Mona inför ännu ett val

Nu samlas gamla görsossar och medelålders nyvänster kring uppgiften att mosa Mona i tron att de så kan rädda parti och rödgrönhet. Men det är blott ömkligt. Personlighet i all ära, det sitter en person på var sak och för ögonblicket är det en Mona som bänkats uppe på sosseriet men det är inte avgörande. Politiken avgör, personer är utbytbara och tillfälliga.

Av Jan Myrdal
(Newsmill.se 2010-08-31)

Visst kan jag hålla med om att Mona hittills inte visat tecken på att vara som en Per Albin (vilken i dag skulle hudflängas av de korrekta i media för sitt privata liv), en politisk personlighet med den bakslughet och de nödvändiga nypor som behövs.

Men nog skulle socialdemokratin även med personen Mona i ledningen - och i följet de som kallas de rödgröna - kunna vinna stort i det kommande valet om de vågade ta politiken på allvar.

Fast det gör de inte. De går inte ut till det existerande folket i förorter och på arbetsplatser utan sätter sin lit till sådana professionella PR-konsulter som den för dyra pengar inhyrde "partistrategen" Bo Krogvik (som i ungdomen var med i SSU men sedan - för att säga som i Förenta staternas fackliga rörelse - stigit från sin klass i stället för med sin klass).

Nu uppträder de alla - Mona, de rödgrönas ledare och deras följen -  som höns med kritstreck över näbben. De har låtit sig politiskt bindas av fiktioner. Om de inte frigör sig kommer de därför att gå till slakt. Knappast begråtna ens av de sina.

Jag skall förklara.

Det är arbetslöshet i landet. Jag tror inte ungdomen nu förmår inse hur det kan vara på annat sätt. Men när jag växte upp fanns hur mycket arbete som helst. Vi stack från arbetet om det inte passade. Det var med arbeten som med flickor och spårvagnar, det kom alltid nytt. Socialdemokratin segrade i val efter val hur tråkiga dess lokala potentater än kunde vara då folk menade att den i alla fall höll löftet om full sysselsättning. Därför valdes den.

Men med dessa min ungdoms arbeten är det som med den snö som föll i fjol. Trots alla nutida politikers försök att med plåster och konstiga arbetsmarknadsåtgärder skyla eländet är det massarbetslöshet i Sverige. Om vi inte känner den på det egna skinnet är det bara att lyfta på locket, fösa undan kulisserna.

Samtidigt nedmonteras kring oss det reformistiska folkhem som byggdes upp från kohandelns trettiotal fram genom sjuttiotalet. Om det nu inte förfaller på egen hand av ålder och vanvård.

Gå kring och iaktta miljonprogrammens förorter! Med privatisering och avsiktligt bristande underhåll förfaller de till ghetton. Lika pittoreska som de etniska ghetton i New York jag såg på väg till skolan i Harlems utkant i min barndom. För folk som tvingas bo där dock lika eländiga och brottsodlande.

Denna vanvård, detta förfall och den allmänna etniska ghettoiseringen är planlagd privatiserad lönsamhet.

Om detta går att skriva långt. Men det behövs inte. Vi är alla medvetna om att den samhälleliga kursväxling som inleddes med kanslihushöger och fortsattes av nya moderater förde oss nolens volens till ett allt otrevligare och ojämlikare samhälle.

Nå! Vad göra? Visst kan jag föreslå revolution och ett nytt samhälle; det gör jag gärna. Men det är knappast realistiskt för ögonblicket. Det går dock också att göra som man gjorde på trettiotalet slå in på den reformistiska keynska vägen. De beslut om utgiftstak och låsningar vilka förhindrar detta är blott som kritstreck för hönan.

Arbetslösheten upphör helt om Sverige genomför de stora nödvändiga satsningarna. Tänk själva! Det gäller till exempel sådant som järnvägar och nya miljonprogram. Såväl nybyggen som att återupprusta de nuvarande ghettoiserade förorterna till anständig standard.

Listan kan göras lång. Det är bara att sätta igång. Det blir inga arbetslösa kvar. Blott krymplingar och åttioåriga ålderspensionärer som jag; men också de kan sättas i arbete. Om det som kallar sig Europa söker hindra detta, desto värre för dem!

Om socialdemokratin och dess rödgröna slår in på den vägen då reser sig en miljonpublik gäspande väljare från sofflocken och går till valbåsen; Mona kommer att stå i hävderna som den socialdemokratiska ledare vilken förde rörelsen till historisk seger.

Om! alltså.

Relaterade artiklar (efter tagg)