”En av Konungen stadfäst statlig svensk rasism”

Publicerat i DN 2006-07-23

Svenska soldater och officerare instruerades på trettiotalet att rasegenskaper var avgörande för Sveriges överlevnad. Skriften ”Soldatinstruktion. Allmän del” distribuerades i mer än hundra tusen exemplar mellan 1929 och 1938. I den heter det bland annat att ”blandning med en icke likvärdig ras utgör en av de största farorna för ett högtstående folk”. Det var ett utslag av svensk statsrasism som fick en långt bredare spridning än den mer kända forskarrasism som på tjugotalet manifesterade sig i Rasbiologiska institutet, skriver författaren Jan Myrdal.

Sådan var DNs ingress då. Med anledning av den aktuella debatten tycker Jan Myrdal att den fortfarande behöver hyfsas på två sätt.

Av Jan Myrdal

Mycket av det som skrivs om rasismen i Sverige under förkrigstiden blir otydligt och sammanhangslöst; en politisk efterrationalisering.

Debatten bör hyfsas på två sätt:

För det första. Det politiskt intressanta kring Rasbiologiska institutet under trettiotalet är hur regeringen avsiktligt ändrade dess inriktning år 1936 genom att tillsätta ärftlighetsforskaren Gunnar Dahlberg som chef. Han var då en känd vetenskaplig motståndare till rasläran.

Regeringen kunde göra detta då den allmänna diffusa rasismen tvärs över det politiska fältet från tiotal till tjugotal hade ideologiskt upphävts på trettiotalet med riktad förnuftspropaganda. För den bildade borgerligheten blev Gunnar Dahlbergs stora essä i Ord och Bild 1933 avgörande.

”Den nordiska rasen från socialantropologisk synpunkt” var en vetenskapligt korrekt genomgång av raslärorna som visade deras haltlöshet.

Därtill var Dahlbergs torra kommentar om nazismen uppskattad just i de akademiska sammanhang där rasläran kunnat ha viss sympati: ”I en befolkning med så många brunögda och svarthåriga individer och i en rörelse, där ledarens utseende ej precis ger ett blont, nordiskt intryck, är beteckningen arisk ras mera samlande än uttrycket nordisk ras.” (Hans underbart roliga antirasisttext från 1943 ”Rasläror på olika utvecklingsstadier” gjorde sedan starkt intryck på mig under kriget. Den borde åter tryckas om!)

På den socialistiska sidan motsvarades Gunnar Dahlbergs riktningsgivande essä av den på Clartés förlag år 1935 publicerade ”Raslära, raspolitik, reaktion” av Ebbe Linde och Karl Evang.

Dessa två texter är grundläggande för den som vill förstå hur rasismen i Sverige omvandlades från tjugotalets tvärpolitiskt diffusa allmänideologi till den ideologiskt avgränsade och utkantsmarginaliserade fyrtiotalsantisemitismen.

För det andra. Det fanns en verklig av konungen stadfäst statlig svensk rasism. En enda som var officiellt påbjuden. Den är just därför värd att särskådas. Den kan återfinnas i

Soldatinstruktion. Allmän del. Vårt fädernesland och dess försvar”.

På fjärde sidan står att läsa: ”KUNGL. MAJ:T har i nåder fastställt denna Soldatinstruktion. Allmän del. Vårt Fädernesland och dess försvar. Stockholms Slott den 31. december 1929.
På nådigste befallning
HARALD MALMBERG
/Erik Testrup”

I ”Tjänstemeddelanden rörande lantförsvaret B N:r 139, 1929, Dec. 31” står sedan att läsa:

”Go (generalorder, red:s anm) n:r 2430. Dec. 31. Soldatinstruktion. Allmän del. - utdelas. Kungl. Maj:t har i nåder befallt, att Soldatinstruktion. Allmän del. Vårt Fädernesland och dess försvar, fastställd genom g.o. 2429/1929, skall kostnadsfritt utdelas till: myndigheter och expeditioner samt befäl och meniga vid armén, kommande utsändningen att ske direkt till vederbörliga truppförband m.fl., för befäl och meniga avsedda böcker först efter insända rekvisitioner.”

Vad har då fastställts att befäl och meniga skall läsa och tillägna sig och vilka skulle ansvara för genomförandet av denna nådigaste befallning?

I inledningskapitlet ”Vår folkstam” heter det:

”Det är i folkets rasegenskaper som vår förmåga och kraft ytterst bottna.

För en nation är bevarandet av rasens goda egenskaper av utomordentlig betydelse i den ständigt fortgående tävlingskampen mellan folken. Nationens kraft, välstånd och kultur bero därav. Därför utgör blandning med en icke likvärdig ras en av de största farorna för ett högtstående folk. Det kan betyda kulturell och ekonomisk tillbakagång. Rysslands och Balkanhalvöns folk hava exempelvis i betydlig grad varit utsatta för ogynnsam rasblandning, vilket i sin mån kan förklara dessa områdens efterblivenhet.

Ett gott folkmaterial är vårt lands största rikedom.”

Detta är inte någon fördom eller en diffus allmänuppfattning, det är ordrätt rasism. En av Kungl. Maj:t på Stockholms slott fastställd rasism i vilken befäl och meniga skall skolas.

De två som föranstaltat om detta var inte vilka obildade bygdepolitiker som helst.

Erik Emil Harald Malmberg född 26 oktober 1879 hade en stor militär karriär bakom sig när han den 2 oktober 1928 utsågs till statsråd och chef för försvarsdepartementet i amiral Arvid Lindmans högerregering. Efter högerregeringens fall fortsatte han sedan den militära karriären; utnämndes 1936 till generalmajor och chef för västra militärområdet. Efter sin avgång ur aktiv stat 1944 intill krigets slut var han kommendant i Göteborg.

Erik M H G:son Testrup född den 14 september 1879 hade också han en lysande militär karriär bakom sig när han 1929 blev chef för lantförsvarets kommandoexpedition. Han slutade sin bana 1943 som generallöjtnant efter att sedan 1936 varit chef för IV arméfördelningen och överkommendant för Stockholms garnison.

Arkivarierna i Krigsarkivet har varit mycket vänliga och hjälpsamma men det har inte gått att i Lantförsvarets kommandoexpeditions diarier och räkenskaper kunna ta rätt på några uppgifter om tryckningen av ”Allmän del 1929”. En genomgång av ”Tjänstemeddelanden 1929-1943” tyder dock på att den inte behövt tryckas om. Men avsändningslistan som bifogats go nr 2429/1929 redovisar att 111.159 exemplar då skickats ut.

Det är en mycket lärorik och detaljerad lista. Till I 19 i Övre Norrlands trupper gick exempelvis 35 exemplar till expeditioner, 122 till officerare, 152 till underofficerare, 168 till meniga, 4 till läkare och 200 till landstormen. Samt 2.000 till bokförrådet. Att Arméns  pensionskassa erhöll 1 exemplar liksom bland andra Nationernas förbund, Svenska röda korset och Stockholms landstormsförbunds ungdomsavdelning, under det att norska och finska legationerna erhöll 2 exemplar vardera - däremot inget till danska legationen – ger en intressant sidobelysning.

Men avgörande är den stora upplaga som i varje förband gick till bokförrådet. Hur dessa tusentals exemplar av "SoldI A" tilldelas samtliga officersaspiranter - med undantag av sådana från infanteri och kavalleri.

Dock redan ett halvår därefter utfärdas en ny och mycket kortfattad generalorder: "Go nr 3351. Okt 22. . Soldatinstruktion, Allmän del, upphäves. Soldatinstruktion, Allmän del, fastställd genom go 2429/1929 upphäves."

År 1944 kom sedan en ny "Soldatinstruktion för armén (alla truppslag)" "SoldI A". Den innehöll inte något raskapitel. Den volymen ersattes i sin tur år 1951 av ännu en upplaga, också den utan raslära.

Ja, någon intellektuellt hungrig och arbetsvillig ung forskare borde gå igenom historien kring hur "SoldI A" användes ute på förbanden i detalj. Det kan ta vederbörande något år eller så men kan bli en god avhandling.

Jan Myrdal

Ett annat inlägg i den aktuella rasdebatten fanns i Aftonbladet 28 oktober 2010 av Mattias Gardell,  mottagare av 1909 års Jan Myrdals stora pris - Leninpriset. Det kan läsas här.