Inte bara privat

Vid 84 års ålder blickar Jan Myrdal tillbaka på sitt liv och vad han fått uträttat. Det är en Skriftställning i Folket i Bild/Kulturfront nr 6-7 2011.

"... den allmänna synen har ändrats och perspektiven förskjutits", säger han bland annat.

 

Denna sommar blir jag åttiofyra. Alltså fyra år äldre än den yttre livslängd Predikaren ger fast Jesu Syrachs Vishet skulle ge mig ytterligare sexton möjliga år. Men den är en apokryf. Varför inleda med detta? Jo, då för åttio år sedan när jag växte upp på Gesta gård var Bibeln där ännu självklar; oproblematiskt riktningsgivande. Inte bara för farmor Sofie som fostrade mig med "Gud som haver barnen kär" utan för stora grupper i landet. Så är det inte riktigt längre. Visst finns troende och jag kan nog hitta en något motsvarande barndom i olika samfund, kristna och andra. Men den allmänna synen har ändrats och perspektiven förskjutits. Det verkligt intressanta med att bli åttiofyra är just att dessa de styrande samhälleliga perspektivförskjutningarna runt mig blir mig alltmer tydliga.

Visst läser jag dödsannonser och lyssnar på nekrologer i radio mer än tidigare. De dör ju undan mina politiska ungdomskamrater liksom alla samtida, även vänner och kärlekar. På det sättet blir det ensammare och kallare.  Den släktkärlek som präglar många, särskilt invandrare, har jag heller aldrig upplevat. Fast jag har försökt skilja på det privata (familjekonflikten med mina föräldrar och barn till exempel) och det principiella (har därför också publikt försvarat mina föräldrars arbete).  Och visst blev jag glad över att träffa min dotterdotter på demonstrationen när jag talade på Första maj. Men såväl vissa hustrur som många släktingar har nog menat att jag är personligen otrevlig även om jag själv inte vill tro det. Men det är bara att fråga dem. I detta förändrar tilltagande ålder ingenting.

Vad är det då som förändras? Perspektiven. De långa vågorna i samhälle och politik blir allt tydligare. Om det har jag skrivit en hel del. Å ena sidan sträcker sig samtiden och det aktuella allt längre bakåt. Det är bara att läsa vad Mark Twain skrev om folkmordet - "utrotningen" - av indianer; Förenta staternas blodiga imperialism (Filippinerna); frågan om terror (exemplet franska revolutionen) och liknande. Det skrevs under inledningen till Förenta staternas avgörande gripande efter världsmakt men orden är lika giltigt nu när de håller på att förlora (fast klorna är kvar). Å andra sidan skiftar publika positioner mycket snabbt i små subsidiärt imperialistiska stater som Sverige och Norge. Vilket också visar sig som att personer vilka nyss kallade sig revolutionärer och antiimperialister nu förespråkar den egna statens krigsinsatser i de nya imperialistiska krigen. Det som skiljer åttiofyraårigen från sjuttonåringen är att han inte förvånas. Nu har han i varv på varv sedan trettiotalet inte bara läst om detta som historia utan hunnit själv uppleva det och därmed även känslomässigt inse att det är regel.

Till min åttiofyraårsdag ger man nu på svenska ut Röd stjärna över Indien. Reflektioner när jordens fördömda reser sig. Då jag följt och känner situationen i länder som Indien skrev jag den boken direkt på engelska. Den kommer därför nu också ut på en rad andra språk i Europa och Asien. Hade jag skrivit den direkt på svenska hade det - som när det gällde Indien Väntar - tagit några decennier innan den brutrit igenom småspråksbarriären. Man måste känna sin tids ålder för att handla förnuftigt. Det skrev Paracelsus och det har jag ofta citerat.

Den som går ut på nätet kan se att jag under några decennier på rasande sätt angripits i än den ena och än den andra frågan. (Svenska statens Levande historia har till och med gjort en utställning.) Då jag både vet vad jag verkligen skrivit och studerat liknande kampanjer i olika stater har jag oftast inte brytt mig. Ibland dock publicerat någon rättelse av sakfel. Gun brukade säga att det i sådana fall blir som att med naglarna söka klösa sig igenom en betongvägg.

Visst hade det på ett sätt kunnat vara roligare för mig om jag i Sverige skulle blivit åttiofyra i skiftet mellan sextiotal och sjuttiotal men sålänge det är möjligt att skriva och resonera förnuftigt är det också i denna nutid möjligt att arbeta.

Not: Läs nyheten från 2010 med 82-årige Jan Myrdal till fots i den indiska djungeln med de revolutionära naxaliterna - en nyhet som då inte togs upp i svenska media.