Åldersföraktet präglar Sverige

Åldersföraktet präglar hela det svenska samhället, från brist på hänsyn i överfulla tåg till att äldre stängs ute från yrken och arbetsplatser. Detta görs också utan någon ekonomisk nödvändighet, skriver debattören Jan Myrdal.

Så lyder Svenska Dagbladets Brännpunktsingress på nätet 11 januari 2011.

Visst finns iakttagbara skillnader i kulturstyrda beteenden. Tag för exemplets skull ett stockhomskt tunnelbanetåg i rusningstid. Låt en gubbe eller gumma i min ålder (84 år) med synbara svårigheter att förflytta sig komma in i den fullsatta vagnen. Vem reser sig?

Alla vet vi svaret. En invandrare i första eller andra generationen. Nästan aldrig någon som kan kallas "pursvensk" eller helt integrerad invandrare. Detta är intressant. Den har ingenting med genetik att göra. Den stora beteendeskillnaden mellan nya invandrare och de till svenskhet anpassade är inte att invandrare till skillnad mot svenskar sysslar med hustrumisshandel/mord (lördagsfylla med hustrumisshandel är tvärtom rätt typiskt "svenskt") utan respekt för äldre.

Detta är så självklart att det inte ens diskuteras. Just därför bör man se närmre på det. I alla kulturer finns ättestupetradition. I Sydindien heter det att äldre kan få oljebad. I Kina slutar mormor att äta för att ge åt barnbarnet. Det tillhör fattigdomens och hungersnödens realiteter. För att släktet skall leva får undantagsgubben/gumman maka åt sig.

Men när det inte är sådana hungertider då respekteras de äldre. Se på familjesituationen hos invandrarna från Västasien, Centralasien, Nordafrika, Sydeuropa – eller Latinamerika. Det märkliga med det svenska beteendet är att någon beteendestyrande nationell hungersnöd har Sverige inte haft sedan 1868. Men åldringsföraktet har svenskarna och de till svenskhet integrerade som kulturtradition kvar. Till skillnad från invandrarna.

Detta präglar hela det svenska samhället. Vi kan skratta åt gerontokratin i Förenta staternas lagstiftande församling men om vi vänder blicken mot ett Sverige med liknande politiskt sociala samhällsförhållanden (som utländska observatörer gör) märker vi att här går fallbilan ned strax efter sextioårsåldern på redaktioner, i parlament, i offentlig verksamhet och stora samhälleliga tystnaden för offren påbjuds. Detta görs utan någon ekonomisk nödvändighet – som fanns på ättestupans tid. Den min bänkkamrat från Höglandsskolan jag gick till när jag kom hem från Mexiko med en svår urinvägsinfektion tvangs sedan av åldersskäl emigrera till Italien (där han hade släkt). Han var då som kunnig läkare lika lite senildement som jag! Att företrädare som PRO – jag är själv som organiserad svensk naturligtvis medlem – tiger om detta säreget svenska beteende är även det kulturbetingat.

Gubbhatet styr också den svenska politiska diskussionen. När jag utgående från Assangedebatten tog upp något av det jag finner märkligt i den svenska sexuallagstiftningen ryckte en rad vänsterpartister ut utan argument i sak men med angrepp på mig som en gubbsjuk, ett gubbslem med dubbelhakor. Jag tror inte man i det politiska Sverige – från moderater till vänsterpartister – inser att detta är svenskt kulturspecifikt.

Eller se på åldringsvården. Att det finns hyggligt folk – också pursvenskar – anställda i den vet jag. Att den helt skulle falla samman om det inte fanns invandrare beredda ta dessa planmässigt underbetalda arbeten vet alla. Att svenska politiker säger sig tro att det kan göras mindre kostsamt att vårda äldre genom att konkurransutsätta verksamheten tyder på att de är borgerligt obildade och inte ens läst Oliver Twist.

De ständiga skandalerna – övermedicinering, åldringar fastspända i fekaliesängar, gubbsvält, ren misshandel – är i och för sig ständigt lika lösnummerintressanta men mest visar de in mot en skrämmande normalitet.

Min hustru som har dubbelt mexikanskt/svenskt medborgarskap och gått i svensk sköterskeutbildning har arbetat många år i vården. Hon påpekar att det typiska svenska beteendet är att när personalen dricker kaffe med tårta och det ringer då låter man tanten ringa och fortsätter doppa. När hon protesterat och sagt att man har skyldighet tänka först på patienterna då har hon anmälts till arbetsgivaren till avsked för att oberättigat ha uppträtt som arbetsledare. Trots att hon var ordförande för Fackligt Aktiva Invandrare i Stockholm fick hon i den situationen inte stöd av facket; däremot av invandrarpolitiker som hjälpte henne att både behålla anställningen och få ursäkt.

Jag tänker inte utsätta mig för något sådant. Min älsklingsmorbror Folke Reimer skrev brev till mig när han ställdes inför alternativet att läggas in. När jag fick posten hittade man redan honom. Han hade skjutit sig. "Jag vill inte ställa till det för min läkare så jag tar inte medicin. Jag väljer en vacker plats i skogen då jag inte vill ha slum och sophögar framför ögonen som min sista syn. Jag vill heller inte välja en plats där barn kan hitta mig och bli skrämda." Han gjorde rätt. Jag skall söka följa hans exempel även om jag inte är jägare eller hemvärnsman med skjutvapen i huset.

Men hur göra för att ändra det allmänt otäcka svenska kulturbeteendet mot oss äldre? Argument räcker inte. Inget av det jag skrivit är ju okänt. Jag tror därför man skall utnyttja en annan svensk kulturbestämd tradition: skammen. Svenskarna styrs (som exempelvis japaner) av sin skamkultur. Den driver upp kvällstidningarnas lösnummerförsäljning och präglar stämningen på de flesta kontor i landet. Alltså inspirera utländska kolleger och korrespondenter att göra stora – gärna mycket skandalösa – reportage om det typiskt svenska åldringshatet.

Tvingas våra politiker, diplomater och affärsmän i exportindustrin att offentligen konfronteras med denna märkligt svenska kulturtradition då kan det börja svida även i det ekonomiska skinnet. Ty för folk och beslutsfattare i de flesta stater i "syd" är det svenska beteendet mot de äldre betydligt skämmigare än någon rondellhund.

JAN MYRDAL

Relaterade artiklar (efter tagg)