Skriftställning: Att vägra svindeln

"Överklassens EU bör valbojkottas." "Jag som vi alla har nu blivit bärare av ett EU-pass. Ett som hävdar att jag är en EU-medborgare av svensk nationalitet." "I den mån mina ord på något sätt kan undergräva och skada denna perversa statsbildning vore jag glad."

Det är tre citat som Folket i Bild/Kulturfront framhåller i Jan Myrdals Skriftställning i tidningens nr 12/2013.

Nu skall det bli EU-val igen.  Ett legitimt val är det inte. Trots alla officiella politikers och alla officiella mediers trummande deltog senast  inte ens hälften av de röstberättigade i spektaklet. (I Sverige 45,53 och i hela EU 42,98.) Sofflocket segrade. Men sofflocket är inget verkligt val.

Hur handla?

Från Frankrike får jag ett mail.  Det är ett gemensamt uttalande från de breda vännerna i  Mouvement politique d’émancipation populaire (M’PEP), le Pôle de renaissance communiste en France (PRCF), les Clubs « Penser la France ». Alltså en politiskt och ideologiskt mycket bred samling med någorlunda likartad syn på såväl EU och NATO som på rasism,  imperialism och den djupnande krisen för kapitalismen. I kort sammandrag uppmanar de inte till fortsatt sofflocksagerande utan kräver i namn av grundläggande principer ("nationell självständighet, internationellt samarbete, sociala framsteg, industriell utveckling, offentliga tjänster, nationalisering, antirasism och antifascism") att "republikaner av alla riktningar; kommunister, gaullister, lekmannarepublikaner, progressiva utan etikett, fackföreningsaktiva, troende och icke-troende som håller på laïcismen" (den  samhälleliga konfessionslösheten) på organiserat och offentligt sätt "bojkottar detta övernationella och nyliberala EU:s illegitima val" genom att: "Överallt i departement och på orter, i fabriker och universitet, upprätta republikanska samråd för bojkott av valet till europaparlamentet."

Ty dels "bekämpar den antisociala, antidemokratiska, krigiska och diktatoriska Europaunion som styrs av axeln Washington - Berlin suveräniteten och folkens sociala erövringar. Med stöd av Angela Merkel, trycker trojkans järnhäl ner folken mot en ständig nöd." Och dels gäller det också att: "Den söker utplåna det specifikt franska vilket formades av Franska Revolutionen och Motståndsrörelsens råd, tvinga igenom engelska språket i universiteten och ersätta den enda, odelbara och konfessionslösa Republiken med euro-metropoler vilka bär fröet till död för stadgar, kollektivavtal, nationella urkunder och kommunal demokrati."

Alla de officiella partierna i Frankrike - nu även det eländiga rumpparti som en gång varit det stora franska kommunistpartiet - har på olika sätt kompromissat in sig i EU-politik. Valet dem emellan blir ett mellan vit hatt och hatt vit. Det enda parti som går till val för att Frankrike skall träda ut ur EU och Euro-valutan är den främlingsfientliga och rasistiskt reaktionära  Front National. Vars valseger vore ytterligare katastrofalt.

Visst är situationen och den politiska traditionen i Frankrike på många sätt en annan än vår och nog skulle jag kunna skriva något klokt och avvägt och kanske teoretiskt väl belagt mot detta. Så har vi ju på vår kant gjort sedan år 1900.
Men jag vet ju vad resultatet av dessa kloka ord blivit och känner därför stark sympati för såväl deras analys av läget som deras aktiva kamp mot detta svindelval.  Jag som vi alla har nu blivit bärare av ett EU-pass. Ett som hävdar att jag är en EU-medborgare av svensk nationalitet. Men något sådant medborgarskap erkänner jag lika litet som mina sudettyska exilkamrater under krigsåren erkände att de hörde till Stortyskland. Tvärtom. De bekämpade (trots de följsamma svenska myndigheterna vilka förbjudit det) på alla - även så kallat olagliga - sätt detta Stortyska rike.

Tänker nog om. Jag menar nu att man kan se på detta överklassens EU på samma sätt. I den mån mina ord på något sätt kan undergräva och skada denna perversa statsbildning vore jag glad. Nu vill de svenska lydstatsmyndigheterna införa lagar mot den som avslöjar dess skamliga hemligheter. Om de lagarna införs bör man inte följa dem. Kan man avslöja - i avsikt att undergräva - denna folkskadliga struktur bör man göra det. Det lagtrotset bör vi propagera.

Jag minns sommaren 1952. Det var Enbomsprocessens sommar. Över Östersjön hade sovjetiskt flyg skjutit ner först en DC-3 och sedan ett Catalinaplan som spanat efter överlevande. Sven Danvik hade från en visselblåsare (som det nu heter) i flygvapnet fått veta sanningen om dessa nedskjutningar. Det rörde sig om drängaktigt svenskt spaningsuppdrag på order från Förenta staterna i deras kalla krig  mot Sovjet. Sovjetiskt jaktflyg hade med all folkrättslig rätt skjutit ned de brottsliga svenska planen. De döda svenskarna dog under beordrad skamligt förbrytersk verksamhet.  Att Sven och jag i diskussionen oss emellan ansåg det berodde inte på någon vår kärlek till Sovjet utan till att vi insåg att de svenska befattningshavare vilka i hemlighet beslutat om denna militära spaningsverksamhet i Washingtons tjänst satte det svenska folket i fara att dras in i ett krig.

Enbomsprocessen visste vi var falsk. Om det hade vi skrivit och publicerat. (Nu är det också sextio år senare officiellt helt erkänt - fast offren för denna statliga svenska politiska process har lika litet upprättats som Dagens Nyheter bett om ursäkt för att tidningens Leif Kihlberg utnyttjade dess ledarplats - och sin befattning som nämndeman - för att medvetet och överlagt lögnaktigt verka för att oskyldiga dömdes till långa fängelsestraff. Sådana är ju de högre svenska juridiska ämbetsmännen och de officiella publicisterna. De blir alla i överhetens dödsrunor hyllade men är i verkligheten blott  ohängda.)

Men Sven Danvik hade ju kunnat skriva sanningen om DC 3 och Catalina i Arbetartidningen. Att han inte gjorde det berodde på att han - och såvitt jag förstår också det dåtida Kommunistiska partiets ledning - menade att de höga brottsliga ämbetsmännen och politikerna i den svenska staten skulle slå tillbaka med tidningsförbud och - kanske - partiförbud. Ja, också jag var överens om den analysen; man borde arbeta på längre sikt.

Men så har vi ju på vår kant här i vår världsdel resonerat i hundrafemtio år, harklat oss och gjort intellektuellt hållbara beskrivningar av det mordiska eländet i små utkantstidningar. Resultaten känner vi. Man borde nog i stället ha gjort som Ibsen menade och satt ”torpeden under arken”. Det hade kostat lite politikerhojt, partiförbud och fängelse med ett antal förödda liv men det hade det ju varit värt om det dödliga samförståndet spräckts.