Folkmordet som tegs ihjäl

När alla politiska läger i Sverige - och i Europa, både till höger och till vänster - teg om den av britterna tillåtna svältkatastrofen i det utplundrade Bengalen 1942-1945, var det Artur Lundkvist som gav ut den indiska roman som berättade.

Detta är Jan Myrdals skriftställning i Folket i Bild/Kulturfront nr 9, 2011.

Madhusree Mukerjee. Churchill’s Secret War. The British Empire and the Ravaging of India During World War II. (Basic Books, New York 2010.)

Svälten i Bengalen 1942 till 1945 var ett politiskt - och rasistiskt - motiverat folkmord. Antalet döda offer i detta brittiska folkmord i Indien liksom antalet döda offer i det Hitlertyska folkmordet i Europa diskuteras fortfarande. Statistiken av olika skäl mindre tillförlitlig. Uppskattningen tre miljoner är för låg. Jag tror att en rimlig siffra på offren för denna medvetna brittiska politik är mellan sex och sju miljoner döda i Indien varav ungefär fyra miljoner döda i Bengalen.

Det finns rasistiska skäl till att det i våra länder inte tillhör de mer omskrivna brotten mot mänskligheten. Offren var asiater och förövarna europeer. Det japanska folkmordet i Kina har blivit något mera känt i våra länder då både offer och förövare var asiater. Inte ens i den tyskvänliga pressen (Kreugers Aftonblad till exempel) stod mycket att läsa om Bengalen. Hitler var ju i princip för ett bevarat brittiskt välde över Indien. Vilket gjorde det tyska - till skillnad från det japanska - stödet för det indiska motståndet mot det brittiska imperiet halvhjärtat tveksamt. I den dåtida kommunistiska och motståndsrörelseorganiserade offentligheten i Europa stod vad jag kan minnas och se ingenting om detta brittiska brott som genomfördes 1942 - 1945.

Detta vänstertigande hade taktiska skäl. En taktik lika farlig som att det dåtida officiella indiska kommunistpartiet samarbetade med ockupanterna mot det - till stor del väpnade - folkliga motståndet mot britterna (i “Quit India“-kampanjen).

Men i det kallaste krigets kallaste åt lät Artur Lundkvist ge ut Bhabani Bhattacharyas roman Hunger och längtan i 65.000 exemplar på Folket i Bilds förlag 1953. I förordet skrev Artur Lundkvist:

Det torde inte vara särskilt bekant att en av Indiens största tragedier under det brittiska styret utspelades i Bengalen under andra världskriget. Jag syftar på den ohyggliga hungersnöd som 1943 kostade mer än tre miljoner människor livet (enligt indiska beräkningar). Det var inte enbart eller ens huvudsakligen en naturkatastrof (om man nu i strängare mening kan tala naturkatastrofer på detta område i en värld med moderna kommunikationer). Den indiska anklagelsen går ut på att engelsmännen lät hungersnöden härja för att undertrycka frihetsrörelsen och upprorsviljan. /.../ Boken ... kastar en på många sätt aktuell belysning över imperialismens metoder.

Numera går det att läsa såväl en rätt akademisk skrift, Paul Greenoughs Prosperity and Misery in Modern Bengal: the Famine of 1943 - 1944 (Oxford University Press, 1982), som en mer närstående ideologiskt stark tiermondistisk genomgång av brittisk politik i Indien: Gideon Polya, Jane Austen and the Black Hole of British History. Colonial Rapacity, holocaust denial and the crisis in biological sustainability, Melbourne (se http://janeaustenand.blogspot.com).

Men just därför är den bok Madhusree Mukerjee nu gett ut på Basic Books värdefull. Den har också bidragit till att ge en rätt stor grupp allmänvänsterintellektuella i Förenta staterna, Storbritannien - och Indien – en klarare bild av Churchills rasism och hans samvetslösa imperiepolitik under andra världskriget. Det vore alltså förnuftigt om boken översattes och gavs ut på svenska. Boken är också värdefull då den åter påpekar hur kolonialismen verkat.  Madhusree Mukerjee inleder med att utförligt redovisa hur britterna plundrade Bengalen – och Indien. Av ett i dåtiden välmående land blev en utsugen svältande (tio miljoner hungerdöda 1769-1779) koloni.

Vad detta koloniala plundringståg inneburit för folken i de plundrande länderna – våra – bör diskuteras. I den socialistiska/kommunistiska rörelsen har den diskussionen pågått i ett sekel. Att det droppar på kycklingen när det regnar på hönan vet vi. Men var/är det blott arbetararistokratin som sluter upp kring sina plundrande herrar?

Boken redovisar utförligt hur icke-våldskampanjen mot britterna blev våldsam och ledde till upprättandet av en verklig och väpnad parallellregering i Bengalen. (En förelöpare till dagens naxaliter.) Indien var under kriget ett ockuperat land. De stora brittiska styrkorna i landet hade inte till uppgift att bekämpa den japanska imperialismen utan att hålla nere all opposition mot det brittiska herrefolket i det ockuperade Indien. Att Gandhi och ledare som Nehru sattes i (uthärdligt dock) fängelse visste vi. Men massfängslandet och det polisiärt/militära massdödandet under "Quit India" censurerades bort. Men boken får en speciell betydelse då den på grund av de nu tillgängliga krigstida regeringsprotokollen visar vad Churchill egentligen gjorde och sade. Att han var en reaktionär politiker visste jag, att han var kolerisk och drack för mycket var väl känt. De nu frisläppta protokollen visar att han i den krigstida brittiska regeringen lät sitt tydligt rasistiska hat mot och förakt för indier styra en politik som medvetet syftade till att låta miljoner av dessa indier (”vilka ju förökar sig som kaniner”) svältas ihjäl. Hitler tillät utländsk hjälp att nå det hungrande Grekland. Churchill tillät inte detsamma för Bengalen.

Churchill och hans mäktiga rådgivare professor Lindemann/Lord Cherwell träder i denna bok fram som klart fascistiska (ras!)politiker. Churchill som en i sitt historieskrivande medvetet lögnaktig fyfan därtill. Om boken inte är under översättning - se till att den blir översatt!