Skriftställning: Medvetenhet, handlande och perspektiv

"Vänsterns" oförmåga att bemöta denna höger är traditionell. Det har möjliggjort dess nederlag nu och på trettiotalet likväl som 1914 och på artonhundratalet." "Jag vet att det stöter på motstånd att på detta sätt påpeka att den samtida politiska utvecklingen runt oss i denna mening är onödig. Tänkandet är trögt."

Två ord av Jan Myrdals Skriftställning som Folket i Bild/Kulturfront framhåller i sitt nr 1/2014.

Till första numret 2014 hade jag skrivit om var man kan finna viktigt material till hundraårsminnet av 1914. Men jag hade inte talat med redaktionen i tid; det blev för långt. Nu alltså en övergripande fråga om handlande och perspektiv:

Söndagen den 15 december förkunnade Alexis TsirpasEuropeiska vänsterns 4 kongress i Madrid: ”Vänsterns tid har kommit, det är tid för oss att förändra Europa.” Men det är enbart fras. Inte bara för att den franska Vänstern omedelbart lämnade samarbetet då den vägrade som Frankrikes kommunistiska parti att kunna tänka sig valsamarbete med socialisterna utan för att församlingen var alltigenom splittrad. Inte bara om EU utan om imperialismen och dess krig.

Det är fortfarande högern – och då speciellt skickliga företrädare för dess ytterkant som Marine Le Pen – vars tid tycks bestå. (Den som kan franska bör på nätet söka videon med hennes framträdande i Moskva den 26 juni 2013 på MGIMO, den äldsta och mest elitära civila utbildningsanstalten i Ryssland; utrikesdepartementets. Lyssna och tänk!)

”Vänsterns” oförmåga att bemöta denna höger är traditionell. Det har möjliggjort dess nederlag nu och på trettiotalet likaväl som 1914 och på artonhundratalet. Det i Europa som runtom i världen. Enkelt uttryckt: Med slagord som ”Slå fascisten där du möter honom” lyckades den tyska ” vänstern” till slut ge Hitler makten. Med undantag av Karl Radek vilken i juni 1923 försökte göra detta i sitt ideologiskt oklara anförande till Kominterns EKKI om Leo Schlageter - “Vandraren till intet” -  förmådde man inte inse att reaktionen vann ”vårt folk” genom att ta upp verkliga problem om än förvridet.

Högerkrafternas taktik är densamma nu som  då och ”vänsterns” impotens består. Om Åkesson vore lika politiskt klok och kunnig som Marine Le Pen skulle han nu som hon stå nära att nå landets högsta politiska ämbete. Det tack vare ”vänsterns” eländiga oförmåga.

Motsättningarna kommer att fortsätta i tiotusen år som Mao påpekade och sedan den neolitiska revolutionen och klassamhällets uppkomst har klasskampen varit lika given som tyngdlagen. Det finns heller ingen stor bok i himlen där skeendet är skrivet. I vart ögonblick står ett otal möjligheter öppna. Dock gång på gång har i Europa under de senaste hundraåttio åren de härskande klasserna lyckats segra. Ibland mycket blodigt. (Från chartisternas sammanbrott och 1848 fram genom 1870, 1914 och dagsläget.) I inget fall var deras seger given.

Det blir ytterst i var situation kampen om det dominerande tänket som avgör utgången. Jag skall kortfattat ta två exempel.  På kontinenten växte sedan 1200-talet de ekonomiska och sociala spänningarna och feodalismen skakades av bondekrig (jacqueriet). Tyskland befann sig  vid 1500-talets inledning i vad man kallat ”en förborgerlig revolution” med ideologisk omvandling och bondekrig. Många, egentligen även Friedrich Engels, kommer fram till att utgången, nederlag,  med hänsyn till de objektiva faktorerna var oundvikligt. Ja, i efterhand kan allt som skett (som Taipings nederlag i Kina, 1857 års brittiska seger i Indien, Frankrikes militära nederlag i krigets andra fas hösten 1870, Andra Internationalens totala sammanbrott 1914, Hitlers maktövertagande 1933, krossandet av ”Quit India-rörelsen” 1942) objektivt förklaras och därmed tyckas oundvikligt. Men det är ett deterministiskt felslut (egentligen ett logiskt feltänkande: ”Post hoc ergo propter hoc”, efter detta därför av detta.)

Det tog tvåhundrafemtio år av stora krig, politiska revolutioner (den nederländska och den engelska) och väldiga intellektuella och ideologiska uppgörelser (som encyklopedisternas) innan det feodala systemets sammanbrott i Europa kunde börja stadfästas med revolutionen i Frankrike 1789 – 1792. Men den tidsutdräkten var lika litet nödvändig som att den ideologi Revolutionen kläddes i 1789 var given.

Det andra exemplet är från Indien. Dess självständighet 1948 blev inte fullständig, Om det har jag skrivit. Men vad var problemet? I korthet att de ledande kommunisterna och andra på den kanten inte förmått se Indiens historiska verklighet. Vinayak Damodar Savarkar (1883 -1966) formgav hindutvarörelsen, den ännu starka yttersta högern 1920.  Men det var också han som 1909 anonymt publicerat den av britterna totalförbjudna "The History of the War of Indian Independence". Han var därmed den som gav upproret 1857 dess namn: "India's First War for Independence" Indiens första frihetskrig. Inte ens intellektuellt ledande indiska kommunister som  Manabendra Nath Roy (Narendra Nath Bhattacharjee. 1887 - 1954) eller Rajani Palme Dutt (1896 - 1974) förmådde (till skillnad från Marx och Engels) frigöra sig från imperieperspektivet att 1857 inte var ett folkligt utan en reaktionär resning. Först 1957 kunde partiet kämpa sig fram till den historiesynen. Det innebar att det heller inte riktigt förmådde inse betydelsen av Ghadar-partiets väpnade kamp under första världskriget (och fram genom decennierna med alla partiets hängda martyrer) då det ju inte var teoretiskt korrekt. Inte heller kunde de gå med i - och söka utveckla - Gandhis initiativ till den stora - och blodiga – antiimperialistiska resningen 1942, "Quit India". Ja partiet förblev trots alla goda krafter så oförmöget till självständigt och nationellt omdöme att dess representanter - trots att Komintern sedan länge upplösts och Indien formellt var en självständig - stat reste till Moskva för att fråga Stalin och Molotov (som inte utgav sig för att veta något konkret i frågan) hur de skulle göra med det stora bondekriget i Telengana (de sökte därefter få fattigbönderna att lägga ned vapnen). Först med Naxalbari 1967 blev den indiska "vänstern" nationell!

Jag vet att det stöter på motstånd att på detta sätt påpeka att den samtida politiska verkligheten runt oss i denna mening är onödig. Tänkandet är trögt. Men det behövs om det skall lyckas oss att organisera oss och verka för att komma ut ur det nu snurrande ekorrhjulet av ständiga nederlag och folkmord. Å ena sidan insikten om de långa skeendena (numera efter Braudel ”long durée”) som får till exempel 1848, 1870, 1914 att ännu vara just i dagsläget aktuella och å andra sidan insikten om sociala strukturers (däribland nationalitet och religion) seghet.

Detta ger också tvesynens nödvändighet. Rosa Luxemburg är en politiker och skribent vilken – liksom Franz Mehring – betytt mycket för mig. Först 2012 publicerades dock i en utanför det polska språkområdet läsbar upplaga den Rosa Luxemburgs text  om den nationella frågan vilken Lenin så skarpt polemiserade mot 1914. (Rosa Luxemburg. Nationaliätenfrage und Autonomie, Inledning och översättning Holger Politt. Berlin, 2012  Dietz.)  Att hon sett Norges frigörelse från unionen 1905 som en reaktionens seger visste jag. Lenin hade i sak rätt mot henne. Hans tvesyn –  det var för de norska socialisterna att själva bestämma sin möjliga väg men för de svenska att obetingat ta ställning för nationernas självbestämmanderätt och  därmed Norges rätt till utträde ur unionen – var grundligt  riktningsgivande. (”Om nationernas självbestämmanderätt”. Lenin Valda verk i tio band, band 5, Moskva 1985. sid. 151 – 213.”

Men när jag nu läser hela Rosa Luxemburgs långa och lite förvirrade text framstår med otäck klarhet det destruktiva inflytande hennes tänkande i nationalitetsfrågan haft och har för oss – inte bara i Europa.  

Många kommer att hävda att det jag här skrivit är krångligt, svårt och därmed onödigt. Men det är nödvändigt diskutera just det som kräver noga eftertanke om inte ”vi” hjälplöst skall fortsätta tumla från inrikes nederlag till deltagande i imperialisternas krig.