Nu samlas gamla görsossar och medelålders nyvänster kring uppgiften att mosa Mona i tron att de så kan rädda parti och rödgrönhet. Men det är blott ömkligt. Personlighet i all ära, det sitter en person på var sak och för ögonblicket är det en Mona som bänkats uppe på sosseriet men det är inte avgörande. Politiken avgör, personer är utbytbara och tillfälliga.

Med en envishet likt perseverationen hos en gammal alkoholist markerar Stockholms kulturborgarråd sin upprördhet över vad hon kallar Jan Myrdals konstnärslön. Senast talade Madeleine Sjöstedt (fp) om detta i Expressens valstuga. (Expressen 27 augusti 2010.)

Visst ges oss vägval. Vi var många generationer svenska ungdomar med författardrömmar (inte bara de med borgerlig bakgrund - även om det underlättade skolmöjligheter) som i femtonårsåldern ensamma såg ut mot det höstliga skogsbrynet och deklamerade:

”Hercules arla stod upp, en morgon, i första sin ungdom,
Fuller af ångst och twijk, huru han sitt lefwerne böria
Skulle, däraf han prijs kunde winna, med tijden, och Ära.”

Av Jan Myrdal

I Flamman 22 juli 2010

Den svenska mediebevakningen av littorinaffären visar på ett skov i den officiella nyhetsvärderingen. Ett olycksbådande ett. Ty den kampanj Aftonbladet inledde - och resten med entusiasm följde efter i - var en journalistik av det slag som när jag gjorde mina volontärår på Värmlands Folkblad och Ny Dag för mer än sextio år sedan av äldre kolleger kallades Fäderneslandsjournalistik.

Efter andra världskriget gjorde Jan Myrdal och hans vänner och kamrater skillnad mellan nazister och tyskar. Det var inte samma sak. Nu bör man göra skillnad mellan Israelkritiker och antisemiter. Det är inte heller samma sak.

I en kommentar till en artikel i Svenska Dagbladet av Willy Silberstein 4 juni 2010 om "Antisemitismen slår ut i full blom" tar Myrdal också med det faktum att han fann den av honom beundrade Ernest Hemingway "motbjudande" när han tänkte fel i denna slags fråga. Silberstein är ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism.