Jan Myrdal skriver brev till sina vänner: Jag har passerat en åldersgräns

Status har Jan Myrdal satt som rubrik på ett brev han skrivit till ett 70-tal vänner. Det är daterat 2014-03-21.

Han säger:

Vänner!
Vet inte om alla adresser är korrekta. Vet att jag har missat många. Inte heller söker jag berätta att jag är slut. Det är jag inte. Snarast är detta en rapport från en mänskligt oundviklig utförslöpa. Fast viktigt komma ihåg att jag fortsätter så som jag gjort sedan hösten 1944.

Myrdal tror inte att han blivit dement eller skrivoförmögen. Men han beskriver att något hände med kroppen dagen innan, och att det bekräftades idag.

STATUS

Jan Myrdal
2014-03-21

I går kväll tyckte jag att jag passerat en åldersgräns, i morse bekräftades det. Det är så dags nu. Inte så att jag upplever mig ha blivit dement eller skrivoförmögen. Kanske är min ordbehandling lite trubbigare. Men det tror jag egentligen inte. Det är nog snarast det att den dessa senaste sjuttio år gång på gång av arbetsuppgifterna omdirigerats. Det är allt. Men så här var det med det som började i går:

Jag hade skrivit brevsvar och arbetat på ett par texter och därtill läst några böcker. Dels hade jag arbetat vidare med den mycket tjocka (och med urtysk akribi sammanställda) samlingen av Heinrich Manns publicerade icke-litterära texter fram till 1904. Åsa Linderborg har skaffat boken och beställt artikeln. Viktig! Var hans brytning 1904 brytning? Eller blev ungdomens antisemitism, völkischness, franskreaktionär romanticism och kejsartrohet efter omslaget (Dreyfus) själva förutsättningen för att han skulle förmå skriva Professor Unrat, Der Untertan och – i synnerhet - ett det europeiska nittonhundratalets verkliga storverk Die Jugend des Königs Henri Quatre och Die Vollendung des Königs Henri Quatre (som jag hittills inte lyckats få Leopard att ge ut).

Det lustlästa var en blandad kompott. På morgonen när jag ville vakna hade jag läst klart den korta skrift jag börjat på kvällen innan, Willibald Pirckheimers (han Ulrich von Huttens vän) underbara giktens självförsvar. (Verteidigungsrede oder Selbstlob der Gichte). Med alla den klassiska retorikens grepp visar Gikten hur den tjänar människans väl, befriar henne från frosseri, dryckenskap och onödiga ansträngningar och lyfter henne till de högre uppgifterna. Då för femhundra år sedan kunde den läsas som angrepp på den katolska kyrkan; nu kan man ta den som om den handlade om dagens officiella samhällslögn. Hade sedan på en datorrast än en gång läst om Wilhelm Reichs fantastiska litterära arbete Listen Little Man. Den som jag läst första gången när den kom 1948 (det tyska originalmanuskriptet gavs inte ut förrän decennier senare). Visst balanserar han i den – precis som Nic sade mig när hon varit där då och talat med honom om att ta mot mig (jag funderade ju på att bli karaktärsanalytiker vilket inte gick då jag inte kunde få visum) – på gränsen. Inte underligt så som han angripits och fördrivits. Men en vidunderlig bok är det. När posten kommit hade jag också helt snabbt dragit igenom Susan A. Clancys The Trauma Myth som jag hade beställt från Amazon för det arbete jag håller på med för Vertigo om den dolda inre massvärlden. Hennes tes begriplig; att sexualkontakt med barn visserligen blir trauma om den förenats med våld men annars inte förrän under förhör och när omvärlden skuldbelägger. Men en mångordig och försiktig skrift som kan läsas kursivt.

Så innan jag stängde ned datorn gick jag in på den digitala Runebergutgåvan av Barndom. Ja, så kan jag inte skriva nu. Mest för att inte heller jag kan gå ner i samma flod två gånger. Det sade jag redan när André Schiffrin lovade Gun och mig finaste sportbil, guld och gröna skogar bara vi levererade en ny rapport om en fattig by i tredje världen. Men Barndom är djävligt bra skriven, jag ser hur den byggs. Det går lite långsammare nu och är annorlunda. (Boken om Gun vrenskas och stretar emot. Blir kanske oskriven.) Men det är inte där jag upplever att jag fösts över gränsen. För mitt arbete är det bara själva den förväntade livstiden/arbetstiden som sätter gräns. Just nu måste jag skriva ut texten om biblioteket och den om Heinrich Mann. Av de större uppgifterna sedan flygbladen 1870/71 och Vertigoboken som jag samlat så mycket material för. (Samt opublicerat vilket ligger och väntar: Guns och mina konstnärspresentationer med mitt långa otryckta förord och annat liknande.)

Att jag kommer att släckas inom överskådlig tid är det enda säkra i mitt liv, dock förhoppningsvis allt på en gång och inte bara i skallen först, men som farmor brukade säga med Markus att om den dagen och timmen vet ingen något.

Nu är det kroppen. Att jag blivit alltmer ovillig att gå ut vet jag. Har ju redan bett Anton Honkonen (som nu bor i det som blir Gun Kessle stipendielägenhet när Jan Myrdalbiblioteket är färdigregistrerat och kan öppna) att handla på systemet åt mig för att slippa gå de sju kvarteren dit. Har haft allt större besvär att komma åt böckerna högst upp. Att klättra upp på en stol för att nå dem kräver mycket av både smärtövervinnelse och balans. Redan att hämta tidningen i brevlådan vid grinden om morgonen och sedan – om de inte hämtat sin – få upp deras tidning till våningen ovanför är lite besvärligt.

Fast visst kan jag vilja också kroppen min att fungera. Anton Honkonen och jag påbörjade en turné på biblioteket i Skövde den 10 mars. Jag talar och han frågar och förmedlar synpunkter. Mitt arbete vid tangentbordet nu i 70 år. Alltså sedan jag började på Värmlands Folkblad. Om arbetet, böckerna, resorna, konflikterna och livet. Visst kan jag stå rakt upp i ett par timmar även om det känns i knäna, tala högt och tydligt och så vitt jag jag förstår förnuftigt - och naturligtvis svara på alla tänkbara frågor. Att på det sättet estradera tillhör arbetet. Inte skall publiken få märka eller höra på rösten att det gör ont i knän och höfter. Fast efter att ha stått i två timmar är det svårt att komma ner från estraden. Får be Anton om hjälp. Men vill inte publiken skall se och förstå det.

Därefter har vi framträtt i Helsingborg, Falun och Stockholm. I övermorgon här i Varberg så i Norrköping och ett par dagar på Bokmässan i Örebro, sedan Halmstad, Katrineborgs folkhögskola och Göteborg. Nog arbetar jag. Inte bara vid tangentbordet.

Smärtan sitter dock inte bara i knäna, den är jag van vid. Det är ju flera år sedan jag gick skogspromenader. Fast den har där sakta, sakta blivit mer påtaglig. Men är viljemässigt övervinnbar. Till den har nu kommit en alltmer påtaglig smärta som jag lokaliserar till korsryggen. Går sakta gör jag, Saktare med var månad tror jag. Samt naturligtvis den bristande balans som har med blodtrycket att göra. (Jag står ju alltid vaggande, också på estrader.) Men har ännu fallit blott två gånger de senaste två åren. En gång utför källartrappen. En gång på perrongen i Göteborg när jag skulle byta tåg. I båda fallen hade jag tur. Jag slog inte huvudet i när jag föll utför källartrappen och jag gick alltför långt bort från perrongkanten i Göteborg för att falla ned på spåret. Men i ingendera fallet har jag förstått varför jag fallit. Senast, på Göteborgs Central, gick det som i ultrarapid. Jag hann tänka mycket tydligt att det var tur att jag inte gick nära kanten.

Någon svårighet att bära inköp och böcker i väskan jag hänger över vänster axel (jag är ju sedan barndomen lite sned så det är bästa belastningsaxel) har jag inte haft. Fast sakta går det ju att ta sig upp från ICA Kvantum med varor (och bokpaket om jag fått något med posten). Till i går. Jag måste då handla då det mesta var slut. Alltså mjölk, bröd, smör, apelsiner, kakor, tortellini, en sås därtill, färdiga revbensspjäll med potatisstuvning och två öl. När jag passerat kassan och packat in var krafterna slut. Jag tvangs sitta en stund i entrén. Böjde mig ner och knöt om skosnörena. Sedan gick jag. Men klarade mig fram blott till nöds. Dels smärtan, dels svagheten. Fick sätta mig halvvägs på en soffa vilket aldrig tidigare hänt. Men kom hem och kunde efter en stund dricka en öl, äta ICAs revbensspjällen med potatisstuvning och sedan arbeta vidare.

Men detta är ett tecken. Jag har passerat en gräns. Lasse Diding brukar skämtskälla på mig för min lättja och min ovilja att gå till gymmet. Men det är inte latmask (om man inte tolkar latmasken som en verklig mask vilken äter i kroppen). Jag ser inte något tecken till att det program jag sökt genomföra på gymmet gjort mig bättre. Skeendet har pågått ända sedan jag tvangs sluta med skogspromenader för nu snart fyra år sedan. Min hustru Andrea Gaytán Myrdal minns det. Jag föll i en skreva men slog inte i huvudet. Kunde till slut efter någon timme därnere mellan stenväggarna med besvär ta mig upp och tvang kroppen att plocka de kantareller jag lovat ta med mig. Fast blåslagen var jag och hon insisterade på att ta mig till vårdcentralen där man klämde och kände men ingenting var brutet.

När jag blickar upp från datorn ser jag också alla pappershögarna. I rummet utanför ligger det också såväl klipp som papper på golv, stolar och barskåp. Nå, jag vet vad som ligger där och varför jag klippt eller samlat och hur det bör åtgärdas. Men också detta tycks mig ett ålderstecken även om det ju faktiskt rätt ofta sett så ut kring mitt arbetsbord såväl här som i Björkviken och på Fagervik de senaste decennierna.

Det viktiga nu är att först genomföra turnén och göra ut texterna om biblioteket och Heinrich Mann. Sedan steg för steg de större åtaganden som inte är färdigskrivna. Därefter får jag se hur långt jag hinner. Men jag kommer nog att tvingas be om hjälp med viss pakethämtning och ibland inköp. Jag märker ju att jag redan nu flera gånger bett Anton Honkonen göra det när han ändå skall ner till ICA Kvantum.

Nå som Ture Nerman skrev: Nog föder Gud höken.