilitarist, motståndare till riter, motståndare till någon inskränkt plikt mot familjer och klaner; allmänkärleken innebar omsorg för alla oavsett familjeband. Denna allmänkärlek är, enligt Mozi, inte en välljudande fras utan det enda verkligt praktiska. Den är för människorna lika naturlig som att vatten faller och eld stiger.

Människorna kan också själva styra sina liv genom att iaktta världen och bedöma händelser och föremål genom att studera deras orsaker, deras funktion, deras historiska bakgrund och därmed skilja lögn från sanning. Krig och ceremonier som dyra begravningar även sådant som musik för övrigt är sådan onyttighet som inte tjänar människorna i deras liv.

Mozi organiserade också sina lärjungar tekniker och hantverkare till en disciplinerad grupp. Hans lära fördömdes, skrifterna brändes, mohisterna förbjöds och förföljdes under Qin och Han men Mozi blev åter av betydelse under tiden före det förra sekelskiftet, för Sun Yat-sen och framförallt för Mao Zedong och för det som blivit dagens Kina. Mozis lärosatser återkommer ännu under den nu pågående partikongressen i Beijing. Frågeställningarna från Mozi vem tjänar detta? har betytt mycket för Brecht i hans arbeten. Men det är inte bara så att Brecht själv strukit för och kommenterat i Mê Ti, också Karl Korsch har gjort kommentarer. Kommentarerna till Mozi blir en marxistisk dialog mellan Brecht och Karl Korsch.

Ty Karl Korsch var en marxistisk filosof vilken i likhet med Brecht under en mångtydig tid med sina ord på en gång verkat inom och verkat på sidan av den kommunistiska världsrörelsen.

Deras marxistiska dialog fortsätter sedan i den politiska avdelningen av Brechts efterlämnade bibliotek. Inte bara Marx och Engels och kommentarvolymer till dem utan såväl de då i DDR fördömda som Bucharin, Zinovjev och Trotskij som de då ortodoxa Lenin (Aus dem philosophischen Nachlass ordentligt genomarbetad), Stalin och Mao (om motsättningar). I dessa volymer förstrykningar, understrykningar och kommentarer. Moskvarättegångarnas protokoll naturligtvis liksom den trotskistiska motskriften.

Att Brecht hade Koestlers självbiografi (Den osynliga skriften) i olika upplagor, tillhör tiden men är dock symptomatiskt. Ty Brecht hade hunnit skaffa första delen av Isaac Deutschers Trotskijbiografi men den volym han verkligen hade arbetat igenom och strukit för var Isaac Deutschers mer polemiska Stalinbiografi från 1949.

Överhuvudtaget bekräftar denna bevarade boksamling mina egna intryck från samtal med äldre och ledande kommunistiska intellektuella på femtiotalet i realsocialismens stater. Bakom den officiella fasaden fördes en livlig inre debatt också kring de då mest fördömda. (Att Brecht läste och strök för i det Wilhelm Reich skrev hör till bilden.)

Trots att det som efter döden blivit stående kvar i hyllorna hos en arbetande intellektuell med nödvändighet präglas av viss tillfällighet är denna volym ett användbart redskap för den som vill gå in i diskussionerna på vår kant från tjugotal till femtiotal.

Jan Myrdal