Skiljovägsfråga

Visst ges oss vägval. Vi var många generationer svenska ungdomar med författardrömmar (inte bara de med borgerlig bakgrund - även om det underlättade skolmöjligheter) som i femtonårsåldern ensamma såg ut mot det höstliga skogsbrynet och deklamerade:

”Hercules arla stod upp, en morgon, i första sin ungdom,
Fuller af ångst och twijk, huru han sitt lefwerne böria
Skulle, däraf han prijs kunde winna, med tijden, och Ära.”

Av Jan Myrdal

Stiernhielms stavning av äldre slag bekymrade inte. Hans svenska var stark och ren! Det hade August Strindberg menat. Han borde veta. Han hade själv skapat det språk jag då levde i.

Girouettes

Tyvärr är få kolleger obekväma som George Bernard Shaw eller Rajani Palme Dutt. Se denna frontespis till tredje upplagan av det i den kortvariga tryckfrihetens tid år 1815 i Paris utgivna klassiska uppslagsverket över framgångsrika vindflöjlar. På 502 sidor citeras deras tal och dikter när de i alla skiften från 1789 till 1815 varit de för tillfället härskande trogna.

På bilden ser vi den i dåtidens alla skiftande plagg uppklädde allt eftersom egenhändigt betyga trohet. Nog känner vi den!

Det privata vägval Hercules stått inför hörde det europeiska 1600-talet och dess ideologier och drömmar till. Dock skrev Stiernhielm ett livsvägval för mig som femtonåring på fyrtiotalet. Fast nu vid åttiotre talar nog de sista raderna mer direkt till mig:

”Kraffter och alt fyker hän, och döden kijkar ur ögon:
Wett,och Sinne gå bortt, fördwälmas i daas, och i glömsko;
Döden är yttersta målet, i dy wij samkas, och ändas.”

Valet finns. Tag ett exempel!

För nittioett år sedan, den åttonde maj 1919 promenerade den snart sextiotreårige George Bernard Shaw i Hyde Park med den snart tjugofemårige R. Palme Dutt. Dagen innan hade de allierade till den tyska delegationen i Versailles överlämnat texten till det fredsfördrag de kommit överens om. Nu hade den publicerats i pressen och de två diskuterade den framtida politiska betydelsen av detta fördrag. Just det lämnar jag därhän.

Ty de diskuterade också en fråga som är lika central för yngre kolleger ännu nittioett år därefter som den varit det nittioett år tidigare för Heinrich Heine när han ännu inte kommit loss till Paris utan var fast i det tyska. Lika central för oss alla denna långa epok.

Den frågan formulerades under detta samtal och återgavs av R. Palme Dutt i det minnesnummer om George Bernard Shaw han publicerade i sin tidskrift Labour Monthly efter Shaws död hösten 1950.

”Han förklarade av egen erfarenhet att en ung socialistisk författare hade att välja mellan två alternativ: Antingen till sin egen tillfredsställelse skriva sanningen i några mycket små tidskrifter med oändligt liten upplaga för en handfull läsare vilka våldsamt skulle förklara sig oöverens och okväda honom för det han skrivit; eller att nå ut till millionerna genom att blanda sanningen med en fantastisk mängd nonsens och vedertagna fantasier vilket gjorde det möjligt för dem att svälja sanningen utan att veta om det. Jag kommer ihåg att jag envisades med att svara att enligt min åsikt gavs ett tredje alternativ: att skriva sanningen och även nå massorna, marxister i en rad länder hade redan löst detta och att även om det vore svårare i England skulle vi så småningom lösa det också här.”

Nå, vare sig R. Palme Dutt eller någon annan lyckades med det konstycket att i våra länder, England som Sverige, kombinera rena sanningen med miljonupplagorna. Men det hindrar inte att flera, såväl Heinrich Heine som Shaw och en hel del även samtida, med list lyckats nå ut till miljonpublik och ibland kunnat hoppas att de också svalt sanningarna.

Shaw fick tidigt miljonpublik (och inkomster) men lät detta inte styra sig. Han var en av de få vilka redan hösten 1914 skrev att kriget - det vi kallar Första världskriget - var ett imperialistiskt krig. Pratet om demokrati var krigarljuga. Såväl press som underhus skrek och Shaw förlorade upplagor och föreställningar men vidhöll. Han hade rätt. Fast jag tvivlar på att skolungdomar i Sverige i dag får lära sig den sanningen i skolorna.

R. Palme Dutt var av samma uppfattning och satt sex månader i fängelse som krigstjänstvägrare.

Också senare var de båda beredda att stå för uppfattningar där de blev nästan ensamma. Så till exempel vintern 1939/40 när de båda hävdade att Finlands krig var orättfärdigt och en del av stormaktsspelet. Det var inte många i England - eller Sverige - som då vågade skriva det.  (”Nu flyr råttorna och gömmer sig” skrev J. Palme Dutt om strömmen av brittiska avhoppare från kommunistpartiet.) Trots att vi nu har tillgång till dokumenten och i detalj kan följa både upptakten till detta krig och hur britter och fransmän i Münchenanda intrigerade och planerade för att vända ”the phony war 1939” - ”bluffkriget 1939” - till ett verkligt storkrig mot Moskva (och i förbigående stjäla våra gruvor) är jag övertygad om att den elev i svenska skolor som nu med Shaw och R. Palme Dutt säger detta råkar illa ut.

Hade de aldrig fel? Visst! Vem av oss går ofelbar genom livet? Själv tycker jag att Shaw blandade ut sina sanningar med väl mycket av fantastiska mängder nonsens och vedertagna fantasier och att R. Palme Dutt lade sig alltför tätt intill centralen i Moskva när denna redan bytte färg.

Dock, hans bok om Indien från 1940 ”India Today” är fortfarande trots olika misstag en av de bästa böckerna om Indien. (Felen delvis beroende på att den brittiska regeringen av politiska skäl inte tillät honom besöka sin fars hemland.) Det insiktsfulla han skrev om kolonialpolitik och världsekonomi i sin Labour Monthly (med mycket liten upplaga) betydde mycket för avkoloniseringen av Afrika. De kommande ledarna hade som studenter läst och format sina tankar av hans ord.

Låt mig säga det på annat sätt: R. Palme Dutt var i kunnighet och karaktär rätt lik John Takman. Honom kände jag sedan 1943 och med åren blev han bittert hätsk mot mig, både av privata skäl (jag hade varit nära hans assistent Birgitta Settergren och skrivit om honom utan namns nämnande som den vilken svek ”A” som tog livet av sig i mitt kök) och politiska. Han - som R. Palme Dutt - kunde inte frigöra sig från beroendet av Moskva. Men liksom hans insats för romerna i Skarpnäck var stor fick också hans skrivna ord i tidskrifter med upplaga ute i marginalen som Clarté stor och framtidsinriktad betydelse.

För den unge socialistiske skribent som nu står inför sitt vägval - lite annorlunda än det Hercules stod inför på sextonhundratalet - menar jag att såväl den väg Shaw valde som den R. Palme Dutt valde leder rätt. Inte för att de valde en väg som förde dem 100 procent rätt. Det gjorde de inte och det är lätt att visa. Sådana vägar finns inte!

Men vad det blev av alla de andra; de kolleger som inte stått bredvid Hercules i tonåren och inte ens kommit fram till det som avhandlades i Hyde Park 1919!

Tänk själv!

(Ur Folket i Bild/Kulturfront, nr 8, augusti 2010)