Föredömen

Dagens svenska krigspolitik är ett trendbrott. Den frångår en svensk försiktighetspolitik som infördes för ungefär 200 år sedan när Carl Johan Bernadotte blev kung av Sverige. I traditionen ingår både en fredlig unionsupplösning och att stå vid sidan av under de båda världskrigen, allt gynnsamt för folket.

Detta är Folket i Bild/Kulturfronts ingress i nummer 8/2012 till Jan Myrdals Skriftställning.

Det var viktigt att vi på vår kant här i landet med agitation och kamp om medvetandet bidrog till att unionen med Norge kunde upplösas utan krig för hundrasju år sedan. Vi gick så långt att vi sade rakt ut att i ett krigsläge vore det korrekt att vända vapnen åt rätt håll - skjuta ned officerare som gav order om krig.

Märk att man genom fackföreningsrörelsen gjorde detsamma 1940 vid det tyska anfalet på Danmark och Norge. De officerare som misstänktes för att vara tysksinnade och förrädiska skulle vid ett tyskt anfall skjutas ned innan de hann ge någon order. Jag vet det ty min farbror Gösta som var socialdemokrat och har berättat om det och Ivar Lo har skrivit om det.

Det finns också andra exempel på att det varit möjligt att förhindra eller fördröja krigsutbrott. De hålls ofta undanskymda. Som Per Albins politik vintern 1939/40 vilken innebar att han - trots den finländska krigsregeringens starka motstånd - blockerade de brittisk/franska regeringarnas ansträngningar att förvandla det allierade kriget mot Tyskland till ett allmänt europeiskt korståg mot Sovjetunionen och att han sedan verkade för fredsuppgörelse mellan Finland och Sovjetunionen. För detta hatades han av de krigsivrande. Men han räddade Europa från en än värre katastrof än det tyska storkriget.

Den som går till Kungliga Biblioteket och läser svensk press från den vintern får intrycket att det svenska folket längtade efter en modig uppslutning på Finlands sida i ett krig mot arvfienden. Men Per Albin visste bättre och var stark nog att hålla tummen i ögat på såväl generaler som politiker och förhindra en statskupp i mars 1940. Han hade örat tätt mot marken och visste att det fanns en stor skillnad mellan publicitetslarmet och folkviljan.

Men visst vägde det flera gånger. Starka intressen ville ha med Sverige i det tyska kriget mot Sovjetunionen 1941. De var i princip samma som de vilka sökt dra med Sverige i Tysklands krig 1914.

I båda krigsfallen fanns det på vår kant folkliga och politiska krafter mot denna krigspolitik. (Man bör om första världskriget studera såväl en tidning som Naggen - märk den unge Otte Skölds anti-krigsbilder! - som hur vänstern inom socialdemokratin agerade.) Men också den traditionella försiktigheten på högerkanten.

Gustaf V hade en tysksinnad drottning. Victoria av Baden och hon var av Tysklands kejsare Wilhelm utsedd till  hedersöverste i Das Stettiner Füsilier-Regiment N:o 34. Och visst tjänade Sverige som stat Tysklands intressen. Men när Tysklands och Österrikes sändebud hösten 1914 ville ha direkt svenskt deltagande i kriget frågade Gustaf V om segern verkligen var helt säker. Efter undret vid Marne 5 - 12 september 1914 när den månadslånga tyska offensiven bröts var den inte längre det. Staten Sverige drog sig då försiktigt från modig uppslutning.

Samma skedde 1941. Per Albins regering gick inte med på korståget mot Moskva. Trots tyska påtryckningar förbjöds inte ens kommunistpartiet. Inte helt. Men jag minns hur den tyskvänliga pressen - Aftonbladet var nästan värst - jublade över framryckningen i Ryssland. Jag som just läst Tarles Bonaparte som KF gett ut var väl inte så säker. Att Stalin var kvar i Kreml och tog mot paraden på Röda Torget som vanligt trots att tyskarna stod blott några mil bort fick mig också att tänka.

Så den 6 december inledde Zjukov motoffensiven med de 40 divisioner Stalin hållit i reserv vid Ural. Den tyska - som oövervinnlig omskrutna - krigsmakten kastades 250 kilometer tillbaka. Där avgjordes egentligen detta krig så som det förra vid Marne 1914. Blixtkriget var över. Sakta började den svenska staten ändra kurs; det var inte så säkert längre att Hitler skulle segra.

Varför berätta detta? Jo, 1941 som 1914 var det en egentligen rätt reaktionär statsbildning som  reagerade på ett för folket förnuftigt sätt.

Ty från det Carl Johan Bernadotte dragit upp linjerna för den svenska utrikespolitiken hade Sverige som stat övergett den tidigare stormaktspolitiken. Blivit försiktig. Balanserat mellan stormakterna. Sökt undvika äventyr. Inte vinna Finland åter. Inte stödja Polen. Inte ställa upp för Danmark. Överge dynastins hemland.  Det fanns inget heroiskt i detta. Carl Johan Bernadottes politik var både förtryckande och feg.

Den som vill se honom sådan och har tid kan genom det vanliga biblioteket från Kungligs Biblioteket beställa fram och läsa: Anders Lindeborg Bidrag till Sveriges Historia efter den  5 november 1810. Sockholm L.J. Hjerta, 1839. Lindeborg är ju en av  våra tryckfrihetshjältar som till den dåtida överhetens fasa hellre ville ta lagligen dömt halshuggningsstraff än bedja om kunglig nåd.

För närvarande är Sverige en subsidiär lydstat. Ungefär som en av de tyska småfurstendömena på artonhundratalet. Sverige deltar i koloniala och imperialistiska krig - som Afghanistan och Libyen - och om de högre intressena beordrar krig i Syrien, Iran eller Korea ställer vår nuvarande statsledning sig i givakt och marscherar ut sitt folk i eländet. "Zu Befehl!"

Någon större skillnad på socialdemokrater och moderater i detta kan jag inte se (i Sverige eller i Norge). Men visst skulle även denna nuvarande moderatregering eller en blivande mer eller mindre rodnande en kunna återgå till en traditionell och försiktig Bernadottepolitik. Även om den inrikespolitiskt vore lika reaktionär som nu och genomförde lika eländiga baklängesreformer skulle detta vara folket tjänligare.