Skriftställning: Apropå Marine Le Pen

Jan Myrdal synar orsakerna till extremhögerns framgångar i Europa, i synnerhet i Frankrike. Front National förmår att ta upp faktiska frågor som är relevanta för det arbetande folket, vilket den officiella vänstern däremot inte gör.

Det är Folket i Bild/Kulturfronts ingress i nr 2/2014 till Jan Myrdals Skriftställning.

Le_Pen_DSC_4260-1024x678

Marine Le Pen på möte med partikamrater. © Le site officiel de Marine Le Pen
   

Varför går den franska ”extremhögern”, Front national, från framgång till framgång och får allt större och större stöd från fransk arbetarklass och småbourgeoisie? Vad kan vi lära av det? Jag tar ett exempel:

Det svenska järnvägsnätet har på EU-direktiv blivit medvetet misskött. Den folkliga upprördheten i landet är stor. Också i andra europeiska länder som Frankrike befinner sig järnvägsnätet av samma skäl i en katastrofal situation.

Jag läser nu det pressmeddelande som Marine Le Pen, ”Présidente du Front national”, just publicerar om den franska järnvägssituationen med anledning av att ”BEA-TT”, den franska motsvarigheten till den svenska ”Statens haverikommission (SHK)”, kommit med sin rapport om järnvägsolyckan vid Brétigny-sur-Orge den 12 juli 2013 med 7 döda och 32 skadade.

Hon kräver att presidenten för SNCF, den franska statens järnvägar, Guillaume Pepy nu skall avskedas då han i enlighet med EU:s direktiv drivit en nyliberal politik, eftersatt säkerheten och höjt biljettpriserna.

Hon påpekar att efter den av EU genomdrivna spjälkningen av statsjärnvägen har avskedandet av 10 000 arbetare från SNCF Infra (den del som skall sköta underhåll) medfört att säkerheten för passagerare och järnvägsarbetare minskat.

Hon påpekar att detta beror på att regeringarna såväl från vänster som från höger haft för vana att lydigt följa den Europeiska unionens krav på att likvidera offentliga tjänster.

Hon kräver återtagande av statens hela ansvar, säkerställande av likhet mellan alla fransmän, minskade biljettpriser, höjande av kvalitet och nödvändig säkerhet trots att detta missbehagar teknokraterna i den Europeiska unionen.

Det är helt förnuftigt. Det motsvarar vad en överväldigande majoritet i Frankrike (och för den delen i Sverige) anser.

I realiteten innebär ett uppfyllandet av dessa nödvändiga krav en Frankrikes brytning med den överstatliga Europeiska unionen. Men om det blir hennes parti ensamt i Frankrike. Också den officiella vänstern, kommunisterna, vågar inte kräva detta då det skulle omöjliggöra samverkan med president François Hollandes socialister som ju är helt igenom ett EU-parti.

Det finns i det hon kräver ingenting som inte jag och andra på min politiska kant kan ställa oss bakom. Vilken är i detta skillnaden? Marine Le Pen nämner nyliberalism men inte monopolkapital. Hon är inte socialist. Men hon uttrycker samtidigt vad som i verkligheten är klasskrav från arbetarklassen och det arbetande folket. Dock denna dubbelhet förmår inte den officiella vänstern i Frankrike inse. Den fortsätter med den katastrofala politik det tyska kommunistiska partiet förde från 1928. Dess dåvarande ledande teoretiker, Rote Fahnes chefredaktör Heinz Neuman, formulerade den med orden: „Schlagt die Faschisten, wo ihr sie trefft!“. Klipp till fascisterna när ni kommer på dem.

Vad jag nu skriver är inte den gängse kritiken mot det dåvarande KPD, kommunisterna, nämligen att partiet då gick i en destruktivt hård konfrontation mot SPD, socialdemokraterna. Den politiken kan nämligen diskuteras. SPD stod för en katastrofal eftergivenhetspolitik. Det jag skriver är att de tyska kommunisterna inte förmådde inse och analysera och handla efter att Hitlers NSDAP faktiskt, om än skevt, tog upp verkliga frågor (klassfrågor) och med detta fick ett växande stöd i arbetarklass och det arbetande folket. Det var KPD:s oförmåga att se och analysera detta som ledde till katastrof.

Det som kallar sig vänster i Frankrike som Sverige borde inse att det avgörande när det gäller Front national eller Sverigedemokrater faktiskt är att det inte är fördomar, rasism, manschauvinism och annat, som gett och ger dem växande stöd inom arbetarklass och bland det arbetande folket (och i Sverige i LO) utan det att de tar upp faktiska frågor.

Förmår man inte förstå detta då går det lika illa nu och för oss som det gått alla gånger tidigare.