"Att hedra Gunnar Myrdal" eller "Det privata och det allmänna"

Jan Myrdals Skriftställning i Folket i Bild/Kulturfront nr 4-2012 handlar om skyldigheten att hedra hans far, Gunnar Myrdal. Den gjorde att Jan reste till Bangla Desh. Han diskuterar också sina meningsskiljaktigheter med bägge föräldrarna som ligger i gråzonen mellan det privata och det politiska.

Just när jag på bokmässan i Leipzig framträtt om den tyska upplagan av "Röd stjärna över Indien" ringde mobilen. Det var från Bangladesh ambassad i Stockholm. Ambassadrådet Masud ville att jag skulle komma till Dhaka den 27 mars och på min döde fars, Gunnar Myrdal, vägnar ta emot nationens officiella utmärkelse och tack till honom.

Jag bad om en halvtimmes betänketid och ringde min dotter, Eva Myrdal. Hon sade att jag hade skyldighet att resa. Det gällde att hedra hans intellektuella, vetenskapliga och politiska insatser. De var verkliga och hade internationell betydelse. Jag hade ju många gånger också i Sverige offentligen försvarat dem. Jag fick inte blanda ihop det privata, det familjiga, (känslorna), med det allmänt och politiskt viktiga.

Hon hade rätt. Jag meddelade att jag kunde flyga från Arlanda den 24 mars.

♦ ♦ ♦

Jag har tidigare skrivit om familjesituationen och därtill om hans vetenskapliga och politiska betydelse. Nu tar jag upp frågor som ligger i gråzonen mellan det politiska och det privata.

För utomnordiska betraktare är de myrdalska familjekonflikter jag skrivit om kulturspecifika. Åtminstone vi som har kulturella rötter också hos finnfolket i skogen saknar den emotionella dimension som finns i såväl väst-, som central-, syd-, sydöst- och östasiatiska familjer. Vi är ju inte ens mycket för att kramas.

Därtill kommer farfars typiska väg från fattigdomen i Myres nere vid älven genom slöjdskolan över stationsbyggen åt järnvägen i Dalarna till att inför livsslutet vilja inför släkt och ungdomsvänner skriva sig som "godsägare" på gravstenen; den hårdheten formade också Gunnar. Bäst i klassen eller gå bakom plogen. Han valde att bli bäst och förblev det upp genom akademia och livet ut. Utan att förakta plogen dock.

Farfars då själv under jordbrukskrisen inför döden 1934 valda, men nu skamliga, yrkesbeteckning blev borthuggen på åttiotalet. Jag vill tro att det var mot Gunnars önskan. De som lever efter mig får se om mina barn återställer texten när allt måste huggas om efter min död.

Gunnars och min konflikt blev därför vitglödgat intensiv när jag som tvångsförflyttats från den elitärt fria Lincoln School vid Teachers College till Högre Allmänna Läroverket i Bromma lämnade - bara uteblev och satt läsande i bibliotek - den skolan då den hindrade mina studier och lärarna mest var obildade. Nå, jag hade läst Strindberg och tog dennes ord om skolor och akademisk svindel helt på allvar - gör det fortfarande. Nu med Mao.

Att jag då våren 1940 kom till Sverige hade egentligen med Gunnars forne nära vän Herbert Tingsten att göra. Denne som var fysiskt feg blev rädd för vad som kunde ske med honom om tyskarna kom och han skrev till Gunnar för att be om hjälp med bostad och arbete i New York. Arbete kan det vara svårt med, svarade Gunnar, men vår bostad kan Du få. Vi reser hem för pliktens skull ty det kan bli krig mot Sverige.

Till mig sade han då att vi som var av bondeätt inte kunde som den brittiska överklassen skicka barn till säkerhet i Amerika; barnen skulle hem. Inga protester hjälpte. Med våld fördes jag till M/s Mathilda Thordén som utan lejd med kontraband skulle till Petsamo. Själv måste han - och Alva - sedan tillbaka till Förenta staterna då Per Albin inte ville ha honom i Sverige. Han skulle reta tyskarna för mycket.

Diskuterade det med den tio år äldre Gerard Bonnier en gång. Han hade själv skickats hem för att att hålla ställningarna i Sverige. Det var lite ensamt.

Men den som framförallt inte förlät var Herbert. De kom i råkurr och slogs på Gröna mattan i villan på Nyängsvägen när det var slut med Herberts socialism. När han sedan fick Dagens Nyheter då inledde han en intensiv politisk förtalskampanj mot Gunnar. Med NK-ledningens hjälp kunde DN leta fram Alvas konto och belägga att hon köpt flera kilo kaffe just dagarna innan Gunnar som handelsminister beslutat införa införselstopp. Anklagelsen om hamstring var för den som något kände dem absurd. Men Gunnar tog den hårt. Ja, han tog Herberts kampanj i DN så hårt att han blev grubblande. Den bidrog till att han lämnade Sverige.

Jag som (mot betalning) ända från sjuårsåldern suttit och klistrat in klipp med smädelser mot honom sida efter sida har aldrig förstått denna hans känslighet. Så är det ju. Det är bara att vänja sig. Dels politiska motståndare, dels hämnd (man ger igen för gammal ost). Dels de lågbryntas allmänna ondskefulla följsamhet. Det är inget att bry sig om.

Tekniken jag då lärde mig är enkel. När någon vuxen skällde på mig i skolan då när jag var tio eller så kunde jag se den skällande i ögonen och tänka "om hundra år är vi längesedan döda". När jag tydligt formulerade detta inom mig - synliga bokstäver - då löstes den skällande där framför mig upp, konturerna mildrades och ord och allt började blåsa bort i vinden. Så är det fortfarande. Minns bråket om Pol Pot-utställningen.

Jag vet ju vad jag skrivit. Vet orden och syftningarna. Jag vet vad jag sett. 1967 som 1978, 1979 och senare. Vet värdet av vittnesmål och vet rätt mycket om våld och imperiesidans ordval i hård sådan sorts kamp som den Mau Mau och "röda khmerer" tvangs till. Därtill vet jag hur Förenta staterna genomförde sitt terrorkrig mot Kambodjas folk 1967 - 1975. Och noterar att man sedan dess med finansiärmakt därifrån förhindrat varje undersökning av dessa åtta år av massmord och krigsbrott. I varje verklig och tydlig diskussion i sak segrar jag.

Men detta om statsutställningen kunde inte bli diskussion. Därtill hade den för utställningens utförande ansvarige behov av att ge igen för gammal ost. Han hade suttit hos mig för att intervjua just om Demokratiska Kampuchea.  Men han var ovillig diskutera. Jag ville hämta material jag hade ute i boden. Han bara malde på. Tillslut tröttnade jag. Jag gjorde som jag gjort någon gång när reportrar blivit omöjliga att resonera med. Jag körde ut honom. Om jag minns rätt fick han stå i regnet och vänta på taxi. Hans reportage om mig blev därefter och han behöver naturligtvis fortfarande ge igen.

Den för hela utställningen och filmen och allt ansvarige vägrade sedan möta mig ansikte mot ansikte i direktsänd tv. Teolog var han. Hade väl en gud någonstans att ta fram till skydd för sig när han insett att hans publika beteende blivit uppenbart fegt och falskt.

Jag anmälde inte. Det gör jag aldrig. Gunnar hade nog anmält. Det gjorde han några gånger. Utan annat resultat än att de anmälda hatade dubbelt. Det vare sig de vann eller förlorade på.

Inte heller Gunnar förlät. Han och Herbert möttes på Drottninggatan när Herbert snart skulle dö under det att Gunnar ännu hade ett arbetspass framför sig. Herbert vek undan över gatan för att slippa möta men Gunnar genade och när de stod öga mot öga sade Herbert:
    - Jag såg inte.
    - Nej, vi förändras ju alla, sade Gunnar.
    - Tycker du jag är förändrad, försökte Herbert.
    - Ja. Herbert, sade Gunnar, du har blivit förfallen, så fruktansvärt förfallen.
    Tonen hörde kanske generationen till.

Visst kan man på gott och ont finna att mycket hos farfar och Gunnar går igen hos mig. Om det är gener eller prägling är dock osäkert. Jag lutar åt prägling.

Men det finns också politiska frågor som bör rätas ut. Jag hade läst mig till kommunist och ansökte därför våren 1943 när jag var femton på det sextonde om inträde i Sverges Kommunistiska Ungdomsförbund hos Knut Tell på SKU:s kontor Kungsgatan 84.

Både Gunnar och Alva var socialdemokrater. Gunnar hade varit riksdagsman, skulle åter bli det och minister därtill så fort samlingsregeringen upplösts; Alva blev det en generation senare. Familjekonflikten blev tydlig efter det det stod i pressen att jag talat på SKU:s kongress midsommaren 1944 (ett bra tal för övrigt; jag har publicerat det flera gånger senare). Men när jag därtill sommaren därefter skrivit hårt och tydligt om den under kriget föraktligt tyskmedlöpande Allan Vougt som utsetts till försvarsminister i den socialdemokratiska regering där Gunnar var handelsminister då talade statsminister Per Albin allvar med Gunnar och krävde att han skulle se till att jag höll käft.

Vilket inte var möjligt. Allt detta skulle upprepa sig trettio år senare när Säpo krävde att Alva - som då blivit minister - inte skulle umgås med mig som var säkerhetsrisk genom kommunism och fientlighet mot Förenta staternas krig i Sydostasien.

Oavsett om han - eller Alva - uttryckligen bett om det eller inte kunde deras vänner också länge förhindra att det jag skrev trycktes. Det blev därför för mig många rätt svåra år. De som känner mig från den tiden i Lilla Byröna och Albogatan vet det.

Naturligtvis var jag till politiskt besvär. Alva greps av Förenta staternas säkerhetstjänst när hon - som diplomat - kom till Förenta staterna 1953. Man hade inte gjort klar sin "undersökning" av Jan Myrdal (som inte var i Förenta staterna eller ansökt om visum dit). Tyvärr var hon svag och skrev dem en skamligt ursäktande förklaring om mig och mina politiska åsikter. Hennes sekreterare på UNESCO i Paris upprördes över hennes svek och gav mig en kopia att läsa. Jag förlät aldrig.

Så gjorde inte Gunnar. Han fann hennes beteende felaktigt. Han förbjöd personalen på Förenta nationernas ekonomiska kommission för Europa i Genève, för vilken han var generalsekreterare, att svara på några som helst frågor från McCarthys utsända Cohn och Shine. Han körde själv ut paret när det kom. Hans böcker blev också förbjudna på olika officiella Förenta Staternas bibliotek. Det har hävdats att mitt politiska engagemang omöjliggjorde att han utsågs till FN:s generalsekreterare och att det tyvärr blev den anpassligare Hammarskiöld. Jag tror att det i stället berodde på hans eget handlande.

Det fanns dock dessa år för mig möjlighet till politiska och intellektuella resonemang med såväl Alva som Gunnar. Han representerade en vänster inom den svenska socialdemokrati som ännu in på sjuttiotalet regerade i kraft av de reformer de - bland andra - formulerat på trettiotalet.

Jag tog därför initiativ till att han och C. H. Hermansson - som varit en av hans studenter - träffades hemma hos mig på Skånegatan 20 för att öppet diskutera ett möjligt politiskt samarbete. Gunnar menade till slut att den enda verkliga lösningen vore att SKP samfällt trädde in i SAP och trots partibyråkratin stärkte dess vänster så att det blev möjligt för partiet att lägga om kurs.

Den möjligheten fanns dock inte. Nu finns varken det ena - SAP - eller det andra - SKP - som folkrörelser och i gammal mening partier. Av SKP finns inte ens namn och skugga kvar.

Om man vill förstå varför Gunnar Myrdal nu firas i Dhaka kan man börja med att gå mer än åttio år tillbaka och läsa hans "Vetenskap och politik i nationalekonomien" från 1930.