Lärdomar av det onödiga sammanbrottet 1914

Jan Myrdal gjorde en historisk exposé över hur propaganda använts för att skapa acceptans för krig, folkmord och massförstörelse, på de Nordiska fredssamtalen i Degerfors 9-11 augusti 2013. Han exemplifierade med Första världskriget. Läs hela texten nedan. Den var Skriftställning i Folket i Bild/Kulturfront i nr nio 2013.

Det var andra året som Nordiska fredssamtalen i Degerfors genomfördes. Här är Myrdals inlägg 2012.

Folket i Bilds hemsida finns videoupptagningar av några andra framträdanden, både 2012 och 2013.

Det är inte tillfälligt att jag i titeln kallar det stora krig onödigt vilket från första dagen förvandlade det europeiska artonhundratalets officiella framtidstro, socialistisk och liberal, till illusion. Ty krigsutbrottet i Europa för nittionio år sedan var ingen blixt från en klar himmel. Något utommänskligt som väder, var det inte. De verkliga politiska och ekonomiska konflikterna var kända och diskuterade sedan lång tid. Det fanns också starka folkliga rörelser mot krig alltifrån idealistiska och allmänpacifistiska till socialistiska. I efterhand går det att undersöka vad som ledde fram till och utlöste detta krig. Men framtiden står inte nedtecknad i någon stor bok i himmelen och fram till i augusti 1914 stod olika möjligheter öppna.

Avgörande för att alla dessa olika fredsmöjligheter stängdes blev sammanbrottet för den internationella arbetarrörelse vilken då på kongressen i Basel den 23 – 24 november 1912 analyserat risken för storkrig i Europa och i enlighet med kongressbesluten från Stuttgart och Köpenhamn klubbat att om ett sådant hotade då skulle arbetarklassen och dess parlamentariska representanter använda all sin kraft att med alla metoder förhindra ett utbrott.

Men det sitter en person på var sak och när detta hot förverkligades var det bara en handfull arbetarrörelserepresentanter som handlade i enlighet med dessa bindande beslut. Så blev det kvalitativt nya storkriget verkligt och förändrade förutsättningarna också för oss än i dag. Hur kom detta sig och vilka lärdomar kan vi dra?

Nyhetsförmedlingen var utvecklad. Pressmonopol, som det William Randolph Hearst skapat i Förenta staterna kunde med makt över vad folket gavs som nyhetspresentation nästan på egen hand driva fram ett krig som det om Kuba. Arbetarpress och andra oppositionella organ var upplagemässigt små, men de fanns. Där gavs en an annan och korrektare världsbild.

Till de större krigen hade hört Förenta staternas krig mot Spanien för makten över Kuba och Filippinerna, Rysslands nederlag mot Japan i kriget om Korea och Östra Kina, Storbritanniens krig för Sydafrika och Balkankrigen. Men allianserna inför vad som vore ett europeiskt storkrig av nytt slag hade sedan länge tagit form och bedömare som Engels kunde redan 1888 skriva:

”Och till sist är inget annat krig möjligt för Preussen-Tyskland än ett världskrig, och då ett världskrig av en tidigare oanad omfattning och våldsamhet. Åtta till tio miljoner soldater kommer att strypa varandra och därvid ödelägga Europa såsom aldrig förr en svärm gräshoppor. Trettioåriga krigets härjningar sammanpressade på tre till fyra år och spridda över hela kontinenten; hungersnöd; pest; allmän, av akut nöd framkallad förvildning av arméerna och folkmassorna; hopplöst kaos i vår artificiella handel, industri och kreditväsende, som slutar i allmän bankrutt; sammanbrott för de gamla staterna och deras traditionella politiska klokhet till den grad att kronorna rullar i dussintals över trottoarerna och ingen bryr sig om att plocka upp dem; absolut omöjlighet att förutse hur alltsammans ska sluta och vem som ska gå segrande ur striden; bara ett resultat är säkert : den allmänna utmattningen och skapandet av betingelserna för arbetarklassens slutliga seger.”

Faktiskt förutsåg han följderna riktigt; enligt staternas officiella statistik gav det kriget 16.563.868 dödsoffer. (De döda i det ryska inbördeskriget och det turkiska självständighetskriget oräknade.) Visst rullade också kronorna i trottoarerna och det blev revolution inte bara i Ryssland. Men betingelserna för arbetarklassens slutliga seger de uteblev ty Internationalen hade brutit samman i augusti 1914. Men Engels och andra socialister var inte ensamma om att dessa decennier visa vart militarismen, upprustningen och allianserna ledde. Många – även en Nobel med sitt fredspris (nu av korrupta norska politiker svekfullt missbrukade) – reagerade förnuftigt och sökte göra sitt bästa. Fredsrörelsen var omfattande.

I Sverige hade arbetarrörelsen, speciellt då ungdomsrörelsen, samman med liberala borgare lyckats förhindra krig mot Norge 1905. Men politiskt olycksbådande var den starka och folkligt förankrade chauvinismen i Förenta staterna, Japan, Storbritannien och Balkanstaterna som framträdde under de krigen. I starka och nu imperialistiska stater formerade sig också en krigshetsande yttersta höger. Därtill vacklade den dåtida europeiska och nordamerikanska arbetarrörelsen. Trots till stora delar lysande såväl teoretiskt diskuterande texter som folktillvänd propaganda i bild visade sig bland breda skikt en utbredd förståelse för den ”egna” imperialismen och en oförståelse för aktiv antikolonialism. Ja, det fanns till och med teoretiska diskussioner om socialistisk kolonialpolitik. (Det är lätt att visa på likheter med situationen i dag. Man behöver bara förändra, modernisera, vissa ord.) Trots de stora orden på Internationalens kongresser och i förstamajtal fanns i partierna en idémässig osäkerhet. En hel del av de mest högröstat revolutionära som Hervé i Frankrike kunde därför också svänga på klacken och 1914 plötsligt slå om till lika högröstad krigsiver.

Allt detta bidrog till det stora sveket vid det verkliga krigsutbrottet i augusti 1914. Men man bör inte glömma våldets roll. Jaurès, antimilitaristen, mördades 31 juli 1914. De statliga tvångsmedlen i Frankrike sattes sedan in mot krigsmotståndare. I Förenta staterna inleddes en polisiär och juridisk kampanj av dittills okänd styrka mot alla fredsopposition så fort också presidenten vunnits för krig. (Det var i den kampanjen arbetarrörelsen där för andra gången nästan totalt knäcktes.)

Lenin diskuterade 1915 i Schweiz hur det stora (och för socialister världen runt då föredömliga) tyska partiet på detta sätt kunnat vika sig och agera för kriget (märk att även ”vänstern” i partiet till en början lojalt teg och röstade för krig). Ideologien naturligtvis. Men därtill det praktiska. Man röstade för krig då man annars vore rädd för att de många tusentals funktionärerna skulle förlora sin trygga inkomst och partiets tillgångar som tryckerier skulle beslagtas.

Vilka blir då lärdomarna av det nederlaget för nittionio år sedan? Att historien inte är skit som Ford ansåg. Våra möjligheter i Sverige i dag styrs också de av beslut som togs i augusti 1914. Insikten om detta ger oss möjligheter att handla rationellt. Till det hör att just breda diskussioner och försök att utnyttja alla möjligheter, såväl de mediaorgan som nu utvecklas som möten och demonstrationer kan bidra till att skapa det breda folkliga medvetande som förmår hindra krigsutbrott.