Vad är det Jan Myrdal säger om Kambodja?

Statliga myndigheten Forum för levande historia har i Stockholm öppnat en utställnming vid namn Middag med Pol Pot. Där angrips Jan Myrdal och tre andra svenskar som 1978 reste till Pol Pots Kambodja för att de "lyckades missa en av historiens största massmod". Anledningen antyds vara att de "såg vad de ville se". Utställningen har debatterats i massmedia. Ett inlägg i debatten kring Levande historia av Jan Myrdal 2009-09-15 som refuserades av pressen:

I princip

Med oro följer jag i medierna det statsfinansierade drev där jag gjorts till måltavla i en upprördhet över svält och död i Sydostasien. Min oro är inte personlig. Min far som var känsligare tog den tingstenska kampanjen i DN (med anklagelser om kaffehamstring på NK bl.a.) sömnlöst hårt. Hade jag varit sådan då hade jag tystnat redan när Harry Hjörne vid min debut 1954 skrev i GP att det borde vara skottpengar på Jan Myrdal.

Nej, jag är orolig för vad detta statsdrev säger om den svenska statens utveckling, om politik och opinionsbildning i Sverige.

Först till frågorna om skeendet i och kring Kambodja under de senaste fyrtio åren. De är både allvarliga och faktiskt möjliga att reda ut.

Det finns politiska skäl till att detta inte skett och sker. Förenta staterna bär ansvar för såväl statskuppsintriger, krigsförbrytelser som folkmord från slutet av sextiotalet och framåt och sedan dubbelspelet med Demokratiska Kampuchea efter 1979. Dåvarande Sovjetunionen (senare Ryssland) och även Kina samt de mer regionala makterna Vietnam och Thailand agerade på skiftande sätt på sätt de inte vill ha diskuterade. Alltså bestäms även Förenta nationernas och människorättsorganisationers handlande av vad som kunde kallas omerta.

I en makternas pactum turpe tigs om att Förenta staterna med ekonomiska maktmedel sett till att det dokumentationscentrum som har att ge material bl. a. till den pågående rättegången inte får syssla med något från före 1975, som exempelvis fältstudier över hur jordbruksproduktion och dödstal påverkades av Förenta staternas historiskt enastående bombkrig. (Gravöppningarna skiljer heller inte mellan svältoffer, bomboffer och terroroffer.)

Man bör lägga märke till att Kambodja är det mest bombade landet i världen. Förenta staterna fällde under detta bombkrig 1965 - 1973  2, 756, 941 ton bomber över detta fattiga och isolerade land. (Under hela det Andra världskriget fällde de allierade världen över två miljoner ton bomber.)

Trots att demografiska uppgifter är svävande är det dock möjligt att sortera fram kunskap om Kambodja från det president Johnson beordrade de första bombningarna 4 augusti 1965 över Förenta staternas massiva krigsbrott och Demokratiska Kampucheas seger 1975, dess uppbyggnadsproblem och svårigheter fram till den vietnamesiska invasionens hungersnöd och efterföljarstatens svårigheter med  massiv miljöförstörelse och ekonomisk avhängighet.

Att denna pågående orediga och oredliga statsfinansierade kampanj riktas så personligt mot mig reser allmänintressanta rättsfrågor. De får jurister sköta. En första anmälan mot myndigheten har redan lämnats till JO. Här tar jag upp en principfråga som kommit undan i debatten:

Statens ansvar för central ideologibildning har under senare tider inte skötts genom statskyrkan utan med läroplaner vilka ytterst styrts av debatter vilka format medial och akademisk konsensus. Men samtidigt har välfärdsstaten, som professor Bo Rothstein påpekat, upprättat alltfler ideologiskt verkande statsorgan. Levande historia innebär i detta ett skov; en fristående statlig ideologisk myndighet; ett statligt sanningsministerium.

Den bidrar till den medvetandeutarmning som också i Sverige omvandlar publiken/folket/väljarna till vad de neokonservativa i Förenta staterna skrattande kallar en lättvallad fårskock.

Jag skrattar dock inte. Jag oroas. Och den som följer den nuvarande mediadebatten om Levande historia kan lägga märke till att de principiella frågorna tas upp av Timbro och traditionsliberala ledarskribenter i en del borgerliga tidningar vilka alls inte uppskattar Jan Myrdal och hans åsikter men ser den statliga ideologistyrningen som farlig och icke önskvärd.

Socialdemokratin har - såvitt jag vet - bortsett från en liten kultursideskommentar i  Aftonbladet tigit. Det beror inte bara på att Levande historia är en partiets - Göran Perssons - skapelse. Det är värre än så. Till Gun Kessles sista fotoutställning, stora porträtt på Örebro bibliotek, hävdade Björn Sundin (kanslichef för Socialdemokraternas oppositionskansli i Örebro) att konstnärer med åsikter som hon inte borde ges tillgång till skattefinansierade lokaler. Styrelsen för KLYS skrev då och begärde förtydligande av socialdemokratin: Var detta partiets linje? De fick aldrig svar. Björn Sundin är inte ensam, miljöpartiets Yvonne Ruwaida vill inrätta vad hon kallar en normkritisk myndighet (Newsmill 09-08-27).

En regering S+v+Mp efter nästa års val skulle knappast innebära någon förbättring. Snarare tvärtom. Man bör dock av principiella skäl diskutera och resonera så länge det finns möjlighet att publicera sig.

Jan Myrdal