Skriv ut denna sida

Utmärkt men principiellt defekt

25 augusti 2017

Jan Myrdal recenserar den nyutkomna boken Familjen Mann av Tilmann Lahme. Texten har tidigare publicerats på Nyhetsbanken.

Tilmann Lahme heter en tysk litteraturvetare som föddes 19 år efter Thomas Manns död 1955. Efter att ha doktorerat på dennes son Golo Mann har han nu på grundval av nyss återfunna mer än 3000 familjebrev skrivit en personcentrerad bok om Thomas Mann, hans hustru Katia och deras sex barn. Han skildrar i boken Thomas Mann-familjens liv från 1922 till dess det sista barnet, Elisabeth Mann Borgese, dog 2002.

Hans bok har blivit mycket berömd och omskriven i Tyskland och blir det nu också i Sverige. Med rätta ty den är på en gång lättläst och skriven med tysk akademisk akribi. Det finns dock några nödvändiga sidokommentarer och en allvarlig defekt. Vilken är tydligt ideologisk.

Tre av barnen har spelat en egen intellektuell och politisk roll, i synnerhet Erika och Klaus men även, fast på lägre intellektuell nivå, Golo. Alla tre fick dock liv och karriär präglade av privata och sociala konflikter kring sin homosexualitet. Till detta kom för de äldre, Erika och Klaus, drogerna. Men efter en närmast parasitär (mamma ser till att pappa betalar, kan man säga) typiskt borgerligt bohemisk ungdomstid kom såväl Erika som Klaus att göra stora insatser i uppgörelsen med den dåtida fascismen, med Hitler och hitlerismen.

Tilmann Lahme visar i detalj hur deras medvetet antinazistiska offentliga handlande då tvang den med hänsyn till sin inomtyska publik, alltså sina inkomster, länge försiktigt hymlande Thomas Mann att till slut tala ut mot den tyska hitlerfascismen.

Men sonen Klaus Mann var mer än så; han var en betydelsefull tysk författare. Hans Mephisto ("Thomas Manns äldste son berättar om en teaterkarriär i republikens och tredje rikets Tyskland", BLM, november 1936) är den stora europeiska romanen om en typiskt svekfull "vänsterintellektuell" i vår tid. Den blev för mig bestämmande när jag läste den under kriget i den upplaga från exilförlaget Querido i Amsterdam mina föräldrar hade i bokhyllan. Huvudfiguren Hendrik Höfgen är ett porträtt av den i Weimartyskland rött revolutionära teatermannen Gustaf Gründgens. Den som Klaus och Erika då arbetat med och Erika även varit gift med 1926 till 1929 men som valt att bli Görings förtrogne och därmed Nazitysklands ledande teaterman.

Lika typiskt var att denne karriärist Gründgens behöll sin härskande ställning i Adenauers Västtyskland och att boken där formellt förbjöds ännu 1971. (DDR-upplagan hade jag köpt 1956.) Redan 1963 hade dock Gründgens tagit sitt liv genom en överdos sömntabletter vilket man ville kalla misstag och inte självinsikt.

Tilmann Lahme påvisar dock (sid 119) hur Klaus Mann själv av taktisk försiktighet skadat sin roman:

"Att Gründgens är homosexuell har Klaus Mann inte tagit med hos romanens huvudperson Hendrik Höfgen. För att skydda sig själv, inte Gründgens, för att inte placera kärleken till män i kontext med klandervärda karriärister. För Höfgen diktar han upp (han skall vara utpressningsbar av makthavarna, liksom Gründgens) en sadomasochistisk relation med en mörkhyad prostituerad. Dessa passager i romanen hör till Klaus Manns litterära bottenprestationer."

Men vilken är då den stora defekten med Lahmes bok? Jo. att den inte handlar om "Familjen Mann" utan om "Familjen Thomas Mann". Lahme har opererat bort den andre dåtida store tyske författaren Mann: Heinrich Mann, den äldre brodern. Jag är inte den ende som störs av att det var Thomas och inte Heinrich som år 1929 fick nobelpris. Det beslutet borde undersökas. Bland Akademiens dåvarande ledamöter fanns åtminstone tre som skulle vägrat ge Heinrich Mann ett pris: Sven Hedin, Verner von Heidenstam, Fredrik Böök.

Bröderna Heinrich och Thomas hade samma bakgrund. Heinrich skrev till en början i kejsartrogna och även antisemitiskt präglade tidskrifter. (Själv tryckte han inte om detta.) Men han inte bara medvetet vände ideologi, han förmådde med den självinsikt denna egna uppgörelse innebar att inför Första världskriget skriva den bok som än i dag förklarar det typiskt "tyska" beteendet hos en Merkel mot Grekland: Undersåten. Thomas Mann stod helt på andra sidan. Läs hans motbjudande (och mot Heinrich polemiska) En opolitisk mans betraktelse, 1918.

Under Weimartiden var Heinrich Mann därför också till skillnad från Thomas Mann en i Tyskland central och stridbar liberalt borgerlig demokrat. Han var sedan också till skillnad från den taktiskt försiktige Thomas Mann under emigrationen ledande i den mycket breda antinazistiska intellektuella fronten mot Hitlerfascismen. Thomas Manns försök att 1947 tydliggöra bakgrunden till den tyska utvecklingen: Doktor Faustus: den tyske tonsättaren Adrian Leverkühns liv skildrat av en vän är till skillnad från brodern Heinrichs Undersåten lika pösig och intellektuellt fladdrig som hans essä från 1918.

Under emigrationen skrev Heinrich Mann de stora europeiska intellektuellt och litterärt centrala romanerna: Die Jugend des Königs Henri Quatre (1935) och Die Vollendung des Henri Quatre (1938). Till svenska har de av skäl som en yngre generation måste diskutera ännu icke översatts.

Heinrich Mann fördömde inte Klaus Manns - och de andras - sexuella inriktning. Däremot hade Katia Mann och även Thomas Mann svårt för Heinrich Manns påtagliga heterosexualitet. De såg hans hustru (felaktigt) som en hora och deras beteende mot henne bidrog till hennes självmord. I sin dagbok skrev Thomas Mann därtill upprört efter broderns död:

"Katia berättar att man funnit en mängd obscena teckningar i den avlidnes skrivbordslåda. Sköterskan visste att han varje dag tecknade nakna, tjocka kvinnor"

Katia Mann sökte bränna vad hon kom över. Men Heinrich som kände dem hade förutsett att de skulle förstöra allt de fann olämpligt och hade därför i tid lämnat vännen Lion Feuchtwangers hustru Marta kartonger med fyrahundra arbeten, cykliskt ordnade och noga numrerade. Dem kom Katia och Thomas Mann inte åt och de har sedan publicerats och ställts ut. (De är mycket intressanta och jag har skrivit om dem.)

Av Tilmann Lahmes skrivsätt verkar han dock dela Katia och Thomas Manns märkliga fördomsfullhet mot Heinrich Manns heterosexualitet.

Jan Myrdal

 

Tilmann Lahme : Familjen Mann
Översättning Linda Östergaard
Albert Bonniers Förlag 2017

Relaterade artiklar (efter tagg)