Inget nyårs- men nationalsdagstal om dagen då syrenerna blommar och som berör oss alla

Nygamla texter av Jan Myrdal dyker ständigt upp. Här är en som Myrdal höll som högtidstal 6 juni 2004. Som alltid säger han om den att han står för vad han sagt. Här reder han ut frågan om vad skillnaden mellan stat och nation är, vilken svensk historisk utveckling som 6 juni passar in i, vad skillnaden är mellan fästmö och flickvän, hur det moderna och det gamla Sverige hänger ihop.

Bland annat.

Nationaldagen, Hembygdsgården Fagersta 6 juni 2004.

Högtidstal av Jan Myrdal.

Syrenerna blommar och det vore lätt att tala allmänt om blomstertid denna sjätte juni då det är Sveriges nationaldag. Fast det tog nästan nittio år från det Arthur Hazelius år 1892 började fira dagen på Skansen till dess den år 1983 blev officiell svensk nationaldag. (Nu också helgdag.) Ett tag tycktes det som om den skulle göras till en överhetens dag. Men den angår oss alla.

Ty för Sverige som stat och nation är den sjätte juni inget tillfälligt datum. Efter nästan nittio år av bondekrig och nationella frihetskrig under ledning av Engelbrekt, Sturarna och Gustav Eriksson Vasa tog den självständiga och eftermedeltida svenska staten fast form när Gustav Vasa den 6 juni år 1523 i Strängnäs av rikets valmän enhälligt valdes till Sveriges konung.

Det moderna Sverige grundlades sedan med den regeringsform som revolutionärerna - efter att ha avsatt den oduglige Gustav IV Adolf - lät utfärda den 6 juni år 1809. I denna deras nya regeringsform avskaffades med ett penndrag alla de dittillsvarande grundlagar vilka möjliggjort sådant som Gustav III:s och Gustav IV Adolfs olycksaliga krig.

I båda fallen gavs naturligtvis komplikationer och motsättningar. Självständigheten 1523 hade uppnåtts genom att Gustav Vasa slugt utnyttjade fiendens fiende - Lübeck - och för den nya staten gällde det att befria sig även från dess inflytande. De vilka kämpat i bondehärarna fick också uppleva att den nya starka staten inte gav dem den rätt de kämpat för. Regeringsformen antogs egentligen heller inte den 6 juni 1809. Bondeståndet vägrade. Det ställde det folkligt demokratiska kravet att all jord skulle beskattas lika. Först efter starkast möjliga påtryckningar godkände bondeståndet regeringsformen tre veckor senare.

Men den statliga självständigheten av 1523 är oss ännu viktig ty det är med stat som med militärmakt. Vart folk har en sådan. En egen eller en annans. Likadant är det med regeringsformen. Jag - som nog de flesta bland oss - menar att man aldrig får kränka dess ord:

"Svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta utövas av Riksdagen allena."

Fast nation är mer än stat. Det finns en kulturell dimension. En svensk en. Den har inte ett spår med gener och blod att göra. Renrasig är ingen bland oss. Den kulturen sitter oss så i bakhuvudet att vi inte är medvetna om den. Jag tar två exempel från privatlivet.

Har ni funderat på att vi svenskar talar likvärdigt om morfar och farfar och om mormor och farmor? Vi räknar nämligen släktskap både på kvinnolinjen och manssidan. Kognatiskt och agnatiskt heter det. Det har inneburit att vi aldrig i Sverige kunnat få sådant som klaner och därmed heller inte verklig blodshämnd. Vi blir alla insläktade på någon generation.

Ibland skrivs om den svenska synden. Det är nys. Fast traditioner skiljer. Säg orden flickvän och fästmö. Det känns i munnen att de inte är likvärdiga. Ty fästandet - med eller utan vittnen - är hos oss det giltiga. Som 1527 års riksdag formulerade det: "Händer att fästman lägrar sin piga eller fästekvinna, böte där intet före, efter dem emellan är rätt äktenskap för Gudi." (Trolovningsbarn var därför äktfödda.) Stockholmsäktenskap kallades detta på 1800-talet; sambo heter det nu. Orden förändras; beteendet förblir.

Om staten har jag talat, dess historia och lagar men också om det privata i vår svenska kulturs tradition. Sammantagna bidrar de till att forma vår nationalitet.